Det rinner

Vi har 5° nu och all snö har smält från träden. Det inte bara droppar utan rinner från taken. Antagligen är det glashalt. Det blåser och himlen är grå, grå, grå. Det känns som den ligger tung och trycker ner mig platt ner mot marken, både till kropp och själ. Och det har blivit så fult. Jag vill bo i ett klimat med fyra tydliga årstider, vintrar med hyfsat mycket snö och temperaturer mellan -1° och -20° och somrar med temperaturer mellan 17° och 25°, sol åtminstone hälften av tiden och anständiga mängder regn. Tack! Var finns det sådant?

Jag har blivit bättre på att ta det lugnt. Här är stökigt som fagerlund, stökigt och smutsigt. Tvätten har jag inte rört på en vecka. I tvättstugan står drivor med prylar, växter, kassar och annat och väntar på att tas omhand och golvet är fullt av smutsiga kläder som är inslängda i väntan på sortering. Men jag åt en sen långfrukost, löste korsord, kollade in fröfirmor på nätet och drack mina två stora baljor med kaffe innan jag upptäckte att jag har Harpan på min nya dator och fastnade framför den istället.

Jag måste i alla fall ta mig ut på en promenad idag. Någon måtta får det ju vara.

Om skidåkning

På annandagen drog jag glad i hågen på mig skidorna igen och gav mig ut. Men tji fick jag. Det kärvade och kärvade så till slut gav jag upp. Det var 0-gradigt. Eftersom jag inte kan ett smack om skidåkning visste jag inte att det brukar vara svårt att åka då. Visserligen fastnar snön under skorna så att man kan bli tokig när det är kramsnö, men jag trodde i min enfald att skidor gled fint ovanpå det hela. Det gjorde de nu inte. Det satt snökokor undertill när jag tog av mig skidorna och stack ner dem i snön utanför dörren.

Idag gav jag mig ut igen. Kärvade gjorde det inte, men det var bedrövligt dåligt glid. Inte ens i nedförslut gick det att staka. Jag åkte bara en liten runda, men blev nog så slut. Det får räcka. Det viktiga är att jag kommer ut en liten stund i alla fall.

Nu har jag spelat Apbingo med Trollet, duschat, dragit på mig en Gudrun-kaftan och satt på mig rökelseparfym (Durbanos Rock Crystal). Jag är mäkta förtjust i rökelsedofter. Nassen ligger i min famn och snuttar. Älsklingen kom just in efter att ha hämtat Draken hemma hos en kompis - och berättade att det regnar; ja men SUCK!. Jag misstänker att det inte blir någon skidåkning i morgon då :(

Hur ska jag någonsin kunna lära mig att åka lite halvanständigt när det håller på på det här viset? Förra vintern var det inte ens snö nog att hasa runt åkern här, och nu är det nollgradigt så fort jag är ledig. Veckans två arbetsdagar var det naturligtvis -5° och strålande sol. Ack ja!


Och apropå parfym så vill jag påtala att det är skojsigt att beställa små parfymprover från Lucky Scent. Beställer man flaskor är portot orimligt dyrt, men inte när man beställer prover. Aus Liebe zum Duft har också doftprover, men därifrån har jag bara beställt en hel flaska en gång, vilket fungerade ypperligt.

Och fullmånen lyser som var den av glas

När jag gick ut från jobbet, mitt älskade lill-sjukhus där jag är tillbaka över helgerna, lyste fullmånen klar över trädtopparna.

Efter årsskiftet går vi ihop, min klinik på lillsjukhuset och motsvarande klinik på storsjukhuset, där jag nu randar. Det var på kliniken på storsjukhuset jag gjorde mina första vik ul-perioder (vikarierande underläkare; före och efter Trollets födelse). Det är inget dåligt ställe, inte alls. Men det är ju på lillsjukhuset jag vill vara. Det förvånar mig hur 'hemma' det känns. Hur självklart. Och för mig som känner mig konstant oduglig, värmer det gott när de "gamla", erkänt duktiga sjuksköterskorna på lillsjukhuset kommer och kramar om mig och säger att "du borde vara hos oss!"

Kanske duger jag ändå, tänker jag då, och det känns varmt och fint i magen. Så som det aldrig känns på storsjukhuset.

Fallet med de försvunna böckerna

Hur många gånger är det rimligt att infoga fågelskit och kycklingskit i ett enda stycke? Knappast tre i alla fall. Helst ingen. Och förresten, borde det inte översättas hönsskit och inte kycklingskit? Min engelska är förvisso inte mycket att skryta över, så visst kan jag ha fel, men nog borde ganska många kyckling- i denna bok ha ersatts med höns-. Sedan begriper jag ju att det kan bli lite problem eftersom det vi har på tallriken och då kallar kyckling, knappast skulle kallas kyckling när det springer runt med fjädrar, medan - antar jag - detta inte är något problem på engelska.

Nää, den här boken är inte rolig någonstans. Och ännu mindre hysteriskt rolig, som det står på omslaget. Exakt vad är hysteriskt roligt med en stackars man som hunsas och kränks och slår sig gul och blå en hel bok igenom? Eller en tjock ständigt ätande kvinna. Är det roligt? Nå ja, smaken är som baken.

Och gissa vad jag hittade i en av mina olästa-pocket-högar när jag hunnit ungefär halvvägs.

Jo, den lät bra, det gjorde den. Lite lagom trevlig så där. Och det har jag uppenbarligen tyckt fler gånger än en *host*.

Israel Armstrong är en känslig själ. En bokälskande vegetarian i manchesterkostym som flyttar till Irland för ett efterlängtat jobb som bibliotekarie. Men när han efter tolv timmars resa kommer fram upptäcker han att biblioteket har stängt, för gott, och att hans nyblivna chef har glömt berätta att hans tjänst numera består i att köra en bedagad biblioteksbuss.

Strandad långt ute på den irländska landsbygden har Israel två val: Att med svansen mellan benen återvända till sitt halvdana liv i London och sitt halvdana jobb på en lågprisbokhandel i ett köpcentrum, eller att stanna kvar och sätta sig bakom ratten på en bokbuss som sett bättre dagar, och som inte bara saknar hyllor utan också böcker. För det visar sig vara nästa hake. Bibliotekets samtliga femtontusen böcker har försvunnit. Men vem stjäl så många böcker? Och hur?

Den högst motvillige hjälten finner sig snart indragen i såväl jakten på böckerna som i lokalbefolkningens romantiska intriger. Ingendera leder dit Israel väntat sig.

Fallet med de försvunna böckerna är första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.

Jag har inget minne av att jag sett förrän nu att boken är den första i en trilogi. Tänker jag läsa de andra två? Ja, gissa tre gånger!

Dagen efter

Det var nog först när jag satte mig vid julbordet som mitt humör började stabilisera sig igen. Kanske för att det hela på något vis var gjort då. Allt slit som bara känns meningslöst och som jag känner mig ensam om. Inte så att Älsklingen inte hjälper till. Det gör han. Han gör allt det jag ber honom om. Men det är just det, jag måste be honom. Det är inte så att vi gemensamt ordnar jul för våra barn och för hans släkt som kommer hit och ska servas. Och ungarna gnäller och klagar i alla fall konstant, så varför anstränger jag mig egentligen?

Hur som helst så blev kvällen ganska bra. Det flöt på och det kändes som vi jobbade tillsammans och när ungarna nattats spelade vi MIG.


Jag brukar ha svårt att ta mig i kragen och komma ut, trots att jag sitter inne och tänker att jag borde, att det är så vackert med snön, att jag borde gå en promenad, borde ut och leka i snön med ungarna, borde... Men idag kom jag faktiskt ut. Först åkte jag pulka med Nassen och Draken. Sedan var jag ute och gick en sväng med Nasse i vagnen för att hon skulle somna och slutligen åkte jag och Draken skidor. Det var ospårat, om än delvis nedtryckt av översnöade skoterspår, så det var inte direkt så att jag gled fram. I den mån jag nu någonsin gör det. Jag stapplar mest fram på åkrarna här, ramlar vid minsta antydan till backe och har då svårt att komma upp. Skönt var det i alla fall. Promenera, simma och åka skidor är det enda som är behagligt även när man är otränad. Och otränad är jag, så till den milda grad.

På eftermiddagen såg vi film tillsammans. Det vill säga jag, Älsklingen och Draken försökte titta medan Trollet gjorde sitt bästa för att störa oss och Nasse rev och slet och drog i allt hon kunde komma åt.

Vi hade tänkt att spela spel ikväll igen, Älsklingen och jag, så fort vi fått ungarna i säng, men Nassen tyckte uppenbarligen annat. Efter en evighetslång nattningsprocedur gav jag upp och lämnade henne i sängen och där gallskrek hon i typ en timma innan jag gav upp och gick och lade mig jag också. Och här sitter jag nu i sängen och skriver. Klockan är kvart i elva och Nassen stimmar som en tok i sängen här bredvid - men hon skriker i alla fall inte. Hon måste ju vara övertrött, det lilla skrället.

Dagen före

Dagen före julafton. Kvällen före, närmare bestämt. Jag antar att man bör häva ur sig något kvittrigt, trivsamt om den färdiggriljerade skinkan och de inslagna paketen. Men det finns inget kvitter i mig.

Nästa år tänker jag inte ordna med någon jul. Jag kommer att randa på medicin då, och jag tror att jag ska erbjuda mig att joura hela helgen. Så kan de sitta här i skiten vid varsin dator. Det är ju det enda de intresserar sig för ändå. Det är lite synd om Nassen förstås, men hon är så liten att hon knappast lär sakna något hon förmodligen inte ens kommer att minnas från i år. Eller så tar jag henne med mig och åker till min älskade gudmor. Hon säger att jag har en stående inbjudan. Fast kanske är det bäst att låta folk slippa mig. På akuten lär ingen behöva se mig mer än typ tio minuter.

Gaudeamus!

Vintersolstånd!
Nu har det vänt.



In the bleak midwinter, frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron, water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow, snow on snow,
In the bleak midwinter, long ago.

Katedralen vid havet

1300-talets Barcelona är en stad i förändring. Pesten skördar offer, kriget närmar sig och inkvisitionens straff väntar alla kättare. Samtidigt pågår byggandet av folkets katedral: Santa Maria. Katedralen vid havet är en storslagen äventyrsroman för alla och den har redan tagit Spanien, Italien och Nederländerna med storm. Nu introduceras den i övriga Europa samt i USA.

Den unge Arnau Estanyol växer upp i staden och vi följer honom från hans lekar kring katedralens bygge och på hans flykt från ett liv i fattigdom till samhällets högsta topp när han drygt femtio år senare som rik man är med och inviger katedralen.

Katedralen vid havet är ett fantastiskt porträtt av 1300-talets Barcelona och Katalonien. Historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden gör detta till en bokupplevelse för alla. Boken har sålt i två miljoner ex i Spanien och vunnit ett flertal priser, däribland det prestigefyllda italienska priset Giovanni Boccaccio för bästa utländska författare 2007 samt 2007 års Qué Leer-pris för bästa spanska bok.

Jag hade plockat åt mig en CD-bok för att lyssna på på väg till och från jobbet. En svårt mobbad pojke, en kattunge som en mänsklig avart var på väg att tutta eld på... Nää! Och plötsligt har jag det klart formulerat inom mig. Det där som inbegriper att jag inte längre läser deckare. Det behöver verkligen inte vara puttinutt-och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar. Snarare helst inte. Men jag vill inte, jag vill inte, läsa om utstuderad grymhet varken mot människor eller djur. Innan kattungen eldades upp stängde jag av och lämnade tillbaka CDn.

Sedan lånade jag den här. 19 CD-skivor. Jag som gillar korta böcker. Nästan omgående började det übervidrigt grymma och jag kände mig så less, så less. Jag funderade på om jag skulle stänga av och lämna tillbaka eländet, men beslutade mig till slut för att försöka stå ut ett tag. För jag ville verkligen komma igång med en ny bok. Hyfsat snart var det värsta överståndet.

Så, vad tyckte jag då? Jo då, för allan del. Det var väl en hyfsad skröna att sitta och lyssna på i bilen. Och även om nu huvudpersonens tankar, värderingar, göranden och låtanden i stort var ganska sympatiska, så nog kändes de tämligen anakronistiska - säger jag som vet allt om 1300-talet, *host*. Och blev det inte lite väl tramsigt mot slutet?

Lika upprörd som La bibliofille känner jag mig dock inte - ho ho!

Gult bälte

Lille plutt! Han går till axeln på de andra, typ. Just den här flickan är väl förvisso några år äldre, men ändå.

Han fick sitt gula bälte till slut.

Man får inte gradera förrän man fyller nio, så det tog tre terminer.



Envar

Faktiskt. Samma dag som nobelpriset i litteratur skulle tillkännages, gick jag till biblioteket med en lista på de tänkbara pristagare SvD angivit i morgonens tidning: Alice Munro, Philip Roth, Mo Yan, Haruki Murakami, Assia Djebar och Bob Dylan (!). Jag fick för mig att jag skulle låna en av var och en - ja utom Murakami, som jag redan läst, och Dylan, av förklarliga skäl. 

Jag plockade åt mig en Munro, en Roth, en Djebar, hittade ingen Mo Yan under 'Y' men sprang istället på 'Den indiske tolken' som jag bara måste låna, tyckte jag. Och så gick jag vidare till 'M' och där fanns Mo Yan. Men då tyckte jag att jag hade så jäkla många böcker, så jag tog aldrig någon av honom. Ja ja, så gick det men det försöket till 'pricka nobelpristagaren'. Vad det nu skulle vara bra för överhuvudtaget. Munro och Djebar åkte sedermera tillbaka. Synd! De hade förtjänat bättre. Men nu är det som det är med tiden och orken. 

Jo, jag tyckte om 'Envar'. En lågmäld, stilla, vardaglig berättelse om ett liv. Bra. Helt enkelt bra, utan något 'men...', utan irritationsmoment. Eller... finns där kanske trots allt ett 'men'? Ja, faktiskt: Men utan att egentligen fastna och leva kvar i mig. Eller så kommer den, framöver. Sådant vet man aldrig säkert. 

Philip Roths nya roman är en öppenhjärtigt innerlig och samtidigt universell berättelse om förlust, ånger och stoisk behärskning.

Huvudpersonen följer vi från hans första chockartade konfrontation med döden på de idylliska stränderna under barndomens somrar, över hans familjs prövningar och hans vuxenblivande, fram till ålderdomen, när han slits mellan att observera sina jämnåriga och förföljas av sina egna fysiska lidanden.

Han är en framgångsrik art director och far till två söner från sitt första äktenskap. De föraktar honom, medan dottern från det andra äktenskapet beundrar honom. Han är en älskad bror till en man vars fysiska välmåga skapar en bitter avundsjuka, och han är en ensam ex-man till tre väldigt olikartade kvinnor och den skyldige till att äktenskapen inte höll. I slutändan är han en man som har blivit vad han inte vill vara.

Terrängen för denna kraftfulla roman - Roths tjugosjunde bok - är den mänskliga kroppen. Dess ämne är den allmänna erfarenheten som skrämmer oss alla. Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat 'Spelet om Envar', en klassiker från 1400-talet.

"Låt oss använda ett ord jag aldrig använt förut: mästerverk." The Atlantic Monthly

Ruud van Empel - och lite annat

I dagens SvD såg jag en bild av Ruud van Empel och jag blev helt fascinerad. När det gäller konst är jag sannerligen inte särskilt bevandrad och jag kände inte till honom förut. Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt hur oproportionerligt små bladen är :) Nå ja, det är ju ett montage, naturligtvis, och det finns ju inga lagar som säger att man måste ha alla delar i samma skala.

Jag har flängt runt på Kupolen med sovande Nasse i vagn medan Älsklingen stod på julmarknad i grannbyn med ungarna å skolans räkning. Nu står han och fixar med maten medan jag sitter här vid bordet och dricker kaffe och cognac. Asch, nu ber den rackaren mig att komma och fixa älgfärsbiffarna. Suck! Slut på friden. För stunden i alla fall.

Vinterland

Det har snöat hela dagen. Små små flingor, förvisso. Men nu ligger snön decimeterdjup. Och lite till. Det snöar fortfarande.

Och som alltid är jag lika förundrad över hur vackert det är. Och lika förundrad över min förundran. Som om jag upplevde det för första gången varje år.

Den indiske tolken

"Jhumpa Lahiri är den sortens författare som får en att vilja gripa tag i första bästa person man möter och utbrista: 'Läs den här!' Hon är en lysande historieberättare med en alldeles egen röst, med öga för nyanser och öra för ironi. Hon är en av de bästa novellförfattare jag någonsin har läst."

Så skriver Amy Tan om Den indiske tolken, Lahiris debutbok som belönats med bland annat Pulitzerpriset. På ett utsökt, kristallklart språk och med osentimental medkänsla skildrar Lahiri rotlöshetens villkor hos människor som lever mellan två världar - indiska invandrare som bär sitt gamla hemlands kultur inom sig men lever i det hektiska, moderna USA.   

Ja jag gillar ju noveller och tunna böcker - ja, till formatet då, inte till innehållet. Och den var bra. Lågmälda och sorgsna berättelser. Kan man gott läsa.   

Fix

Förra helgen åkte vi upp mot Puttkojan för att plocka mossa och lav för att ha i adventsljusstaken och julgrupperna framöver. Lite annat åkte också med, en torr lavklädd kvist, lite lingonris, några kvistar blåbärsris och en grankvist. Jag gjorde en bukett av det, några snöbärskvistar, en kvist berberisbär och en björkkvist med hängen. Och så blev det ett litet arrangemang att ha på jobbet, med vitmossa i bottnen av en genomskinlig låg vas, en bukett kvistar nedstuckna i och så en lavklädd bit näver. Jag vet inte om de blir så vackra direkt, mina arrangemang, men jag tycker att det är kul att hålla på och jag blir glad av att ha en bit skog i min närhet.

De hade rensat småtall däruppe. De låg på marken, fortfarande gröna. Då hade jag ingen sekatör med mig, men idag stoppade jag Nassen och Trollet i bilen och åkte upp igen. Med sekatör. Det var minusgrader där uppe, dimmigt och gräsvipporna lyste vita av frost. Jag fick med mig en ordentlig bunt tallris. Det ska jag ha i mina tre korgamplar ute på altanen. Lite lingonris och några björkpyrolakvistar råkade följa med och så klippte jag åter igen lite snöbär och berberis och så blev det en bukett till som står på mitt "altare" i trappan.

Jag önskar att jag hade lite fina nypon att klippa av.

Igelkottens elegans

Den fula fattiga ankungen förvandlas till svan och vinner den rike vackre prinsen. Nä, jag vet inte om temat blir roligare bara för att ankungen är en medelålders igelkott och slutet inte är lika smetigt som den allra värsta "allersroman". Den högdragna, nedlåtande, sarkastiska, fräna tonen hos de två huvudkvinnorna kanske ska vara lustig, men jag tycker mest att den är tröttsam, liksom "ska vi tävla om vem som kan ladda sina meningar med flest svårförståeliga ord?". Och är man verkligen så förfinad bakom sitt sjabbiga yttre bara för man tycker om Mozart och gamla holländska stilleben? Mozart är väl vad de flesta icke klassiskt bevandrade mest tilltalas av i genren och gamla stilleben, i synnerhet vanitasmotiv, är till och med jag svag för, i all min bristande konstnärlighet, och det är verkligen inget jag skrutit med, snarare tvärt om. Och så lite filosofi på det. Filosofi är inte min grej. Icke desto mindre var jag tvungen att lyssna klart för att se hur det gick. En och annan mening fastnade jag väl för och hade velat vika hundöra i nederkant, som jag brukar när jag hittar något som tilltalar mig, men det är ju en gång nackdelen med att lyssna på böcker, man hittar inte tillbaka. Men nej, inget för mig. Jag förstår verkligen inte alls varför det blivit så populär.

Och nu ska jag roa mig med att googla och se vad andra sagt om det hela...

Fågelåret runt - och lite annat

Jo, den var trevlig. Det är förvisso alltid trevligt med fåglar. 52 fåglar, en för var vecka, var och en presenterad den månad då det är störst chans att få se den - så där, ungefär :)


Jag hade så mycket fåglar här förut och jag var så glad över dem. Nu är det inte många kvar. När Älsklingen är hemma bryr han sig inte nämnvärt om att fylla på i fröautomaterna och det är nermörkt när jag åker och nermörkt när jag kommer hem, så det blir inte av att jag tufsar ut och fyller på. I synnerhet inte när jag nu mera bara har två timmar på mig att träffa mina barn i vaket tillstånd. Ja, i veckorna då.

Idag har jag emellertid träffat barnen flera timmar, varit ute hos höns och ankor flera gånger - gjort rent hönshus, smort hönsaben och burit höns till nya sittpinnarna, som de inte fattar att de ska sitta på - och så har jag fyllt på fröautomaterna och talgbollshållarna.

Det är inte vettigt att jobba heltid. Det är inte vettigt att bara vara hemmavid när det är mörkt.

Odugligheten

I onsdags förra veckan satt jag på min exp och grät. Det blev för mycket. Brakförkylning, långvarig sömnbrist, komma igång och jobba efter ett års ledighet, ny avdelning, ny specialitet som jag knappt kan något om, nytt journalsystem, tusen och ett tekniskt problem, en jäkla turbulens på avdelningen och en överläkare som var borta två halva och en hel dag av fem. Ovanpå det grundläggande faktum att jag inte är särskilt snabb och alltid är särdeles mesig när jag är ny någonstans.

Jag hade just försökt hinta till överläkaren att jag inte hann med, men möttes bara av irritation. Efter ett tag kom han upp till min exp. Han måste ha förstått hur det stod till med mig när jag gick där ifrån. Han såg till att avlasta mig så att jag kunde komma ikapp. Och han kom och pratade med mig dagen efter också, och kollade av att det var ok. Naturligtvis kände jag mig otillräcklig. Misslyckad. Men efter ett par dagar var jag
någorlunda i balans igen.

Den här veckan har allt känts bra. Det har varit roligt till och med. Men så igår fick en av våra patienter plötsligt kraftigt stegrade levervärden. Jag ringde till hans kirurgdoktor och rådgjorde. Han blev helt klart orolig över mönstret på leverproverna och tyckte att vi måste utesluta portatrombos. Beställ ett akut ultraljud och kolla cirkulationen i levern. Jag åker till X-stad om en halvtimma. Du kan ju alltid ringa och prata med dr S, tyckte han, han är bra på levrar. Dr S är mag-tarmdoktor, medicinare alltså. Svaret på ultraljudet kom. Inget fel på cirkulationen. Vidgade gallgångar och gallstenar. Jo, jag visste att patienten hade gallstenar. Ingen trombos, men vad fasen kan det då vara? tänkte jag, mitt dumma nöt, helt inställd på att det skulle vara något drastiskt, ovanligt, något som affekterade hela levern å det grövsta. Jag sökte dr S - som tack och lov aldrig svarade. Antagligen hade han gått för dagen. Det kan ju räcka med att skämma ut sig för sin egen överläkare, kan man tycka. Ja men 'vidgade gallvägar', då behöver vi ju inte ringa dr S, det är ju kirurgiskt.

I natt drömde jag mardrömmar om min oduglighet.

Discodebut

Igår kväll var Trollungen på sitt livs första disco. Det var jag som skulle hämta och jag tjuvkikade in genom fönstret innan jag gick in. Där for han runt som ett jehu på dansgolvet, i rök och blinkande ljus.

Väl hemma, då jag kom in och skulle natta honom sov han redan. När jag började smyga ut ur rummet så vaknade han och for upp. Neeej du ska läsa! Jag gick tillbaka och satte mig bredvid honom i sängen. Läs om buskarna! sa han och lade sig ner och blundade. Var det majsigt med lamporna i många färger och rökmaskinen? undrade jag. Då log han. Och somnade om.

Mysfaktor noll

Jo, det är ju så glassigt att vara doktor. Så här mysigt *host* har vi på expen. Jag tillstår att mitt skrivbord (till vänster) är rätt stökigt det också, jag hade extrembråttom för att hinna hem så att Draken kunde komma iväg till ju-jutsun. Det är dock inte mer stökigt på den här bilden än det var när jag flyttade in. Då hade ändå sekreteraren varit inne och röjt undan det värsta, berättade hon för mig i fredags, när vi med gemensam ansträngning försökte få diktafonen att bära sig åt som den skulle och ställa in datorn så att skrivaren skrev ut det jag ville - vilket inte alls var så simpelt som man skulle kunna tro. M a o efter en och en halv vecka håller jag fortfarande på och kämpar bara för att få det mest elementära att fungera någorlunda. Sedan ska jag ta hand om patienterna också. Och lära mig journalsystemet fullt ut.

Här ser vi gardinen och den dammiga plastblomman lite bättre. Här har jag dristat mig till att dra upp persiennerna. Det var ett företag kan jag säga. Dels var jag tvungen att klättra upp på skrivbordet för att nå, dels var mojen man ska snurra fast tråden vid trasig.

Jag förstår att ni blir matta av hänförelse inför denna överjordiska skönhet.

Folk tror inte att de finns längre, minicallerna, men det gör de. Jag är tvungen att släpa runt på en om dagarna. Den väger ett halvkilo ungefär. Känns det som, i alla fall. Som ni ser är det inte en sådan där liten nätt minicall som jag minns att det faktiskt fanns, utan den stadiga varianten.

Vi som inget gör

Jag undrar när jag ska orka göra något annat när jag kommer hem än äta, bära runt på Nasse, natta barn, ta rätt på tvätten och sedan stupa i säng. Som det är nu är det knappt att jag orkar med att jobba heltid. När klockan börjar dra sig mot tre är jag mest vimsig och har svårt att koncentrera mig. Allt jag ska göra skriver jag upp ett block, annars glömmer jag bort det. Jag undrar hur mycket som beror på förkylningen, hur mycket som beror på att jag ännu inte lärt mig journalsystemet och avdelningen och hur mycket som beror på tekniska problem. Det kommer ju att förändras och förbättras allt eftersom. Men det som beror på att jag är jag och på ett drygt års bristande sömn, det lär jag få dras med.

Att göra fint på rummet har inte varit att tänka på. Jag är glad om jag slipper mer än en halvtimmas övertid, och då är kafferasterna bortrationaliserade.

Min stegräknare står nu på 9195. Då har jag inte rört mig en enda meter utan för jobb och bostad mer än till och från bilen. Men läkare gör ju inte ett dugg vet ni, nä det är bara den andra vårdpersonalen som jobbar, sjuksköterskor och undersköterskor och så... som jag hörde en expedit och en kund diskutera härförleden.

Min exp

På min hemmaklinik har jag en egen, stor expedition. Jag har valt gardiner själv, vårgröna, och stolsdynor som matchar. Jag har egna blommor i fönstret, en egen tavla på väggen och eget pynt: fina stenar, kottar, snäckor, ljuslyktor och fina kort på anslagstavlan. Hade. De personliga småsakerna tog jag undan när jag gick på mammaledigheten för att den/de som sitter i mitt rum när jag är borta ska få plats med sina saker. Jag har behov av att boa in mig.

Här sitter jag på en liten exp tillsammans med två andra. Skrivbordet tillhör någon annan, som inte har plockat bort sina personliga saker medan hon är borta. Gardinerna är fula som stryk. Det står en fasansfull dammig plastblomma i fönstret. Hutschen under skrivbordet är låst. På golv och en bänk står fyra flyttkartonger fyllda med någons prylar: papper, böcker, pärmar, småpryttlar.

Jag skulle vilja röja undan sakerna, be att få byta gardiner och slänga den gräsliga plastblomman. Egentligen skulle jag vilja det, men jag gör det inte.

Jag skulle vilja sätta upp mina fina bilder och teckningarna ungarna har gjort till mig. Jag skulle vilja ta med egna blommor och sätta i fönstret. Jag skulle vilja ta med några ljuslyktor, några fina stenar och snäckor och en vas att kunna sätta en kvist i - en nyponkvist kanske, eller snöbär.

Men det gör jag inte.

Eller... jag ska fundera på det.

#¤%&§¤

Och det här gör ju inte direkt lusten större att gå tillbaka till jobbet. (Läs gärna kommentarerna också!)

Journalen är doktorns arbetsredskap. Punkt.

Ta ifrån oss vårt näst viktigaste arbetsredskap och vården blir därefter. Vassegoda, gnällspikar!

(Ja, fy satan vilket humör jag är på!)

Skitmorgon!

Mornar är inte min grej. Jag har alltid haft svårt att komma upp och det blir sannerligen inte bättre av att det är mörkt på mornarna nu, nermörkt, och att jag inte sovit ens halvordentligt på över ett år. Det senaste har jag till råga på eländet börjat sova väldigt dåligt av mig själv också, det är inte bara ungarna som väcker mig. I natt vaknade jag åtminstone fyra gånger utöver de gånger Nassan ville snutta och Trollet pep, samtliga gånger med bilder från "Torka aldrig tårar..." snurrande i huvudet.

När jag klev upp var jag helt svullen runt ögonen. Så där som jag brukar bli när jag har gråtit mig till sömns. Visserligen grät jag både en och två skvättar under kvällen när jag såg sista delen av "Torka aldrig tårar...", men inte av sådan kaliber att de borde ge men dagen efter.

Jag klarar med nöd och näppe att ta hand om mig själv om mornarna. Nu ska jag ta hand om mig själv och tre barn. Barn är inte gjorda för att passa tider. De kan liksom inte skynda sig. De är ofokuserade och kvar i sin egen värld, pratar om en önskelista istället för att klä sig, distraheras av minsta lilla.

Trollets kläder är inte torra och jag får sätta dem under stöveltorken. Draken hostar och snörvlar, men säger att han vill till skolan. Trollet spiller ut sin juice över bordet. Jag muttrar och rusar dit med en massa papper och lägger över pölen medan jag går och gör iordning disktrasan, väntar på varmvatten - det tar en evighet - och duttar på diskmedel. När jag kommer till bordet inser jag att pappret inte räckt till, att det rinner ner för duken och droppar ner i Trollets knä. Han bara sitter där och jag blir arg och skäller för att han inte säger till. Pyjamasen är helt blöt av juice.

Det är frost ute och jag måste få fram ett par lite tjockare sockar till Trollet, annars kommer han att frya om fötterna. Åtminstone fem par ska han ha. Jag letar och letar och letar, i torkskåp, på tvättstrecket, i garderoben - både hans och Drakens - i smutstvätten, ta mig fan överallt. Det finns inte ett enda par, inte någonstans. Jag får fram en kartong underst i klädkammaren med urvuxna kläder och lyckas hitta en påse med Drakens urvuxna strumpor. Där hittar jag ett par tjocka.

Det är nermörkt i hallen och jag ser inte ett skvatt när jag ska leta fram kläderna till ungarna. Vi har sådana där inbyggda spotar i taket. De fanns där när vi flyttade in. Fula är de. Och aldrig har de funkat som de ska. Nu funkar de inte alls. Älsklingen, som trots allt är elingenjör och som tidigare i sitt liv jobbat som elektriker, har kämpat och kämpat och kämpat med dem. Vi sätter för hålen på något vis! har jag tjatat Vi köper vanliga lampor. Jag är så trött på skiten! Men ingenting händer. Och jag svär över Älsklingen. Svär och svär. Ja, han har ju inte så mycket att leta rätt på om mornarna, men jag ska hitta kläder till fyra personer. Jag kan dessutom inte ha öppet in till tvättstugan och få ljus därifrån, som han kan, för då är Nassan inne på tre röda och dyker ner i avloppet (ja, naturligtvis borde jag leta fram skruvar och skruva fast det jäkla brunnslocket, men när? NÄR?) eller öser sand ur kattlådan. Ibland nöjer hon sig förvisso med att slita ner tvätten ur torkskåpet eller dra ur smutstvätt ur trådbackarna, och det må väl vara hänt, men sådant vet man ju inte i förväg. Jag vill inte ha henne nerblött eller nersmetad med kattbajs mitt i allt.

Och Lizzy springer runt mig och jamar. Jamar och jamar och jamar. Är hon ute så ska hon in. Är hon inne så ska hon ut. Eller så ska hon ha mat. Maten har vi blivit tvungna att sätta upp på bänken, för annars häller Nassan över all mat i vattenskålen eller på golvet. Alternativt äter hon upp den. Men Lizzy är gammal och stelbent och orkar inte hoppa upp längre. Hon måste lyftas. Och när man väl lyft upp henne så vill hon oftast inte ha någon mat - egentligen. Vanligen är det ju bara någon kvart sedan jag senast släppte in-släppte ut-lyfte upp senast. Då hoppar hon ner på golvet och jamar för att hon vill bli klappad. Eller så ställer hon sig helt sonika framför fötterna på mig. Det är inget bra läge att tigga klappisar i morgonruschen, och när jag bär på Nassan så ser jag henne inte heller utan snubblar på henne och håller på att stå på öronen både titt som tätt.

När alla fyra äntligen har fått på sig och bägge ungarnas väskor är packade och vi kommer ut till bilen så upptäcker jag att Älsklingen har parkerat den bredvid(!) carporten. Den är helt nerisad. Det går inte att öppna dörrarna och jag minns då att det stått i displayen att jag behöver byta batteri i nyckeln. Jag rusar in igen och letar fram reservnyckeln. Men det funkar inte med den heller. Då först inser jag att dörrarna är fastfrusna. Efter ett hysteriskt ryckande lyckas jag få upp dem. Och jag svär och svär och svär över Älsklingen. Och så upptäcker jag att Nassans bilbarnstol inte är i bilen utan kvar inne. Jag sätter henne i sätet, beordrar Draken att passa henne, startar bilen och sätter blåset på max, och trycker in knappen för värmeslingor i bakruta och så rusar jag in och hämtar Nassans stol. Draken är duktig och har börjat skrapa rutor när jag kommer ut. Jag sätter fast Nassan, och Draken och jag fortsätter att skrapa. Till slut kommer vi iväg och Draken blir trots allt bara någon minut sen.

På hemvägen planerar jag hur jag ska ringa och skälla på Älsklingen. Eller åtminstone skicka ett spydigt sms. Men tack och lov lugnar jag ner mig. Jag och mitt humör! Vad skulle det förändra att skälla ut honom? Istället skäms jag, och skäms och skäms och skäms för att jag svurit över honom inför barnen. För så lågt får man ju bara inte bete sig :(

Jag får väl  tänka på den här morgonen när jag går här och mår prutt över att behöva börja jobba igen. Inget ont utan något gott med sig.

Resa till Port Said

Jag hittade den i bibliotekets hylla för utrangerade böcker - à 5 kronor. Den hade inte ens kommit in i hyllorna. Ett öde som väntar många böcker som skickas till mitt bibliotek och som bedöms som smala och sorteras ut på grund av platsbrist. Synd på så rara ärter!

Maria, en gammal kvinna i ett litet samhälle i Ångermanland, får veta att hon ska dö i cancer. Hon berättar det inte för sin man Johannes men hon bestämmer sig för att skriva brev till församlingsprästen. En annan historia också skildrad i brev utspelar sig i Afrika ett halvsekel tidigare. Den unga kvinnan Dagmar träffar på sin resa norrut genom kontinenten en gift man. Mötet får allvarliga konsekvenser med verkningar in i Marias och Johannes nutid. Lina Sjöbergs debutroman blev mycket uppmärksammad när den utkom 2005.

En något drygt 200 sidor lång rörande, berörande brevroman. Jag tyckte mycket om den.


Bonniers om Lina Sjöberg och boken.

Recension i SvD

En och en halv

Det är bara en och en halv vecka kvar tills jag börjar jobba igen efter drygt ett års mammaledighet. Det känns inte bra. Inte bra att vara borta från Nassan hela dagarna. Inte bra att börja jobba igen. Inte bra att gå upp tidigt. Inte bra att köra i mörker och eländigt väglag både dit och hem.

Usch! Hur ska jag kunna åka ifrån henne. Älskade lilla unge!

Berlinerpopplarna

Det var AT-doktor som tipsade mig om den. Just som en bok som var trivsam att lyssna på. Och lättlyssnad och trivsam var den verkligen. Och sedan kom slutet, och visst hade jag anat delar av vad som komma skulle, men knappast fullt ut och sista delen tillförde, liksom, en extra dimension till det hela, vilket var rätt oväntat. Jag gillade den verkligen. (Och omslagsbilden... tänk att bo med den utsikten!)

Det är juletid. På släktgården Neshov utanför Trondheim samlas tre bröder runt sin mors dödsbädd.
Tor är äldste brodern. Han närmare sig de sextio och har levt hela sitt liv på gården. Han har skött djurhållningen och bokföringen åt modern, han har alltid låtit sig hunsas av henne och till och med avstått från kärleken för hennes skull.

Margido återvänder motvilligt till Neshov. Han är numera begravningsentreprenör, en plikttrogen man som möter omvärlden med sträng självbehärskning. I likhet med sin storebror är Margido ogift, och han har aldrig haft en relation med en kvinna.

Erlend möter också upp vid moderns dödsbädd, trots att han för länge sedan stötts bort från familjen på grund av sin homosexualitet. Numera är Erlend bosatt i Köpenhamn, där han arbetar som dekoratör och lever det goda livet tillsammans med sin partner Krumme. Men under Erlends lättsamma och till synes harmoniska yta bubblar en stark vrede mot familjen, en smärtsam vrede som han inte har anförtrott sin partner.

Torunn är Tors dotter från en kort passionerad relation, som Tors mor snabbt hejdade från att utvecklas till något mer beständigt. Torunn dyker upp på gården som en fullkomlig överraskning för alla bröderna.

Tjugo år har gått sedan bröderna sågs. Tjugo år sedan modern styrde deras tillvaro med järnhand och familjen slutligen splittrades. När modern nu dör utlöser det en rad oväntade känsloreaktioner. Tiden är kommen för avslöjanden och kanske för försoning...

Och tänk, först nu när jag googlar så här i efterhand, så ser jag att den har gått på tv och att det är en del i en trilogi. Minsann! Asch vad jag känner mig hopplöst efter min tid ibland :( Nåväl, jag ska nog försöka läsa - eller helst lyssna på - de andra två delarna.

Pojkarna

Jag hittade ett reaex på ICA Maxi - eller om det nu var COOP - och lade den i vagnen. När jag läst ungefär halva lade biblioholisten Siv in en recension på sin sida. Hon var betydligt mer entusiastisk än jag var - då.

På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Kim kan inte få nog av friheten i en annan kropp och blir som pojke också kär i Tony. Tillsammans upplever de både spänning och attraktion, men som tjej är inte Kim intressant för Tony. Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Den kombinerar det plågsamt vardagliga med det vackert magiska i en berättelse om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap.

Men jag tyckte nog bättre om den under andra halvan. Här är dock någon som verkar tycka helt tvärt om. Jojo, smaken är som baken. Kan gott läsas, tycker jag. Och jag är rätt nyfiken på vad mina älskade fastrar i Göteborg, 71 respektive 86 år gamla, som jag brukar vidarebefordra alla utlästa pocketböcker till, kommer att säga om den. Nej då, de är verkligen inga sippa trista typer! Det känns bara lite sött, på något vis, att tänka sig dem sitta och läsa ungdomslitteratur :)


Recension i DN

Recension i GP

Recension i Expressen


Ska nämna att de här recensionerna jag brukar länka till när jag redovisar en utläst bok verkligen bara är valda på måfå efter ett snabbt googlande. Och anledningen till att jag lämnar länkar är att jag är så jäkla oanalytisk i mitt läsande och faktiskt inte levererar någon recension själv. Det blir ju bara ett notat om att den här boken har jag läst. Jag tyckte si eller jag tyckte så.

Det stora huset

Jag lyssnade på den när jag åkte till Stockholm för några veckor sedan. Ja, jag ligger lite efter med det mesta i livet, känns det som. Här också.

Författaren Nadja och den chilenske poeten Daniel träffas i New York 1972. När han åker tillbaka till Chile ber han att få lämna kvar sitt gamla skrivbord i hennes lägenhet tillsvidare. Men han kommer aldrig tillbaka. Han är en de många som försvinner spårlöst i Pinochets Chile.

Nästan trettio år senare blir Nadja kontaktad av en ung flicka som säger att hon är poetens dotter och nu vill hon hämta skrivbordet. Men när Nadja inte längre har det kvar förlorar hon sin inspiration och förmåga att skriva.

Detta är en av fyra tätt sammanlänkade historier i romanen Det stora huset, där det gamla skrivbordet med alla sina lådor står i centrum som en metafor för det kollektiva judiska minnet. Vi får följa skrivbordet och dess olika ägare genom tiden och över världsdelar; från Budapest under andra världskriget via London till dagens New York.

Precis som i sin genombrottsroman Kärlekens historia lägger Nicole Krauss omsorgsfullt en mosaik av människors öden och deras livsberättelser. En mosaik som präglas av känslan av förlust,djup sorg och längtan tillbaka till en plats som gått förlorad, men som de vet att vi aldrig mer kan återvända till.
 

I början kände jag mig rätt irriterad av alla konstiga liknelser, men det gick över. Antingen försvann de eller så vande jag mig. Ja... vad tyckte jag då? Jo, jag tyckte nog att den var rätt bra. Jag har lite svårt att få fatt på känslan, så här långt i efterhand. Kan inte ens säga om jag tyckte bättre om den här än 'Kärlekens historia'. Men vissa delar bär jag nog faktiskt med mig fortfarande.


SvD:s recension

DN:s recension

Första snön

I morse snöade det. Nu har det övergått i regn.

Vi har sålt ytterligare tre hönskycklingar och den svartvita tuppen, den som vi först tänkt behålla. Köparen har vi sålt tidigare till och nu ville han starta genbank. Vi tänkte att han kunde få den svartvita för att få lite färgvariation. Annars hade alla hans hedemoror sett ungefär likadana ut, brunspräckliga. Nu tror jag att han har chansen att få lite blandade färger på kycklingarna så småningom.

Frostig morgon

I morse var här -3º. Nu har det orkat sig upp till nollan. Dimman ligger som ett band över älven, men högt över och inte, som den brukar, lågt ner över ytan. Det ser lite speciellt ut. Jag började dagen med att gå ut och fylla på frön till småfåglarna. Jisses vad de äter! Ett par fröautomater om dagen gör de slut på. Det blir dyrt det här :)

På fredagarana slipper jag ut och åka. Det är skönt. Jag ska städa, baka bröd och laga fiskgryta med saffran och så har jag lovat Trollet att han ska få lära mig hur man spelar med Pokemonkorten. Ett egenuppfunnet spel, får jag anta.

Jag vet att jag lever

Nog känner jag att jag lever idag alltid. Nassan ville absolut inte komma till ro igår kväll. Till slut fick jag gå och lägga mig med henne. Jag trodde att lite snutt i sängen skulle få henne lugn, men icke! Hon kravlade och kröp och bet mig i tuttarna så att jag höll på att bli tokig. Jag släckte lampan och struntade i min välbehövliga kvällsläsning, men det hjälpte inte heller. Till slut fick jag lägga henne i spjälsängen och snällt lyssna på hennes skrikande (igen), för jag kunde inte riskera att hon ramlade ner på golvet. Vi det laget var jag själv så trött att jag inte riktigt orkade hålla mig vaken, så risken för missöden var överhängande. Därefter har Trollet varit inne och krånglat två gånger i min säng - varav första inbegrep en lättare nedkissning som skulle åtgärdas. Efter första nattsnutten vägrade Nassan ligga i spjälsängen mer utan låg och trängdes med mig och kort därefter fick jag även Draken i sängen. Han kom in och grät för att han hade ont i magen, så jag fick ligga och massera honom. Så fort jag somnade ifrån, så tog han tag i min hand och fortsatte uppfordrande att gnida den mot sin mage.

Det är tufft nu överlag. Bara en knapp månad kvar av min mammaledighet och jag ser inte alls fram emot att börja jobba. Jag har trivts så bra med att gå hemma den här gången, och det känns inte alls bra att lämna Nassan. Jag vill vara med henne, ha henne hos mig. Lillsnuttan.

Vi går på Kometutbildning, Älsklingen och jag. Jag tycker att det är jättebra, men det blir hysteriskt stressigt på onsdagarna. Jag borde inte klaga för det gäller ju bara sex gånger och jag är så innerligt tacksam för att jag fått chansen, men ihop med allt det andra som nu tynger, så blir det slitigt.

På måndag har vi tid på Familjerådgivningen. Det knakar ordentligt i fogarna mellan oss, kan man lugnt säga. Vi får väl se vad det kan ge.

Min stjärna

Jag har inte många vänner kvar. Det har jag konstaterat redan tidigare. Jag hade inte ens särskilt många från början. När jag kom in på utbildningen och träffade Älsklingen, i ungefär samma veva, fanns i princip ingen tid över för annat. Utbildningen formligen åt upp mig. Den lilla, lilla tid som blev över gick till Älsklingen. Ja, och sedan kom barnen...

Här uppe har jag inga vänner. Inga alls. Någon fast arbetsplats med chans att knyta kontakter har jag ju i princip aldrig haft och ingen tid för fritidsaktiviteter med chans att träffa någon. Dessutom är det väl så, att har jag väl haft lite, lite tid över, så har jag använt den till återhämtning, vilket för min del innebär ensamhet.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt ner till Stockholm några dagar och tänkt att Nu, NU ska jag äntligen se om jag kan träffa någon eller några av mina gamla vänner - om de nu ens vill veta av mig längre. Men när jag kommit ner har jag liksom inte haft någon ork. Behovet av att bara vara ensam, någon enda jäkla gång, har tagit överhanden.

Den här gången, emellertid, hade jag bestämt mig för att se till att träffa Stella. Kanske den enda jag kände mig säker på faktiskt skulle ha lust att träffa mig. Vi konstaterade snabbt att det måste vara fem år sedan vi sågs, men när jag klev in på hennes salong (hon är frisör) så kändes det som om det bara var ett par veckor sedan vi sågs. Så självklart att vara tillsammans. Så skönt att få prata om ditt och datt och att få bolla problem hit och funderingar dit.

Vi bestämde att vi måste försöka hålla kontakten lite bättre. Det som jag är världsasämst på i hela livet, tror jag. Men den här gången måste det gå. Det måste gå!

I de blodtörstiga bussarnas rike

Nassen och jag är hos morfar (hennes, inte min) och hälsar på några dagar.

Idag har vi sett Christer Strömholm och Sally Mann på Fotografiska. Far var föga imponerad. Tydligen gillar han egentligen inte att se på foto. Lustigt, han som är så konstintresserad annars. Men jag njöt. I alla fall av Strömholm. Jag såg honom för 20 år sedan, eller nått, på Moderna. Jag har till och med Vännerna på Place Blanche sedan dess - en av de ytterst få "konstböcker" jag har, om inte den enda. Manns bilder var rätt jobbiga, provocerande på något vis, men absolut intressanta.

