On a bat's back do I fly

Det är något visst med fladdermöss, är det inte? Jag blir fortfarande alldeles glad i magen när jag tänker på den lille luddige med söttassarna som satt bakom hyllan uppe i buan. Jag blir alltid glad när jag ser fladdermöss flyga om nätterna. Men det är länge sedan nu, ack så länge sedan. Som barn älskade jag den här bilden ur Tomtebobarnen. Mest för fladdermusens skull.

Where the bee sucks, there lurk I

In a cowslip's bell I lie

There I couch when owls do cry

When owls do cry, when owls do cry.

On a bat's back do I fly, do I fly

On a bat's back do I fly

After sunset, merrily, merrily

After sunset, merrily.

Merrily, merrily shall I live now

Under the blossom that hangs on the bough

Jag brukar lyssna på Emma Kirkby, men hon fanns inte på YouTube. Texten finns i andra varianter, bl a den nedan, men jag föredrar den här.

Så här kan den också låta, Ariels sång. Inte så lik Kirkbys version nej. Jag måste nog se den där filmen, inser jag.

Och visst är den underbar, Lagerlöfs beskrivning av fru Sorg - även om jag nu tycker att det är lite orättvist att välja just fladdermöss som sinnebild för sorgen:

Rätt som hon tänkte så, fick hon se en svart kursläde, dragen av svarta hästar, komma uppkörande till verandan.

Hon såg jungfru Stava komma ut och niga djupt. Ur släden steg en gammal dam, som bar lång, svart sammetskappa med många lag av kragar över axlarna. Hon var krokryggig och hade svårt för att gå. Hon kunde knappast lyfta fötterna så mycket, att hon kunde komma uppför trappan.
»Ingrid», sade nu bergsrådinnan och såg upp från stickningen. »Jag tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det måtte ha varit hennes klocka, som pinglade. Har du märkt, att hon aldrig har dombjällror på sina hästar, bara en liten, liten klocka? Men man hör den, man hör den! Gå nu ner i förstugan, Ingrid, och bed fru Sorg vara välkommen!»
Då Ingrid kom ner i förstugan, stod fru Sorg och talade med jungfru Stava ute på verandan. De lade inte märke till henne.
Ingrid såg med förvåning, att den krokryggiga gamla damen hade något gömt under alla sina kragar, som liknade svart krusflor. Det var mycket väl instoppat och undangömt. Ingrid fick se noga efter, innan hon upptäckte, att det var ett par stora läderlappsvingar, som hon på detta sätt försökte dölja. Flickan blev än mer nyfiken på fru Sorg än förut och försökte att få se hennes ansikte, men hon stod och såg ut över gården, så att detta var omöjligt. Det såg Ingrid dock, då hon sträckte upp handen mot jungfrun, att hon hade ett finger mycket längre än de andra, och att ytterst på detta fanns en stor, krokig klo.
...

I detsamma vände hon sig om och såg Ingrid skarpt i ansiktet.
Ingrid ryggade tillbaka. Fru Sorg hade ett litet, rynkigt ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken nästan inte märktes. Hon hade tänder, som liknade taggarna på en såg, och mycket hår på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda tofs. Hyn var alldeles brun.
Ingrid undrade om inte jungfru Stava såg vad hon såg. Fru Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur.

(Ur En herrgårdssägen)


Stellaluna har jag läst för ungarna. Underbara bilder!

Här försöker hon sitta upprätt på en gren som de fåglar hon adopterats av. Heja!