Dagens - Kragtag och lite annat

I morse var det grått och regnigt, kallt och blåsigt. När jag lämnat Trollet till dagmamman hade jag inte den minsta lust i världen att ta med mig termos och kikare och ge mig ut på fågelkikning (jag säger -kikning, för fågelskådning låter så avancerat, och jag är verkligen allt annat än avancerad när det gäller detta). Jag hade inte lust att gå utanför dörren överhuvudtaget. Men jag tog mig i kragen i alla fall och tänkte att jag i alla fall kunde gå lilla rundan. När jag väl kom ut var det faktiskt riktigt skönt. Det gäller för det mesta bara att ta sig över det där lilla motståndet. Eller stora motståndet, som det för allan del lika gärna kan vara fråga om.

Vi tittade till grodrommen ute på hygget, men vad jag kunde se hade det inte kläckts några rumpetroll än. Jag vågade emellertid inte gå så nära, för jag sjönk ner väldigt, och det kändes olustigt när jag var ensam och hade Nassan på mig.

Sedan svängde vi förbi älgslakteriet och gick in i skogen, följde lillbäcken en bit och gick sedan ut på vägen igen och vände upp på skogsvägen som utgör lillrundan. Jag tänkte att jag skulle kolla in älgpasset och sedan vända hem igen. Men när jag väl kommit så långt så var det så skönt att jag bestämde mig för att gå upp till vattenfallet, fast på andra sidan bäcken den här gången. Fallet brusar verkligen otroligt högt. Det är som en helt egen värld där uppe. Som att gå in i en bubbla och stänga ute resten av världen.

Älgpasset inspekterade jag på hemvägen, men jag klättrade inte upp hela vägen. Det kan kanske funka. Men där stod en kontorsstol inne, så jag lär väl bli tvungen att ta sittdyna med mig. Visserligen är det ju tak och - delvis - väggar på passet, men den där tygsitsen lär nog vara rätt fuktig ändå, misstänker jag.

På vägen hem flög korpen ganska lågt över mig. Den var alldeles tyst. Ovanligt och lite tråkigt. För mig kraxar inga olyckskorpar. För mig är korpen en turfågel. Lite tramsigt kanske, men jag har alltid tänkt Åh, korpen, det här är en bra dag! Jag tycker om korpakorr.


Näva har gått och lagt sig på Gullvivas ägg igen. Käre värld vad de hattar!


Nu på kvällen var det dags för kragtag igen. Jag drog på mig springskorna och gav mig ut en liten, liten vända.

- Va?! Ska DU springa mamma? Men du brukar väl inte springa? SKA du verkligen det? sa Draken, och sedan klentroget till sin fader:

- Men pappa, MAMMA brukar väl inte springa?!

- Åjo! sa Älsklingen Nog har mamma sprungit en hel del i sina da'r.

Därefter kom Trollet upp för trappan.

- Va?! Ska mamma SPRINGA?


Då insåg jag hur förfärligt länge sedan det måste vara sedan jag sprang.

En hel kvart lufsade jag fram längs landsvägen här uppe. Det gjorde ont i ryggen och kändes som jag stolpade fram på träsulor. Nå väl, All vår början... Även en tusenmilaväg... Det är skönare lyss... och Skam den som ger sig! etc etc. Typ.