Teknikens värld

Älsklingen berättar för Draken att han planerar att köpa en ny dator åt honom, en han ska bygga ihop själv.

- Då vill jag ha en med minne.



Sötunge!

Fond

Det där med fondtapet är inte riktigt min grej, men när jag ser den här från Pip Studio så får jag baske mig lust att skaffa en.

Näpp och näpp

Ja men den lät ju så jäkla bra, Tiden, Pulitzerprisvinnare och allt.

Storslagen debut i det lilla formatet

Paul Hardings debutroman om en äldre man som på sin dödsbädd blickar tillbaka på sitt liv har tagit kritikerna med storm. Harding har en enastående förmåga att berätta ur täta perspektiv som ger liv inte bara åt karaktärerna i boken utan lika mycket åt naturen och fängslande detaljer ur den vardag vi alla lever i men så få verkligen ser. Tiden är en bok om att försonas med den vi blivit och de som på olika vis format oss.

Nää! När jag läst en tredjedel av boken hade jag fortfarande inte kommit in i den. Skittråkig!


Och ni vet jag och mina fåglar...

I USA blev boken känd som fågelskådarnas motsvarighet till Kerouacs "On the Road". Nitton år gammal fick Kaufman idén att han under ett år skulle försöka se fler arter på den nordamerikanska kontinenten än någon annan gjort. Så småningom blev inte längre prestationen det viktiga, utan fågelskådandet som upplevelse och kunskapskälla.

Det är kul att läsa om fåglar. Det är inte kul att läsa om fågelskådare.


Näpp, tillbaka till biblan med bägge!


I övrigt håller jag nu på och läser trettioelva böcker samtidigt. Helt ostrukturerat och föga givande. Jag måste styra upp det hela lite bättre.

Lockespindlar

Men käre värld, var kommer alla lockespindlar ifrån? De här två sammanstrålade i en hörna på lilltoan medan jag satt där och filosoferade. (Nej, där ser inte så välstädat ut i närbild nej, men det behöver vi ju inte låtsas om) Den ena kom från duschen och den andra från handfatshållet. Jag vet inte om det pågår någon slags uppvaktning eller om de laddar för strid. Kanske är de bara kompisar. Vem vet?!

Lockespindlar är verkligen underliga varelser. Man behöver ju bara titta på dem så går de sönder. Inte är det många man ser med alla benen i behåll. Att försöka hjälpa dem ut brukar ta en ände med förskräckelse. Hur kan något dylikt ha selekterats fram? Och de där benen, det ser ju ut som de använder dem som antenner. Som sagt, underliga varelser. Jag tror jag får ta och läsa på lite om lockespindlar :)

Dränerad

Det finns ju gränser för hur mycket negativism, gnäll och bråk jag orkar med innan jag tappar all lust, glädje och ork. Jag jobbar som ett jäkla djur med Att välja glädje, men jag orkar inte när jag inte får någon energi någonstans ifrån, utan bara tappas, tappas, tappas...

Skattgömma

I somras när jag var uppe med ungarna i buan gjorde vi en utflykt till Bond-Olles bussu - en grotta belägen i krokarna. Ungarna klättrade omkring i omgivningarna och helt plötsligt kom Draken med en låda i handen.

- Titta vad jag hittade!
- Vad är det?
- En låda som någon har tappat sa Draken och travade iväg.
- Men vänta, får jag se, vad är det i?

När jag tittade närmre på den insåg jag att det var en geocach han hade hittat.

- Men älskling, var hittade du den här? Vi måste lägga tillbaka den!

Jag förklarade vad det var. Vi öppnade och tittade vad som fanns i, stängde sedan och lade tillbaka lådan.

Draken var rätt nöjd med att han hade hittat cachen, utan minsta GPS eller koordinater till hjälp.

Och jag tyckta allt att det var lite kul jag också :)

Lånaren Arrietty

14-åriga Arrietty och resten av Klock-familjen lever ett lugnt och stilla liv medan de fyller sitt hem med saker som de har "lånat" från människornas hus. Plötsligt en dag så förändras livet för Klockorna när en liten människopojke råkar få syn Arrietty.

Ja, jag är ju svag för animé. Och det är så vackert, som en smekning. Inget gap, skrik och action. Lite tal och mycket händelse genom bilderna. En stillsamhet, trots spänning, och en långsamhet som aldrig blir tråkig. Snäll, visst, men inget smetigt slut.

Recensioner
SvD
DN
SR kulturnytt

Kodrömmar

Jo, en av anledningarna till att jag åkte upp til buan den där senaste veckan, var att jag ville passa på att hänga med Anne-Marie och Stig på deras kovecka. Jag har ju någon slags dröm om att kunna ha egen kovecka framöver. Men kor är stora djur - lite läskigt - och jag kan ingenting varken om skötseln av dem eller hur man mjölkar och tar hand om mjölken.

Det blev ju lite si och så med närvaron för min del. Svårt har jag ju att komma upp på mornarna och det är inte helt lätt att vara engagerad och delta med tre små barn, varav en bäbis. Nu var det ju ingen som förväntade sig det av mig - mer än jag själv. Hur som helst.

Nu har jag i alla fall mockat, både hos kalvarna och korna, så att jag vet ungefär vilken nivå jag ska hålla mig på. Själva mjölkningen - med maskin - har jag ju varit med på redan förut, men jag har fortfarande inte gjort det själv. Jag har sett dem använda sparkbåge, som jag i princip inte visste fanns innan. Jag har varit med och separerat och jag har varit med och diskat alla mjölknigsattiraljer - det finns speciella föreskrifter för detta, se.

Jag har varit med och kärnat och tvättat smör...

och jag har ett hum om hur messmörskokningen går till.

Det svåraste är nog själva korna. Vad gör man när en ko inte vill som man själv vill. De väger ju några kilo. Åtminstone ett par av korna blev brunstiga när vi var där uppe och betedde sig då lite tetigt. En av dem rusade iväg och stångade (hornlös, tack och lov) ikull Trollungen. Ja, hon tog det väl rätt nätt, egentligen, för han hade inte ont varken av själva stångandet eller fallet efteråt, däremot ramlade han med ansiktet rakt ner i brännässlor, och skrek därför som en stucken gris, stackars barn, och rädd blev han väl också. Och då, när den där kossan löpte amok, då kände jag mig lagom morsk, kan jag säga.

Ändå finns den kvar, drömmen om att ha kovecka. Och vidare, drömmen om att någon gång ha några fjällnära kor här på gården. Att luta huvudet mot en varm komage varje morgon och handmjölka, rytmiskt, i full ro.

För drömma får man väl? Visst?!