I förrgår kväll försvann finaste Viol-ankan. Älsklingen var ute och gav ankorna mat vid sextiden och när han skulle stänga in dem efter att vi nattat ungarna, så var de borta. Han smällde lite i dörren in till verkstaden, där vi förvarar maten, för det brukar locka hem dem, men ingen kom. Då gick han ut och letade. Två vändor här i byn, en nedåt älven och en uppåt vägen. Inga ankor. Sedan gick jag ut och ropade efter dem. Fortfarande inga ankor. Medan jag stod och borstade tänderna sneglade jag ut genom fönstret och fick se några välbekant vaggande silhuetter bakom storhäggen. De kommer! De kommer! vrålade jag lyckligt. Men Viol var inte med. Vår äldsta anka. Den tamaste. Den enda som låter sig klappas. Jag är så himla ledsen. Som den fåntratt jag är går jag ändå här och hoppas att hon lagt sig någonstans för att ruva. En av ankorna lägger mycket större och rundare ägg än de andra, och de äggen har jag inte sett på några dagar. Kanske, kanske har hon lagt äggen någonstans och sedan lagt sig i skymundan för att ruva. Ankor är känsliga för störningar när de ruvar, sägs det, och det är ju lite stökigt när de bor tillsammans med hönsen. Och de andra ankorna verkade inte skärrade när de kom hemvaggande. Kanske lade de sig att vila nära Viol, men vandrade hemåt när de hörde mig. Hoppet är det sista som överger oss.
Jag har spanat med kikare ut över åkrarna för att se om jag kunde få syn på några rester av henne, men ingenting. Jag orkade/hann aldrig gå ut igår och leta, som jag hade tänkt. Idag har Älsklingen och ungarna varit nedåt älven och tittad vid lyorna - eller är det gryt? - men inga spår efter fjädrar.
Till råga på eländet verkar det inte bli några kycklingar. Två hönor har legat i tre veckor, och inte en enda liten kyckling :( Jäkla Gullviva och ställa till det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar