Igår morse hade Smörblomma bara två kycklingar kvar. De var tre kvällen före när jag gav dem mat. Nu får de vara inne i hönshuset om nätterna. Jag vet inte vem som varit framme. En katt kanske. Förra året förlorade vi de sista tre små kycklingarna, en efter en. De var bara borta. Liksom tre tämligen stora tuppar och min söta Höna-Pöna som var så sällskaplig och som vi tänkte behålla.
Och för någon timma sedan körde Älsklingen iväg tre av årets andrikar, den fjärde får gå kvar här, och stackars sneda, vinda Akleja. Hon har fått allt svårare att ta sig fram och att orka hänga med de andra. Det var dags. Liksom det är nödvändigt att slakta överskottet av handjur. Det måste man klara av när man har fåglar. Men jag är en mespropp och det känns extra tungt när man nyss hållit dem i famnen och känt livet och kraften i dem. Jag hatar att vara den som ska bestämma över om en varelse ska få leva eller dö. Det ankommer mig liksom inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar