Ja, jourveckans, alltså.
Nå, kanske är det oanständigt att benämna det så. Men på något vis handlar det ju om att se mycket när man är på akuten. Mycket likadant och mycket olika.
Mitt i bruset av alla som kommer in och har slagit i huvudet, skurit sig och har magsmärtor av mindre allvarlig karaktär, är det några som biter sig fast i minnet.
En liten flicka med pyelonefrit. Hon kom från barnmedicinarna på grund av flanksmärta och negativ urinsticka. När vi tog om stickan var den positiv så det skrek om det. Hon gick tillbaka barnmedicinarna.
En man med en, tämligen oväntad, pneumothorax efter ett fall. Att jag överhuvudtaget skickade honom på röntgen berodde på att han lät så dant på ena lungan – han var alltså
inte tyst, som man skulle förvänta sig. Och så tyckte jag att han hade lite väl hög puls, även för att vara rökare. Jag var snarast orolig för lungcancer. Pneumothoraxen var så stor att jag såg den direkt då jag plockade fram bilden (jag orkade inte vänta på svaret från röntgen), annars kan de vara lite kluriga att få syn på, om man inte är väldigt systematisk.
En man med erektionsimplantat som hade penetrerat in i urinröret så att han knappt kunde kissa alls längre. Gud vad jag kände för karln! Han fick en suprapubiskateter (genom A-jourens försorg, inte min) och lades in i väntan på operation.
En kvinna med gallstensanfall som knappt gick att smärtlindra, ens med Ketogan.
En flicka som blivit sparkad i magen av en häst. Det var nog ingen fara med henne, men hon hade väldigt ont, så hon blev inlagd över natten för observation och smärtlindring.
En äldre kvinna med ändrade avföringsvanor, smärtor i stora delar av buken, femton kilos viktminskning och nedsatt allmäntillstånd. Troligen en bukmalignitet, pancreas- eller coloncancer, skulle jag tro. Hon var så fin.
En man, två år yngre än jag, med misstänkt caecumtumör. Han borde inte ha kommit till oss över huvud taget. Hans distriktsläkare hade redan börjat ta hand om honom, men skickat honom till Infektion då han misstänkte akut hepatit. Det hade han inte. Av någon anledning skickade infektion honom till oss. Det blev
verkligen inte bra. Mannen fick ett mindre lyckat besked om den misstänkta tumören av min A-jour. Han borde ha fått det i lugn och ro av sin distriktsläkare.
En äldre kvinna med kortisonhud, som vårdades på reumatologen. Hon hade fallit på avdelningen och rivit upp tre sår på benen, sammanlagt säkert 25 cm långa. Kortisonhud är så skör, så skör, så skör, och hos äldre ”lyfts” liksom huden ofta upp och hänger som en sladdrig flerp ovan det subcutana fettet. Herregud, jag vet inte
hur många stygn vi satte. Och hon hade jättejätteont när vi bedövade. Lilla gumman!
(Ja, ni får googla, ursäkta! Jag har inte tid att göra fina länkar eller skriva förklaringar.
Egentligen har jag massor att skriva, men jag hinner ju inte. Den här texten skrev jag i fredags, och har inte ens hunnit klistra in den här förrän nu.)
