Trolldalen

Älsklingen är kvar på festivalen. Jag satte ungarna i bilen och for till Trolldalen.

De här trapporna var inte nådiga, kan jag intyga, med Nassan i sjal på magen och en tung ryggsäck med picknick i ryggsäck. Draken skymtar där uppe. Jag har redan gått en lika lång och har stannat på "avsatsen" emellan.

Och här är trollkyrkan - vägen in i trollens rike. Den är mäktigare i verkligheten än på bild. Jag borde ha skickat dit ungarna för att få perspektiv, men det var oländig terräng och jag har zoomat rätt rejält, så den är längre bort än man kanske tror.

Och eftersom jag är i det närmaste dyslektisk när det gäller att orientera mig och dessutom *host* måste ha läst kartan väl slarvigt, kom vi aldrig fram till Ättestupan, där jag tänkt att vi skulle stanna och äta, utan in på en led i kuperad (läs: helt oländig) terräng, med liknande höjdskillnader (x flera; upp och ner, upp och ner) som vid trappan, men utan trappa då. Jag var komplett dränkt i svett när vi kom till en mer lättgången stig, så som jag kämpat med alla extra kilon och som jag spänt mig av rädsla för att ramla och skada Nassan i fallet.

Till slut kom vi i alla fall till en slogbod vid ett litet vattenfall, och där stannade vi och åt.

Och vad har vi släpat med ut i skogen?! Jojomänsan, en pinne! Vilken överraskning, säg! Det finns ju inga i skogen, så det gäller att vara på den säkra sidan och ta med sig en ut. Den här glömdes för övrigt kvar vid slogboden: Mamma, mamma! hörde jag Trollet ropa. Vi måste gå tillbaka! Och eftersom jag är en sådan fin och förstående mor, trots att jag är en ko, så vände jag snällt om och travade hela vägen tillbaka till slogboden för att bärga den dyra pinnen.

Nå ja, på dagens utflykt var ungarna helt suveräna. Inget bråk, inget skrik, inget gnäll. Trollet plurrade med hela ena benet och stöveln och då kom han till mig och pep lite om ombyteskläder. När jag sa att vi inga hade med oss, så nöjde han sig och sa inte ett enda ord till om saken, trots att det måste ha varit ganska obehagligt att gå i det där plaskvåta. Kors i taket! Kan mina barn verkligen vara så här?

Väl hemma fick de sitta inne vid tv:n pch se på 'Hajar som hajar' och äta chicken nuggets. Och när jag nattat Nassan spelade vi Trollspelet - vad annars en dag som denna - och åt vattenmelon. Nu sover alla tre. Klockan är halv elva och jag har en förskräcklig massa 'måsten' kvar innan jag får lägga mig. Det har seglarna också, uppenbarligen, för de flyger än här utanför. Jag hör deras små skrin.

Hemma

Jag är hemma. Vi har haft det bra. Älsklingen har åkt iväg till festivalen.

Iväg

12° och ösregn. Jag och Nassan ska åka upp till buan några dagar. Jag måste få vila mig lite från allt bråk och skrik. Vi ska gå på promenader och gosa och jag ska läsa, handarbeta och förhoppningsvis köra några yogapass. Jag har ett par frösådda rosor som jag tänkte gräva ner också. Ja om det går att komma ner i backen, vill säga. Det är ju skogstomt. I  helgen är det Peace & Love och då får Älsklingen lite ledigt.

Tackar som frågar

Jo då, midsommarafton avlöpte väl på ett någorlunda anständigt vis. Ungarna sprang i förväg från midsommardansen och när Älsklingen och jag kom vandrande tillbaka hörde vi Draken ifrån hygget, gråtande med mycket panik i stämman. Vad är det? ropade jag Vad har hänt? Men Draken bara grät förtvivlat medan han sprang mot huset. Till slut dök han upp bakom buskar och sly så att vi kunde se honom. Han hade lindat sin munkjacka runt vänsterbenet och stannade till med jämna mellanrum och höll om det. Nu har han blivit ormbiten eller huggit sig med yxan sa Älsklingen. Draken bara grät och jag fick säga till på skarpen för att få se på benet.

Han hade rispat upp ett ganska djupt jack, några centimeter långt, gud vet på vad. Snittet låg tvärs emot sprickriktningen så det glipade duktigt. Är det farligt? kved Draken. Nej då! sa jag och konstaterade att vi nog faktiskt fick ta och åka hem och tejpa ihop det lite ordentligt, för naturligtvis hade jag inte tagit med mig sådana attiraljer. Så in med Nassa och Drake i bilen. Köra tre mil hem - tur att det inte är så långt emellan. Tvätta rent och så på med Steri-Strips för att hålla ihop sårkanterna. Och så tillbaka igen.

När vi kom fram hade Älsklingen maten klar. Sedan bråkade ungarna som vanligt så att man hade god lust att strypa dem, eller åtminstone skicka iväg dem till Pernambuco. Jo jo, värre än så var det inte med den 'svåra skadan' - som Draken själv kallade det.

På väg hem såg Draken och jag i alla fall två harar på vägen. Och morkullan flög över stugan vår. Och Älsklingen och jag smet ut på en liten promenad när ungarna hade somnat. Det var fint.

Midsommar i buan

Stången på väg upp.

Laila berättar lite om buans historia, hälsar alla välkomna och manar till dans.



Dans kring stången. Älsklingen och pojkarna är där, någonstans.

Laila i tunadräkt.

Älsklingen och jag går på promenad vid tiotiden på kvällen. Framme till höger ligger Warg Gretas stuga.

'Midsummer Eve'

(Edward Robert Hughes, 1851–1914)

Jag är uppe buan och dansar med älvorna och lyssnar på morkullan.

Glad midsommar!

När ankor ömsar

Men vad har hänt med Björnbär? undrade Draken. Ömsar han?

Jo, han ruggar vår andrik och han är verkligen inte särskilt stilig för tillfället. Det ligger fjädrar över halva gården här. Svalorna och pilfinkarna plockar av dem med jämna mellanrum.

Desto snyggare är Sippa. Det är hon som är mor till ällingarna - men om det är hon lyckligt ovetande.

Pojkar = pinnar

Men alltså... vad ÄR det med pojkar och pinnar?

Och sura blev de för att de inte fick ta med dem hem på planet. Suck!

Ällingar!

Sju ällingar har vi, kläckta i måndags (5) och tisdags (2).  De är rasande söta. Dock inte mjuka och duniga, som de ser ut och som jag trodde, utan ganska så sträva. Tre är mer gula och kan kanske tänkas bli vita/pärlgrå, och fyra blir antagligen blå. Mamma Sippa är ju vit och pappa Björnbär blå, så några svarta blir det tyvärr inte. De är nu ute i höns-ankhuset med pallkrage som skydd runt om, kompostgaller ovanpå och värmelampa ovan det. De slabbar som sjutton, redan. Det ska böjas i tid...

Insekt

Jag fick den av Mommi för en halv evighet sedan. Gud vet varför jag inte läst den förr. Jag är ju svag för tunna böcker och jag läser gärna noveller. Jag vill minnas att jag frågade Är den läskig? och när Mommi då svarade Ja, så tänkte jag att jag inte hade lust att läsa något läskigt just då. Och så blev den liggande.

Novellerna är riktigt korta. Och riktigt bra. Alla rör något slags förhållande mellan mor och dotter.

Insekt är nitton noveller om passionerade, skrämmande och tvetydiga känslor mellan mor och dotter. Claire Castillon väjer inte utan berättar hårresande sagor om det som vanligtvis inte blir mer än en tanke.

Hårresande var ordet! Men jag gillade den.

Om boken

Simma

När vi var på Mallorca förra våren hade jag bestämt mig för att simma mycket, dels för att jag tycker om att simma, dels för att jag hade gått upp väldigt mycket i vikt i början av graviditeten och jag gärna ville bli av med de extra kilona - eller åtminstone inte lägga på mig fler då jag hade tillgång till all inclusive-bufféerna.

När jag dök ner i bassängen blev jag helt bestört. Jag orkade inte simma. Jag som alltid tyckt att just simma (och gå) aldrig är några problem. Hur otränad jag än har varit har jag aldrig haft några problem med att simma 2000 meter eller att trava och gå en hel dag. Nu blev jag flåsig och konstig och det var stört omöjligt att synka andetagen med simtagen. Jag var fruktansvärt besviken och försökte inte fler gånger.

Jag tror det var minnet av detta som gjorde att jag drog mig för att simma på Rhodos. När jag väl försökte var det inte några problem. Allt var som vanligt igen. Trots att jag är totalt otränad gick det utmärkt att simma och jag hade inga problem med att synka andning med simtag. Det måste ha berott på graviditeten, antagligen på den extra liter blod jag hade att pumpa runt. Särskilt stor var jag ju ännu inte, så någon större tyngd eller begränsat utrymme för lungorna var det inte fråga om. Jag hoppades att det skulle vara så, men vågade inte riktigt tro på det.

