Jo, när jag nu hade sett den där nötväckan hoppa runt i träden omkring mig, så var jag ju tvungen att plocka fram den här. Den är skriven 1966 och jag inhandlade mitt ex 1986. *Host*. Ja, det kan kanske tyckas att det var på tiden att jag läste den, de ynka 90 sidorna om lilla Pumpan. Mycket charmerande på alla vis.
Jag vill också ha en liten Pumpa. Jädrans vad söta de är, nötväckorna!
Baksidestext
Stolen jag satt i på gårdsplanen var en gammaldags trädgårdsstol av grovt virke med breda armstöd. Där hade jag ofta en kopp kaffe och några skorpor eller kakor. Sädesärlorna fångade insekter på gräsmattan, bofink och lövsångare sjöng i grenarna ovanför och talgoxar kom då och då framhoppande mot stolen med optimistiska ögonkast mot kakorna. Jag brukade kasta åt dem några smulor.
Det var i den omgivningen som jag för första gången lade märke till nötväckan – den speciella nötväcka det här är frågan om.
Under inte mindre än nio år kom denna nötväcka, som Björn von Rosen döpte till Pumpan, att vara författarens vän och skyddsling. Genom ett försiktigt uppträdande fick han den lilla blåskimrande fågeln att närma sig och regelbundet äta ur handen. Förtroligheten växte efterhand därhän att Pumpan pockade på uppmärksamhet så snart som Björn von Rosen visade sig.
Så här skriver Stefan Spjuth i SvD (f ö i en recension av en helt annan bok)Greven, konstnären och författaren Björn von Rosens "Samtal med en nötväcka" är ett guldägg i den svenska litteraturens linneanska rede. Föremålet för von Rosens illustrerade studie, som utkom 1966, är nötväckan Pumpan, som genom sin orubbliga integritet, självaktning och elegans förefaller minst lika aristokratisk som någonsin författaren. Boken är både en ömsint och detaljerad teckning av en mångårig vänskap mellan människa och fågel, som inleddes det år von Rosen fyllde femtio, och en finstämd, jordnära filosofisk betraktelse över människans position som iakttagare och avbildare, men framför allt varandes en del, i skapelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar