I morse när jag gick ut för att pyssla om fåglarna så sken solen och det var alldeles ljummet. Jag stod på ladugårdsbacken och kände solen värma ansiktet och bara njöt.
Efter frukost, en timma senare, var allt som vanligt igen: kallt, blåsigt och igenmulet. Och det var som om någon lagt ett betongblock på mina axlar att släpa runt på.
Jag verkar ha blivit så väldigt känslig för vädret. Det här gråa och blåsiga drar verkligen ner mitt humör. Och det känns som det har varit skitväder det senaste halvåret. Naturligtvis är det inte så. Det var ju en period här förleden som vi hade riktigt vårväder, mycket tidigare än vi brukar. Men det känns som det var evigheter sedan. Och så denna bedrövliga vinter! Inte en enda gång var det såpass mycket snö att det gick att åka skidor på åkern här intill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar