I morse var det klart igen. Några få minusgrader. Åter igen satte jag Nassan i mei tai:en och gick ut. Jag har inte alls längtat efter snön i år, men nu när den är här kan jag bara inte begripa varför. Snö är fortfarande det vackraste jag vet.
Vid lillbäcken stannade jag till en stund, lyssnade på porlandet och såg in i skogen, på vita björkstammar, snötyngda grenar och de skira yttre kvistarna med sina isinfrusna knoppar.
En liten brun fågel med vitt bröst klättrade upp för en trädstam. Vad finns det för små bruna stannfåglar med vitt bröst? En trast (vad skulle det annars vara?) med oroväckande smal näbb, i toppen av en al. Så smala näbbar brukar betyda insektsätare. En flock domherrar i en björk.
Jag njuter, njuter, så länge detta undebara varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar