Fem smutsiga små...

Ja, inte fingrar, då.

Det var lillebroderns fötter som var värst, trots att det inte ser ut så på bilden, för de var fullkomligt kolsvarta även på sidorna och uppåt anklarna. Storebroderns fötter var mest lortiga undertill. Eftersom de vägrade bada när vi kom hem utan nödvändigt skulle duscha och dylik lort knappast går att avlägsna så enkelt, så beordrade jag dem att ta ett fotbad. Det tyckte de var spännande. Ha ha! Jag hällde upp vatten i babybadkaret, satte två pallar bredvid, hällde i grovt salt och lite lavendelolja och gav dem en tvål och två nagelborstar, och där satt de och skrubbade och verkade tycka att det var övermåttan angenämt.

Lillasysters fötter gick sannerligen inte heller av för hackor. Därtill hade hon suttit i carporten och hällt grus och sand över huvudet på sig innan vi for sta till Borlänge. Hon placerades således i badkaret. Väl uppe ur badet började hon skrika som en stucken gris när hon såg mig lägga upp en av nagelborstarna (i form av en katt) på tvättstället. Jag gav den till henne och hon satte sig på en pall och började noggrant skrubba sina (nu rena) fötter, precis som hon sett storebröderna göra. Gosungen!

Bröderna hjälptes sedan åt i duschen medan jag plockade undan. Sedan åt vi jordgubbar, hallon och yoghurt som "kvällsfika".


Låter det idylliskt och pluttrigt?! Nå väl, det är bara för att jag uteslutit alla svordomar, dumheter begångna av barnen och allt tjorv, alla skrik och all skit. Ibland måste det få verka lite myspysigt, så där.

Gissa blomman!

Tja, vad är detta mån tro?

Om jag

Hemma igen från Gotland och jag vadar runt bland smutstvätt och prylar som packats upp men inte placerats ut på sina rätta platser.

Vi har haft det bra, antar jag. Men att semestra med barn är ju knappast som att semestra för sin egen skull. Som tidigare undrar jag i mitt stilla sinne varför vi betalar 10 000 för att lyssna på deras bråkande, skrikande, gnällande och tjatande och jaga efter Nassen som måste passas hela tiden. Nå ja, i år valde vi ju att inte åka utomlands och hosta upp 30 000 för samma tvivelaktiga nöje som beredes oss hemmavid dagligen.

Jag vet i alla fall exakt vad jag hade gjort på Gotland om jag hade fått åka ensam:

• Jag skulle ha åkt runt och tittat på kyrkor. Jag älskar kyrkor.
• Jag skulle ha vandrat vid havet och letat fossil.
• Jag skulle gått på "blomstervandringar" med en bra flora i högsta hugg.
• Jag skulle ha besökt hantverksbutiker, keramiker och loppisar.
• Jag skulle ha ätit på restauranger med lokal, spännande mat.
• Jag skulle ha vandrat runt i Visby en dag.
• Jag skulle ha åkt till Krusmyntagården.
• Jag skulle ha läst massor.
• Jag skulle ha handarbetat.

En kyrka var jag inne i. Som hastigast, jagande Nasse större delen av tiden.

Jag har läst typ 200 sidor ur David Copperfield. Ungefär vad jag tycker att det skulle vara rimligt att läsa per dag när jag har semester.

Gå längs stranden fick jag förvisso göra en del och leta fossil också, men det var väldigt mycket Nassejagande och avbrott av de andra två som pep över att de var hungriga, måste akut till en toalett, ställde tusen frågor, ropade "titta här mamma!" en gång i minuten, hängav sig åt sitt vanliga bråk-skrik-gnäll-"mamma-han-slog-mig!" och ett allmänt, evigt malande och låtande så att man aldrig någonsin får vila öronen.

Nå ja, jag ska inte gnälla. Jag är evigt tacksam över de tre och skulle aldrig velat vara dem förutan. Men nog kostar det en del att ha barn.

Oliver Twist

Jag har aldrig läst Dickens förut. Till viss del sannolikt beroende på att jag föredrar tunna böcker och inte, som de flesta andra, tjocka. Det ska lite till innan jag ger mig på 900-sidorsromaner. Den här bestod inte av så fasligt många skivor, så jag undrar i mitt stilla sinne om det var en förkortad variant, även om det inte stod något om saken på omslaget.

Ja men... det är ju alldeles underbart! Hur har jag kunnat tillåta mig att missa det här. I synnerhet stör det mig att jag aldrig upptäckte Dickens när jag var i tonåren. Jag hade gillat det. Då hade jag dessutom tid att läsa, så då funkade det ju med 900-sidorsböcker, även om jag nu redan då föredrog dem på 200 sidor eller mindre.

Jag blev så till mig i trasorna att jag gick och lånade David Copperfield. Och den läser jag nu.


Den föräldralöse Oliver Twist, född på ett fattighus, är gatubarn i London. Där hamnar han i klorna på den ökände skurken Fagin, som lär upp pojkarna till skickliga ficktjuvar. Fagins gäng gör gatorna osäkra och de råkar ut för många äventyr. Men den kriminella banan är inget för Oliver, som gör allt han kan för att smita från Londons värsta skurktillhåll ... 

Yacoubians hus

Jag tror att AT-doktor vid något tillfälle gav mig äran av att ha tipsat henne om denna, vilket jag aldrig kom till skott med att vederlägga. Jag började lyssna på den för ett par år sedan, eller så, men av någon anledning lyckades jag inte få till det utan kom bara ett par, tre skivor fram, trots att jag tyckte mycket om den och gärna ville lyssna klart.

Mustig, myllrande och i allra högsta grad läsvärd. Och så är jag ju kär i Per Myrberg, som står för inläsningen. Sketabra, både boken och Per.

Beläget mitt i Kairos myllrande kärna ligger Yacoubians hus, uppfört på trettiotalet i europeisk stil och en gång hemvist för ministrar och miljonärer. Numera finns där alla sorters människor: en fattig men vacker kvinna som snabbt får lära sig att mäns lustar är det som styr samhället, portvaktarsonen som på grund av sin bakgrund nekas inträde till polishögskolan och vänder sig mot religiös fundamentalism, chefredaktören som i varje ny man han möter försöker hitta tillbaka till det han upplevde med sin förste älskare, en korrupt rikeman som tänjer på Koranen för att tillgodose sina egna begär.

I Yacoubians hus blandas hyresgästernas öden med minnen från en annan tid och bilder från dagens Egypten, en smältdegel där religiös extremism och politisk korruption föder varandra, där ungdomlig entusiasm snabbt kan förbytas i ursinne, och där gamla seder blandas med den nya tiden.

Den hemliga trädgården

Jag har sett filmen, men inte läst boken förr. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle låna den här boken, som ni ser omslaget till här ovan, och som innehåller jättefina bilder. Men nu blev det så att jag lånade Den hemliga trädgården som talbok åt Draken. Han tyckte att den var sketatråkig, och så blev det så att jag tog över den.

Föräldralös, sjuklig och bortskämd skickas lilla Mary Lennox från Indien till sin farbrors ensliga hem i det avlägsna England. Den ensamma flickan försöker anpassa sig till sitt nya liv, men vad är det för hemska skrik som väcker henne om nätterna?

Snart vänder Marys lycka och mysterierna klarnar. Hon får vänner - den snälla husjungfrun Martha, den härlige, okuvlige djurtjusaren Dickon och den buttre gamle trädgårdsmästaren Ben Weatherstaff. 

Och när hon finner nyckeln till en hemlig trädgård som varit låst i tio år öppnas en helt ny förtrollad värld för henne. Precis som trädgården börjar komma till liv igen och så sakteliga visar upp sina hemligheter, så börjar också Mary blomstra och finna glädje och lycka.

Jag tror att jag skulle ha tyckt väldigt mycket om den som barn. Som vuxen vet jag inte riktigt. Men  visst är det något magiskt med en hemlig trädgård?! Och jo, visst är den charmig, boken! Egentligen riktigt spännande, och lite mystisk. 1909 skrevs den. Visst finns det väl något alldeles förunderligt, underbart, fascinerande med att läsa äldre litteratur. 100 år är ju ingenting i det avseendet, men ändå, 100 år! Fatta, h u n d r a år!

Lövensköldska ringen

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Lagerlöf. I synnerhet har jag haft svårt för hennes kärleksskildringar. Och DÅ blev hon kär i honom. Jag har tyckt att det har varit något barnsligt, töntigt över det hon skriver. Och hela tiden har jag hört påpekas att hon minsann är så psykologiskt insiktsfull, en riktig föregångare. Jo pyttsan! Mänskligheten hade inga psykologiska insikter förrän Lagerlöf plötsligt kom och bjöd på dem och frälste världen. Eller?

Usch, nu börjar jag känna mig vanvördig, med allt mitt hackande. Faktum är att jag börjar tycka att det är kul att läsa Lagerlöf. Jag gillar det där sagoaktiga, övernaturliga, som bekant. Det här är en riktigt trivsam spökhistoria - och faktiskt inte alls särskilt töntig när det gäller kärleksskildringen. Kan man gott läsa om man inte redan gjort det!

Löwensköldska ringen är en bitter och spöklik ödessaga om de dödas liv och om växande ofärd. Historien om familjen Löwenskölds ring får konsekvenser för de båda följande romandelarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Här sås fröet till den förbannelse som vilar över den gemensamma huvudpersonen - Charlotte. Charlotte Löwensköld är ett oförglömligt porträtt av en ung kvinna - glad, stolt och vital - och en humoristisk och ömsint berättelse om hennes båda omaka friare. En mästerligt komponerad roman som hör till Selma Lagerlöfs ljusare berättelser. 

Jo jo, man lär så länge man lever. Inte visste jag att det är första delen av en trilogi. Anna Svärd har jag förvisso hört talas om, men jag är osäker på om jag hade koll på Charlotte Löwensköld. Fler böcker att lägga till läsa-listan alltså.


(Ja ja, jag erkänner väl då. Jag HAR inte läst varken Gösta Berlings saga eller Nils Holgerssons resa. Fy bajs på mig!)

Gubbe och katt

Äldre herre blir adopterad av katt. Herren heter Nils Uddenberg och katten heter Kissen. Hur skulle man kunna stå emot något sådant? Det kunde jag förstås inte. Rart, trevligt och underfundigt. Kan man gott läsa. Observera undertiteln!

Det här är berättelsen om hur Nils Uddenberg blev med katt fastän han aldrig i livet hade tänkt sig att ha något husdjur. En vintermorgon satt det en, som det skulle visa sig, herrelös katt utanför sovrumsfönstret och tittade på honom med stora runda gula ögon. Sakta men säkert nästlade den sig in i hans liv.

Med mycket humor och självdistans berättar Nils Uddenberg om hur tillvaron förändrades sedan Kissen flyttat in i huset i Lund. De känslor hon väcker överraskar honom. Han blir förälskad i denna gråbrunspräckliga lilla dam, som snart också sover i hans säng om natten.

Med sin bakgrund som psykiater kan Nils Uddenberg inte låta bli att fördjupa sig i Kissens själsliv. Har den humor? Är det ens rimligt att tillskriva den mänskliga känslor? Och den kanske knepigaste frågan av alla: Är vår lilla kisse överhuvudtaget intresserad av den gemenskap med henne som vi lägger ner så mycket möda på att bygga upp?


En fullkomligt bedårande bok som gick rakt in i hjärtat på mig. Borde nå en stor läsekrets! Skriven med väldigt mycket humor. Nils Uddenberg kan inte låta bli att fördjupa sig i kattens psyke. Boken blir ännu bättre tack vare de väldigt, väldigt fina illustrationer av Ane Gustavsson. En oemotståndlig bok om förälskelse på gamla dar.
Ingalill Mosander, SVT Gokväll

Den här lilla boken är lika bedårande som en sex veckors kattunge. Tack vare ämnet, upphovsmannen och konstnären Ane Gustavsson, vars svartgråvita akvareller ej blott är illustrationer utan konstverk i sin egen rätt ... Uddenbergs beskrivning av lära kännaprocessen är oemotståndlig. Det är ju faktiskt en sorts kärlekshistoria med ingredienser mycket lika människokärlekens: Vem är detta? Tycker den om mig? Vad tänker den nu? Vad betyder det beteendet? Och så litteraturen, filosofin, etologin, vetenskapen frågeställningar framställda med mycket lätt hand. Samt humor och fantasi ...
Nina Lekander, Expressen

en värmande historia. Välskriven, fyndig, rolig Gubben heter Nils Uddenberg och är docent i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning, och vad kan väl bättre lämpa sig för livsåskådande essäer än mötet mellan en gubbe och en katt? Liksom småskrockande och inte så lite rörande berättar Uddenberg om sin Kissen - som aldrig får något annat namn, även om husse funderar mycket på vad den skulle kunna heta. Och någonstans möts de två i en sorts outsiderskap; att vilja vara med men vägra inlemmas.
Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten

Med Uddenbergs kåserande ton och mjuka, luddiga illustrationer av Ane Gustavsson blir boken rar läsning.
Elise Karlsson, Svenska Dagbladet

En oemotståndlig bok ... Boken berikas av illustratören Ane Gustavssons fantastiska svartgråvita akvareller som var och en är finstämda små konstverk ... Här följer vi Uddenbergs humoristiska och filosofiska funderingar över kattens själsliv genom sin älskade Kissen. Texten är njutbar med ett enkelt språk och gripande små anekdoter...Uddenberg psykologiserar på ett varmt och medvetet sätt över olika katters personligheter och hur vi förmänskligar dess beteende. ... Denna bokkaramell blir en fin julklapp till alla kattälskare och alla andra som ännu inte lärt sig att tycka om katter.
Lisbeth Antonsson, Östgöta Correspondenten

Fullständigt underbar läsning. Lite kunskap och bildning på köpet. Full av iakttagelser. Han frågar sig: är det jag som äger katten eller är det katten som äger mig?
Carin Mannheimer, P4 Mannheimer & Tengby

Att ha ett husdjur påverkar människans liv, det är inte tu tal om den saken. Det är just det som Nils Uddenberg på ett inkännande sätt berättar i sin bok. Inget gulligull, men kärlek, omtanke och ömsesidigt beroende. ... Ane Gustavssons inspirerade illustrationer bidrar till att det här kan bli en favorit i bokhyllan. ... Med den bakgrunden för han långa och intressanta resonemang kring det som kan tänkas ske i kattens värld, i kattens själsliv. Det blir aldrig trist och tradigt. Bara inspirerande och det ger upphov till nya tankar. ... För en kattälskare är det bara att njuta. Men kanske den här boken är ännu bättre för någon av alla de katthatare som det finns så gott om.
Christina Flodman, Nerikes Allehanda

Britas ros

Jag har lyckats fixa ett rotskott av Britas ros. Ja, den finns både här och där uppe i buan, men allra störst och vackrast är den hos Brita, så därför kallar jag den 'Britas'. Jag vill ha en både här hemma och en i buan.

Nu far vi iväg till Gotland, med en natts mellanlandning hos far i Stockholm. Under tiden jag är borta och semestrar tänkte jag ta mig ikapp med talboksdokumentationen.

Lev väl!

Godnatt Mister Tom

För många år sedan hörde jag något kapitel av den läsas som följetong på radio - eller om det nu rent av var den dramatisering för radioteatern, som jag nu läst ska ha sänts ett flertal gånger.Ända sedan dess har jag tänkt att den ska jag läsa! Jag har stått med den i handen vid ett par tillfällen, men ställt tillbaka den. Antagligen för att jag redan plockat åt mig så mycket redan. Men så blev det då äntligen av. Fast som CD-bok. Någon bild på det omslaget har jag inte lyckats hitta, så jag valde den här, som ser ut att kunna vara originalet på svenska. 1981 kom den ut på engelska. Där ser man! Jag trodde nog att den var äldre. Hur som helst så gillade jag den verkligen. Och när jag kommit några skivor in i boken så låg Draken här en kväll och beklagade sig över att han inte kunde sova och jag föreslog att han skulle lyssna på den han också. Jag tror att du skulle tycka om den sa jag. Draken brukar vägra att befatta sig med allt som inte är fantasy eller handlar om djur, men han började lyssna och han älskade den. Den är så spännande! tyckte han.

Läs, vettja! :)

Tillsammans med en mängd andra barn från Londons slumkvarter har den faderlöse Willie flyttats ut på den engelska landsbygden för att komma ifrån riskerna för flyganfall mot London. Av en slump kommer Willie att hamna hos den gamle enstöringen Thomas Oakley. Hos Mister Tom möter han för första gången i sitt liv vänlighet. Han får äta sig mätt, får kläder och – för första gången i sitt liv – en egen säng. Men snart sänder hans mor efter honom...

Lycka är

Det är helt fantastiskt, man kan vara ute på kvällarna. Det är första gången sedan jag flyttade hit. Inga mygg, inga knott. Eller... antagligen finns det både det ena och det andra, men inte värre än att det faktiskt går att vara ute. Jag är helt förundrad.

En dåre fri

Bra. Mycket bra. Men nästan hela tiden sitter jag och funderar på om den är självbiografisk. Hur mycket som är självbiografiskt. Kan man hitta på det här?

Trots det svåra, det hemska och tunga finns det något befriande i en psykossjuk människa som är så välfungerande och socialt delaktig, som har så fint stöd omkring sig. Eli är väldigt långt ifrån de avtrubbade, institutionaliserade kroniker jag träffat så många av.

En roman om skörhet och styrka. Om författaren Eli som lever med sin psykos, utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

"Jag är ensam i lägenheten. I staden. I landet. På jorden. I världen. Allt mänskligt liv är släckt och bara jag finns kvar, och de andra som just nu är bältade runt om på världens alla mentalsjukhus. Maten är kvar i kylskåpet. Bilarna står kvar på parkeringen. Pengarna finns kvar på banken. Hästarna finns kvar i hagen. Medicinerna finns kvar på sjukhusen. Pillren kvar i sina burkar. Skolorna kvar utan sina elever. Böckerna kvar utan sina läsare. Blommorna kvar i blomsteraffären. Solen kvar på himlen. Regnet kvar i molnet. Snart ringer väckarklockor på hela norra halvklotet. Det finns ingen som stänger av dem.
Jag skulle kunna driva allting vidare. Men kommer inte loss. Det är tjocka spännbälten. Jag har inte en chans. Jag är beroende av dem som inte längre finns. Jag är det som blir kvar om alla andra försvann. Jag har språket kvar i munnen. Ljud i strupen. Men inte tillgång till några öron. Jag ropar igen. Vet inte vad annat jag ska göra. Jag har mål i mun men till ingen nytta. Kommer jag att be min sista bön högt, eller tyst inom mig?"

Eli bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte… Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen. Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

DN:s recension

SvD:s recension

Jag tyckte om Dufvenius inläsning, men hon kunde gott ha fått lite hjälp med uttalet, som compliANCE (i stället för compl(A)IAnce) t ex. Jag tycker inte att det är självklart att gemene man har koll på medicinsk terminologi och uttal, men jag tycker att det är självklart att det ska vara rätt i en talbok. Något mer var det som fick mig att studsa, men nu minns jag inte längre.

Promenad

I skogen finner jag övervuxna lämningar efter något människoskapat. Det är för symmetriskt, de mossbelupna stenarna för lika i storlek och form för att ha hamnat där av en slump. Mitt i allt växa några höga, grova tallar. De måste vara gamla. Och jag undrar vad som hände här för länge, länge sedan.

På vägen hem ligger en liten kopparödla på vägen. Den är vansinnigt söt och den låter mig komma alldeles nära.

Rikitikitavi

Vad skulle man läsa efter Torka inte tårar... om inte Rikitikitavi. Nå ja, det går ju att dra vissa paralleller, men det var faktiskt en slump att det blev den. Jag har alltid varit oerhört förtjust i Rikard Wolff - den rösten, den rösten! - och när den stod där framför mig när jag kom och skulle ha en ny bok att lyssna på, så var det ju bara så självklart.

Jag såg faktiskt Rikard Wolff som teaterskoleelev i Affären Danton på Unga Klara. Det var min vän Fredrik som drog med mig dit. Själv hade jag inte mycket koll. Jag älskade Affären Danton. Det enda jag var medveten om då var att Philip Zandén var med. Han var rätt känd. Jag minns också att det var två elever från Malmö med. En av anledningarna till att jag minns det såpass väl är att de var ute bland publiken i pausen och - kan jag verkligen minnas rätt?! - stod i kön för att köpa... ja, vad? Kaffe? Ett vagt minne av Zandén ganska nära mig och de andra två, en mycket lång. De verkade, ja, vad ska jag säga, uppe i varv.

Först några år senare när jag plockade fram programmet såg jag att det var Rikard Wolf och Björn Kjellman som var eleverna. Amanda Ooms var också med, vid det laget var hon också känd. Helge Skoog kände jag inte till när jag såg pjäsen, men borde naturligtvis gjort. Var inte Ann Petrén* med också?

Fånigt nog sitter jag och väntar på att detta ska komma i boken. Hur han såg mig där i kaffekön och aldrig kunde glömma mig. Ha ha, nej, naturligtvis inte! Men att han var elev i Malmö. Det kom. Affären Danton kom också.

Ja men, det är så bra. Så jävla bra. Han är så bra. Bara att höra hans röst är en fröjd. Kan det finnas en bättre Scar än han? Omöjligt! Lejonkungen måste vara inspelad på femtielva språk. Det bara kan inte finnas någon bättre Scar. Jag är 100%-igt övertygad.



Tyckte jag om honom innan, så tycker jag ännu mer om honom nu. Framförallt är jag imponerad av den ömhet och totala brist på agg och vassa pikar som han beskriver sina x med. Självinsikten. Ödmjukheten. Den enda som han möjligen antyder en liten vass tagg emot är Jan Guillou som kallat honom 'pederast'. Den är ytterligt diskret - och ytterligt befogad. Och som han beskriver Mona Sahlin! Och Lena Nyman! Nog anar man att hon inte kan ha varit särskilt lätt alla gånger, men hela tiden denna ömhet.

Ja, AIDS är med här också. De drabbade vännerna. Förtvivlan. Men det är inte  huvudtemat, förstås.



Men åter till det här med AIDS. Varför minns jag inget av de vidriga uttalandena, inget av de kränkande rubrikerna, löpsedlarna? Varför minns jag ingen rädsla? Det enda jag kan minnas är av relativt sent datum - tror jag. En prostituerad HIV-smittad kvinna som inte vidtog krävda försiktighetsåtgärder utan förvarades någonstans. HIV-mannen - var det så han kallades? - en iranier som jobbade som taxichaufför och hade flera sexuella relationer utan att tala om att han var smittad. Han flydde sedermera landet. Är det inte lite lustigt att de enda jag minns när det gäller HIV/AIDS, smitta och riskbeteende faktiskt är två heterosexuella?

Vad minns jag mer? Ett vagt minne av en läkare i tv som pratade om säkert sex mellan homosexuella, så här i efterhand undrar jag om det inte var Pehr-Olov Pehrsson. Någon läkare till minns jag vagt, vad 17 hette han nu igen? Morberg? Men jag minns bara lugn och någon slags saklighet. Jag minns Club Timmy. Man gick förbi det när man kom upp från Södra station på den tiden, och jag gick min vårdbiträdesutbildning snett mittemot. Men jag fattade aldrig vad det var. Noaks Ark minns jag, fast först då det låg på Drottninggatan. Sighsten Herrgård minns jag förstås. Och jag minns att jag anade att Jacob Dahlin faktiskt dött i AIDS, trots att det aldrig sades något om det. Jag sörjde honom. Vilken förlust!

Varför minns jag ingenting av det hemska utom sjukdomen i sig?

Var jag så jävla blind?



* Nä, hon var inte med. Men en del andra.

Istället för hirudoidsalva

Vad gör man när det blir riktigt fint väder? Tja, många tar nog av sig och går ut i solen. Jag för min del klädde mig heltäckande - om än tunt - och gick mig ut i skogen. Jag skulle promenera till närmaste sjö, hade jag tänkt, och jag hade sett en träskylt som pekade in på en stig i skogen. Med tanke på vilken myggmagnet jag är och hur förbaskat jag alltid rispar benen när jag går barbent i skogen, så garderade jag mig, som sagt, med långbyxor och långärmad tunika. Tämligen snart kom jag ut på en skogsväg och den ledde till sjön. Det var ordentligt gassigt, kan jag lova, och mina täckande kläder hade jag inte mycket nytta av, tvärt om, jag höll på att ånga bort. Jag var i alla fall glad att jag hade tagit gympadojor och inte stövlarna, det var svettigt nog ändå.

När jag kom fram till sjön efter en timma och fann en liten strand med uppdragna båtar, så drog jag glatt av mig skor och strumpor och svalkade mina stackars fötter i det svala vattnet. Så här skönt var det:

När jag vadade omkring där i vattnet så fick jag syn på ett gammalt fiskhuvud som låg och guppade på bottnen. På huvudet satt några konstiga svarta gummiliknande ringar. Jag böjde mig över och tittade och tittade. Men var ÄR det där för konstiga ringar? tänkte jag men kunde inte för mitt liv klura ut vad det var så jag vadade vidare, nöjd och belåten.

Ser ni ringarna? Det vita fiskhuvudet i mitten, ett glassburkslock ovan till vänster, ett vasstrå rätt över och så ringar nedom, märkta med pilar (som inte blev så tydliga som jag hade hoppats, ja förutom att själva fotot i sig lämnar en del övrigt att önska).

När jag började närma mig fiskhuvudet igen fick jag syn på dem, decimeterlånga svarta lillfingertjocka "maskar" simmade omkring, tre stycken. Yäck liksom! Där hade jag gått och plaskat med mina rara små fötter i ett stim blodiglar.

Torka aldrig tårar utan handskar - Sjukdomen

Jag minns att jag undrade hur jag skulle reagera den dagen jag träffade en HIV-smittad för första gången. Förnuft är en sak, känsla en annan. Senare berättade en kollega till mig om hur rädd hon var att hennes syster skulle smitta hennes barn. Jag vet ju, jag VET, men ändå är jag så rädd, jag är så rädd att hon ska smitta mina barn. Nej, de går inte alltid hand i hand, förnuft och känsla. Så är det.

I själva verket blev det helt odramatiskt. Jag gick som usk-praktikant på Öron 1990 när det kom in en HIV-smittad ung kvinna. När vi gick runt med fikavagnen och jag kom in till henne så låg hon och sov, så jag smög ut igen. Men så mindes jag den besvikna minen jag sett hos flera patienter när de insett att de missat fikavagnen, trots att det knappast var kört att få fika och bulle för den sakens skull, så jag smög in till henne igen. Jag satte mig på sängkanten, strök henne försiktigt över armen och frågade om hon ville ha fika eller sova vidare. Hon ville sova vidare.

När vi kommit en sal bort kom hon utspringande från rummet. Var det du som var inne hos mig? frågade hon. Jo, bekräftade jag, det var det. Jag vill nog ha fika i alla fall sa hon.

Fjantigt kanske, men för mig var det en oerhörd lättnad att det var så totalt oladdat. Att jag överhuvudtaget inte reflekterade över det hela förrän efteråt.


Det är svårt att skriva något speciellt om del 2. Det är rätt länge sedan jag lyssnade på den och jag minns inte riktigt var den första slutar och den andra tar vid. Inte heller riktigt var den här andra slutar. Jag bär med mig storyn som en helhet, inte som delar. Och eftersom jag sett tv-serien, så vet jag ju redan vad som händer och det är inte riktigt så att jag går och väntar spänt på en fortsättning för att veta hur det går - även om jag nu ser fram mot fortsättningen eftersom hela serien är så jäkla bra.

Men vet ni, mitt i allt detta hemska så är det jag har svårast att förlika mig med Benjamins föräldrar. Deras handlande är för mig helt obegripligt, helt oacceptabelt och helt oförlåtligt.

Kvar som en ishacka i magen sitter också minnet av det lilla barnet (som nämns i inledningen av någon av böckerna) i en säng på ett sjukhus med en skylt med texten Får ej vidröras uppsatt invid sig.

Kanske beror det på begränsad förmåga hos mig att identifiera mig med dem som levde mitt i detta. Kanske har jag lättare att relatera till det här med barn och föräldrar-barn, jag som är mitt uppe i småbarnsåren.

Annars är det nog Reines historia som svider mest. Jag har inget tydligt minne av honom från tv-serien, men i boken är han framträdande. Där finns också 'det övergivna barnet', när jag tänker efter. Uppenbarligen något som sitter djupt i mig.

Myren

Jag drog på mig jeans och stövlar, sprutade på mig myggmedel och gick ut på myren. Fjärilarna var alldeles tokiga i kråkklövern, i synnerhet små blåvingar och små pärlemorfjärilar, men också en och annan citronfjäril och kålfjäril - eller om den nu var rapsfjärilar. Jag plockade mig en myrbukett: kråkklöver, kvistar av odon och skvattram, ett par vattenklöverblad, flaskstarr, småstarr, tuvull och hjortronblad. Någon pors hittade jag inte just där.

När jag kom tillbaka stod två kvinnor på en gård och spelade fiol och durspel.

Kan det bli så mycket bättre?

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Det måste ha varit 1983. Jag hade gått ut gymnasiet och jobbade i hemtjänst på Söder. När jag kom in på lokalen (som det kallades, stället vi utgick ifrån) en eftermiddag satt två av mina kolleger och såg lite pillemariska-skärrade-fniss-underliga (svårbeskrivet, som ni förstår) ut när den ena sa Vill du hålla i min AIDS-tändare?! och sträckte över sin tändare till mig. Jag satt och höll den i handen när hon berättade att hon varit uppe på SÖS med en av sina tanter, och när hon satt där i rökrummet och väntade hade det kommit fram en liten smal, tämligen feminin kille till henne och frågat om hon hade eld. Hon gav honom tändaren, han tände sin cigarett och gick fram till en mynttelefon som satt på väggen en bit bort. Sedan hörde hon honom säga i luren Ja, de säger att jag har AIDS.

Trettio år senare tänker jag fortfarande på killen, som jag aldrig sett, och undrar vem han var och hur det gick för honom. Ja, hur det gick för honom vet vi ju alla. Han dog. Men jag undrar i alla fall. Hur gick det till. Jag antar att jag kan vara jäkligt glad att jag slipper veta.

Naturligtvis skäms jag en smula över hela episoden. Men det var ju så nytt. Man visste så lite. Det var exotiskt och mycket avlägset. Jag kände inga (öppet) homosexuella då. Hemskt var det ju, förvisso, men inte hemskare än att barn svälte ihjäl i Afrika, människor lemlästades i krig, ett överlastat tåg körde ner i en flod i Indien...

Tidningsrubrikerna minns jag inte, lika lite hemska uttalanden av präster, politiker, läkare m fl. Det jag minns är bilder av kakektiska AIDS-sjuka män med ångest i blicken. Jag kan inte heller minnas att jag kände någon rädsla för homosexuella eller för att jag själv skulle drabbas. Jag har liksom aldrig haft några problem med att vissa människor är homosexuella - för så är det ju, det är inte den homosexuella som har problemet - vilket jag kan tycka är lite underligt med tanke på en homofob far och en mor som ska ha haft en komplett fasansfull lesbisk tysklärare i sin ungdom, så hemsk att hon än idag har svårt för tyska. Vad nu detta skulle ha att göra med den fasansfulla kvinnans sexuella aktiviteter är en annan femma, men så är det ju med homofobi, som i allmänhet tar fasta på sådant som inte har med saken att göra. Uppenbarligen ansågs kvinnans sexuella läggning vara så viktig information i sammanhanget att den måste delges mig.

Jag såg Torka aldrig tårar utan handskar när den gick på tv och den var ju så fantastiskt bra att jag måste läsa (lyssna på) boken också. Det kan ju vara lite si och så att både se filmen och läsa boken, men inte i det här fallet. Bok och tv-serie förstärker varandra, skulle jag vilja påstå, med bokens möjligheter att lägga till fakta och kommentera. Så fantastiskt bra! Och att höra Jonas Gardell läsa tillförde ytterligare en dimension.

Obligatorium!

Jonas Gardells första bok i en romanserie som tar läsaren med storm. Torka aldrig tårar utan handskar är en roman om när aids kom till Sverige och Stockholm under 80-talet. Kritiken har varit strålande: alla borde läsa den! Boken är även aktuell som TV-serie.

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.


"Obligatorisk läsning!" /Andres Lokko, Kristianstadsbladet

"Som sorgesång, som påminnelse, som vidräkning, som återupprättelse, som kärleksförklaring, och inte minst som ytterst angelägen historieskrivning, ger den allt jag kan önska." Paulina Helgeson, SvD

"Min känsla, redan nu, är att Gardell skriver modern svensk litteraturhistoria." /Jens Liljestrand, DN

"Första delen i Gardells planerade trilogi bjuder på en gripande och tankeväckande läsning, skrivet av en författare i högform." Peter Olsson, Skånskan

"Det är svensk historia, ett utvandrarepos" /Ulrika Milles, SVT

Ankomst

När jag hade lastat ur bilen, packat upp, fått igång gasolkylskåpet och ställt in matvarorna, så satte jag mig på den lilla altanen med en kopp kokkaffe och David Copperfield.

Humlorna surrade som tosingar i rosenhallonen intill, en koltrast sjöng bak dasset, enstaka hammarslag, en flugsnapparhona på en gärdesgårdsstör och en bofink nere i skogen.

Total frid.

Humlor

Humlorna är alldeles tokiga i mina nävor.
Jag har aldrig tänkt på nävor som humlemagneter. Eller läst att de skulle vara det.
Det sägs att humlorna minskar. Det märks inte här.
Det är trevligt med humlor.

Frufridagar

Nu har jag semester och far i väg till buan ett par dagar, alldeles ensam. Jag ska läsa, sticka och promenera och slippa skrik och skrän, tv-apparater och dataspelsljud. Underbart!

Vargungen

Eremitkräftorna

Det har varit rent bedrövligt med mitt läsande den senaste tiden. Åtminstone tjugo böcker ligger på mitt sängbord, påbörjade men inte mer. Ingenting har jag kommit in i. Kanske för att jag är så trött när jag väl röjt undan det värsta här och nattat ungarna att jag bara orkar läsa två, tre sidor - i bästa fall - innan jag slocknar. Svårt att komma in i en bok då. Lyssnat på böcker har jag i alla fall gjort hela tiden, men inte lyckats dokumentera ner dem här, som jag brukar. Jag ska väl ta mig i kragen någon dag, mest för min egen skull. Jag recenserar ju aldrig, så det blir ju inte mycket för andra att läsa. Nå ja...

Efter att AT-doktor tipsade mig om Berlinerpopplarna och jag läste den med stor behållning har jag letat efter fortsättningen. Inspelad fanns den inte på något av "mina" bibliotek och i bokform utlånad, överallt, varje gång. Så råkade jag tufsa förbi lillsjukhusets pyttelilla bibliotek som bara är öppet en gång i veckan, och se där fanns Eremitkräftorna.

Det här är lättsam må-bralitteratur för Scyllor - som vanligtvis, av någon anledning, blir kräkfärdiga av det som benämns feelgood. Kanske inte lika bra som den första, men det var trevligt att återse dem alla :)


Vid 37-års ålder har Torunn Neshovs liv tagit en ny och oväntad riktning. Allt började med hennes farmors död, då hon för första gången mötte släkten på sin fars sida. När Torunn lär känna bröderna Neshov råder det en okaraktäristisk turbulens i deras liv. 

Det är i detta skede som Torunn blir brödernas vän. Men hur mycket är storstadsflickan från Oslo villig att förändra sitt eget liv för den nyfunna släktens skull? När Torunn får veta att hon är nästa arvtagare till gården ställs hon inför ett val som är allt annat än enkelt.

 Eremitkräftorna är uppföljaren till den norska kritikerrosade succéromanen Berlinerpopplarna, den första av tre om syskonen Neshov. insiktsfullt med humor, värme och träffsäkra miljäbeskrivningar skildras en ovanlig och charmfull familj som befinner sig i en tid av omvälvande förändringar.


Nu har jag lånat tredje delen också, Vila på gröna ängar.