Ju-jutsu

Det har varit svårt att få Draken att hitta någon aktivitet som passar honom. Nu tycker ju jag personligen att barn inte ska ha så satans mycket aktiviteter, utan att det räcker om de leker, men eftersom alla kompisarna håller på med både det ena och det andra, så blir han ju lekkamratslös stora delar av fritiden.

Jag försökte motivera honom att börja rida, eftersom han är så djurintresserad, men han vågar inte. Älsklingen har hjälpt honom att prova på orientering, eftersom han tycker om att vara i skogen, är duktig på att springa och gillar kartor, men det föll honom inte på läppen - konstigt nog. Mulle fungerar inte, för han kan mer än fröknarna och Fältbiologerna är han för liten för. Fäktning kunde han tänka sig, sa han, men jag hittar inget för barn här i krokarna. Och så där har vi hållit på och letat.

Men så på Mallorca fick ungen syn på ett helt gäng som stod på stranden och tränade karate. Vad gör de? frågade han Det DÄR vill jag göra!

När jag kom hem googlade jag på karateklubbar, men hittade ingen med träning för så små barn. Då föreslog jag ju-jutsu istället, och tro det eller ej, men min hopplösa lilla unge nappade.

Nu har vi varit på ju-jutsu fyra gånger och han tycker det är kul. Kors i taket! Och han som ofta är ofokuserad, inte lyssnar, tittar åt ett annat håll, medvetet maskar och gnäller är nu helt fokuserad på det han gör, lyssnar noga på tränaren och försöker hela tiden så gott han kan - låt vara att blicken med jämna mellanrum söker sig till mig på läktaren för bekräftelse. Jag tycker att han klarar sig minst lika bra som dem som redan gått en termin, för de är rätt ofokuserade, förlorar sig i lekande med varandra och nekar till att göra än det ena, än det andra.

Rätt stor del av träningen ägnas åt olika typer av kullekar, för att de ska lära sig att hålla koll på sin egen kropp och var motståndaren befinner sig. De mer ju-jutsuinriktade övningarna är rätt svåra för dem. De verkar alla ha svårt att lära sig en sekvens av rörelser, även om det bara är två-tre stycken. Jag tycker att tränaren är bra, men de två medhjälparna står tyvärr mest och tittar på. Det är synd. Med tre vuxna på mattan och bara tio ungar, borde det ju finnas stora förutsättningar att visa hur man ska göra. Ofta är det ju enkla saker som ska rättas till: Nej, håll ihop fötterna, så får du bättre kraft! eller Nej, ta inte så stora kliv, du får dålig balans om du står med benen för brett isär! eller Nej, det är det andra benet du ska böja! Ibland har jag lust att gå ner på mattan och hjälpa ungarna själv, så att det ska funkar för dem, men jag behärskar mig. Naturligtvis.

Jag har lovat att köpa dräkt till Draken om han väljer att fortsätta efter provmånaden. Åh, vad han längtar efter den där dräkten!


(Boken ovan har de lite till mans, de vuxna som kommer och tränar efter knattegruppen)