Oftast blir det bråk mellan mig och Älsklingen också. Ungarna är ju inte dummare än att de vet vad vi tycker olika kring, och vet exakt vilka strängar de ska slå an för att det ska bli osämja emellan oss. Dessvärre är vi, trots att vi är väldigt medvetna om detta, inte alls bra på att stå emot. Och lyckas inte ungarna tussa ihop oss, så är det Älsklingen som är extra trött och lättretlig och tänder på alla cylindrar, medan jag har bättre tålamod, tycker att han överdriver och blir sur på honom. Eller tvärt om. Jag som är extra känslig.
Idag var vi på väg att ryka ihop igen, mitt i allt bråk med ungarna. Men så lade det sig – jag tror snarast att det var Älsklingens förtjänst. Och jag följde med ut och tittade på hans nyinförskaffade mountainbike, som han längtat så länge efter och var så glad över. Och vi höll varandra i handen. Och sedan gosade vi 'hej då' ordentligt innan han åkte iväg på simningen.
Och det kändes så oändligt skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det var skönt att läsa, att ni håller ihop och att det är bra - för jag tror att så länge ni är rar mot varandra så klarar ni alla annat också.
När det gäller barnen kan jag inte ge dig något tips, hur skulle jag kunna? Sara och jag hade bra kontakt, men i hennes sena tonår gick det åt skogen. Vi har kontakt men den känns ganska ytlig och kanske mest när hon behöver pegnar. Det är bittert och bitter vill jag inte bli.
Skicka en kommentar