Så nu i efterhand ångrar jag väldigt att jag inte tog chansen och simmade lite ordentligt ett par tre gånger varje dag. Det tar inte så lång stund att simma 1000 meter och Älsklingen hade gärna tagit alla ungarna, det vet jag. Surt, men ändå en väldig lättnad.

Nu börjar jag fundera på om vi inte skulle kunna åka till Maserhallen - eller varför inte Aqua Nova - hela familjen lite då och då. Älsklingen och jag skulle kunna turas om att simma. Kanske skulle det rent av gå att synka med Drakens simskola. Vi har väl tänkt att han ska få gå fortsättningskursen. Han kastar sig helt vilt i vattnet, dyker som en liten säl och simmar bra under vattnet, men att simma ovanpå har han inte riktigt fått kläm på än :)

Resan

Nej, vi får nog överväga om vi ska göra sådana här resor mer. Ungarna föredrar att vara intill oss och bråka, retas och tröka istället för att springa iväg och leka och söka kontakt med andra barn. De undviker solen, vilket jag förstår, de har min hud - mer eller mindre - och bränner sig lätt. Bara två dagar samt hemresedagen badade de i någon större utsträckning. Bäst verkade de tycka om att sitta i skuggan på vår lilla uteplats och spela kort. Men det kan de ju göra hemma. Där skulle finnas barngrupper och Älsklingen hade rätt stora förväntningar på att det skulle gå att få dit ungarna, så att vi fick lite tid för oss själva och slapp höra deras eviga bråk och kunde prata lite med varandra utan att hela tiden bli avbrutna och utan Drakens eviga Vem då? Varför då? När då? Vad sa han? Vem är det? Vad heter hans barn? Vad har hon för skonummer? typ, så fort vi försöker säga något till varandra. Nå ja, det där jäkla Animation-teamet var emellertid ett stort skämt. Som hämtade ur en Lasse Åberg-film. Barngrupperna bestod av två yngre män med bakvänd kepa som sportade med tonårspojkar och två unga kvinnor som pluttinuttade med flickflickiga flickor i sexårsåldern. Barn utöver dessa två kategorier intresserade de sig inte för. När Älsklingen kom med Trollet så bevärdigades de inte ens med en blick. Nu ska jag ju i ärlighetens namn säga att mina barn är rätt truliga och svårflörtade när det gäller sådant här, men nog brukar personer som är vana att jobba med barn (eller bara har en sådan läggning) lyckas locka med dem utan allt för stora besvär.

Själv är jag ingen solande människa. Jag bränner mig lätt och har aldrig tyckt om att vara i solen. Jag tycker om att simma, men ligga och plöja i en bassäng kan man ju göra hemma. När jag har rest ensam  så har jag alltid vandrat eller åkt runt och tittat. Möjligen ägnat någon dag åt att vandra fram och tillbaka i vattenbrynet och leta efter snäckor och vackra stenar - meditativt så det förslår. Men det går inte med barnen. Inte med våra barn. Det var svårt att ta ens kortare promenader eftersom Nassan brände sig så lätt. Älsklingen hade henne i barnpoolen en stund, med hög solskyddsfaktor och efter det var hon röd på armen. Alltså vågade jag inte exponera henne för solen mer än under transportsträckorna mellan skugga och skugga. Vi har insett att det blir mest bråk när vi är tillsammans allihop. Delar vi på oss så blir det betydligt lugnare. Alltså var jag ofta ensam med Nassan medan Älsklingen hade pojkarna, och då var det bara att hålla sig snällt i skuggan under ett parasoll.

Visst, hotellet var jättefint och rummen bra. Området var grönt med vackra planteringar (som bevattnades med återbrukat vatten från anläggningens eget reningsverk). Poolerna var många och stranden ett stenkast bort. Personalen var påfallande trevlig. Jag fick min grekiska mat som jag älskar så. Och vädret var - till största delen - helt fantastiskt. De första dagarna var lufttemperaturen i kombination med den svalkande vinden helt perfekt. Sedan small det till och blev jättevarmt med brännheta vindar. Det enda negativa var Animation-teamet, som förutom "barngrupperna" hade en hel del skräniga och pinsamma aktiviteter i bästa Sällskapsresan-stil. Ja, och så vår dysfunktionella familj då, som inte kan ha en vanlig trevlig semester tillsammans.

Jag önskar att jag hade simmat mer.

Jag önskar att jag hade fått gå i några kyrkor. Jag är tokig i ortodoxa kyrkor. Två mindre kapell låg i närheten, men trots att jag gick dit flera gånger lyckades jag aldrig finna dem öppna.

Jag önskar att jag hade kommit åt att köpa en till ikon. I första hand vill jag ha en Agia Aikaterini (Den heliga Katarina av Egypten).

Jag önskar att jag hade kunnat promenera runt mer, fotografera mer, titta på blommor, vandra i bergen och känna doften av örterna.

Jag önskar att vi hade kunnat hyra bil och åka runt lite. Jag hade absolut velat se Fjärilsdalen, Sju källor och Lindos. Åtminstone.


Trettiotusen är mycket pengar. Jag kan faktiskt inte påstå att jag tyckte att det var värt det.

Hemma

Hemma. Det  har varit mycket hotell och lite Grekland. Omansäjer. Bråkande tråkande ungar. Mycket sitta still med Nassan i skuggan.

Och inte funkar det som det ska att skriva här. Genom lite krångel har jag i alla fall lyckats få till det här - tror jag. Men någon rubrik går inte att få in (tillagd i efterhand).

Ulla Läck

Någon kanske minns att jag förra året letade frön till vanlig hederlig Viola cornuta (hornviol), en sådan blålila som jag minns från min barndom. De stod alltid och blommade större delen av sommaren och mamma brukade plocka in buketter med violer och fänrikshjärta.

Efter mycket om och men så hittade jag frö hos Blomstervännerna på Trädgårdsmässan i Älvsjö. Eftersom det inte stod något om färg, så tog jag förgivet att det skulle vara arten eller något snarlikt. Fröerna grodde villigt och jag hade till min lycka alldeles fullt med plantor - som visade sig bli småblommiga och lila-gula. Verkligen inte vad jag tänkt mig. Jag slängde dem.

Nu har jag köpt tre plantor Viola cornuta 'Ulla Läck'. De ska få gå i frö så att jag kan så fler. Sådant jäkla sjå för några hornvioler, *muttermuttermutter*

Tvättstuga

Fast i den här hittar man inga sura lappar om ludd i torktumlaren.

Misstro

Jag misstror böcker där författarnamnet står med större bokstäver än titeln. Uppenbarligen, för jag har kommit på mig själv med att alltid välja bort sådana. Som om det vore författaren och inte boken som var det väsentliga.

Mera Tradera - Gråsten

Jag har ropat in två Viola Gråsten-filtar, en blålila och en blågrön. De ska upp till buan och ligga som överkast på pojkarnas sängar, som står i storstugan - i den mån man nu kan kalla något där uppe för 'stort'. Jag skulle haft en orange också att ha här hemma i vardagsrummet. Undrar vad de två från mitt föräldrahem tagit vägen. Såväl mor som far hävdar att de inte har dem kvar.

Låg lägre

I Stockholm blommade kastanjerna. Som vanligt blev jag lika bestört över de röda bussarna. Och som vanligt evigt tacksam över att ha flyttat därifrån. Den fantastiska handskaffären på Sibyllegatan håller på och stänger igen. Den sista i sitt slag? Hur ska jag nu få tag på handskar som räcker till i fingrarna? Om man är utpräglad stadsmänniska och har bostad i innerstaden kan jag förstå att man vill bo där, men annars är det mig obegripligt. Min bror påstår att det är ovärderligt att veta att man kan gå ut och ta en öl på kvällen mitt i veckan om man vill. Jaha, och när gjorde du det senast då? Ja, det var visst åratal sedan, men att veta att man kan om man vill. Är det värt 6 veckor om året i pendlingstid och en kåk som kostar 3, 4 miljoner mer än ute i landet?


Här har syrenerna just slagit ut. Det är 4°, ösregnar och det blåser så att träden böjer sig. Det var meningen att jag skulle ut och jobba i trädgården idag, men jag fryser så om händerna i väta, blåst och kyla att det knappt går. Det här vädret går mig på nerverna. Minst sagt.


Det är bara en vecka tills vi ska åka till Grekland. Jag har inte den minsta lust. Vad skulle det vara för nöje att sitta på ett hotellområde med tre ungar som skriker och bråkar oavbrutet med den här förhatliga kroppen, som inte är jag, och på vilken inga kläder längre passar.


Låg? Jag?