Ovanliga möten med vanliga fåglar

Jag höll mig både länge och väl under bokrean, men efter en månad, ungefär, så gick det i alla fall iväg en order. Bland annat beställde jag två fågelböcker och det här är den ena, Lyanda Lynn Haupts Ovanliga möten med vanliga fåglar. Ja, så där väldigt vanliga är ju inte fåglarna för mig, eftersom Lyanda är bosatt i Seattle och det alltså är fågellivet i nordvästra USA hon skriver om. Lite lustigt att jag inte tänkt på att det naturligtvis måste vara andra fåglar i USA än här. Ja, att den del inte är samma som här, det vet jag ju, naturligtvis.

Staren känner jag förstås igen, men den är inte inhemsk, utan inplanterad av något ljushuvud som tyckte att alla fåglar som Shakespeare nämner i sina verk borde finnas i USA. Gärdsmygen har vi ju också här, liksom fjällugglan. Trastar har vi här, men inte samma. Och skarven finns här, men den är inte heller samma som här. Aftonstenknäck, stellerskrika och västempid (bluebird) låter emellertid väldigt exotiskt för mig.

Mest spännande var nog kapitlen om sitkatrasten, 'Trasten och älvorna' (även om jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till pratet om älvor) och örontofsskarven, 'Skarvproblem'.

Sitkatrastens sång beskrivs i så poetiska ordalag, inte bara av Lyanda själv, utan även dem hon citerar, att man blir fullkomligt sjuk efter att höra en.

Det finns en sägen som varnar vandrre i skogrna i nordväst och uppmanar dem att hålla huvudet kallt när de hör sitkatrastens övernaturliga sång. Om man strövar ensam och dimslöjorna hänger från barrträdens grenar på ett alldeles särskilt sätt, kommer trastsången att invagga en i en sinnesstämning som gör att man lätt blir bortrövad av älvorna.

Och ett citat av William Leon Dawson i boken: Trasten bestiger sitt podium i en grantopp och frambringar med långa pauser en enda utdragen ton fylld av grubblande melankoli och sublim skönhet - en röst som är annorlunda än alla instrumentljud, ett övergivet eko som landat på tidens strand. I dessa västliga skogar finns inget subtilare ljud, inte något som är mera mystiskt och förtrollande än sitkatrastens passionsång. Skogsdunkel, dropp från träden och avlägset sorl från torvbruna vatten är passande ackompanjemang; på något sätt frammanar sången tillvarons aldrig bestigna höjder och aldrig nådda djup.

Jo jo! Jag letade på Youtube efter sitkatrastens sång, och här är den:



Och så skarven...

Thence up he flew, and on the Tree of Life
The middle tree and highest that there grew
Sat like a comorant

Ur 'Paradise Lost' av John Milton, där han beskriver Satan i en skarvs (comorant) gestalt. Stackars skarvar, så hatade! Jag visste inte att skarvar använts av människan för fiske i tvåtusen år. Inte heller att de uppenbarligen kan räkna till sju - minst. Spännande fåglar!


Här är Lyandas hemsida.

SvD:s recension


Nu ska jag förlusta mig med nästa fågelbok :)