Mitt glamourösa liv som läkare

Här byter vi om, cirkus 25 ST-läkare. Krokarna på väggen brukar inte räcka till. Alla har inte ett skåp. Det var därför de där något mer färgglada skåpen baxades in och ställdes lite på hallabajen. Någon plats för dem finns ju inte riktigt. De som har de vita skåpen i raden längst till vänster, d v s de som syns i bild, har det rätt trångt kan man lugnt säga. Fortfarande har alla inte skåp. Jag har i alla fall ett. Ett av de vita, fast inte längst till vänster. Det är det enda jag har som är "mitt" på hela huset. Ingen avdelning som är min, inget rum, ingen datorplats. Till höger om mig, när jag tar kortet, finns en toalett. Rummet är med andra ord inte så stort som bilden kanske låter påskina. Mellan toan och väggen med krokarna är det inte mycket plats. Står man och byter om mitt emot toan och någon öppnar dörren, så får man sig en smocka. På min vänstra sida, när jag tar kortet, fortsätter krokarna bak till väggen ut mot korridoren. När man - som jag - byter om vid en av krokarna precis innanför dörren, så får man vara beredd att snabbt hoppa undan när någon kommer in, för då slås dörren upp i ryggen - i bästa fall - på en.

Och för all del, missa inte de snygga gardinerna!

Magikerna

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om den förrän jag såg den på lasarettsbiblioteket. Lät som det kunde vara något för mina bilresor.

Quentin Coldwater är begåvad men olycklig. Han går sista året på high school och är bevisligen ett geni. Dock är han fortfarande hemligt besatt av en serie fantasyböcker han läste som liten, om det magiska landet Fillory. I jämförelse med det känns allting i det riktiga livet grått och meningslöst.

Allting förändras när Quentin oväntat blir antagen till Brakebills, ett hemligt och synnerligen exklusivt college i New York, där han ska komma att genomgå en grundlig och tuff utbildning i hur man praktiserar modern magi. Han bekantar sig också med annat man stöter på i college: vänskap, kärlek, sex, alkohol och droger. Trots det saknas någonting fortfarande, och magin skänker honom inte den lycka och äventyrslust han hoppats på.

Det finns heller ingenting som kan förbereda honom på den förbluffande upptäckt som väntar efter examen.

"Magikerna är den första och efterlängtade delen i trilogin som gick rakt in på New York Times bästsäljarlista". En Harry Potter för vuxna har den kallats. Kritiken är minst sagt spretig, både bland yrkestyckare och bokbloggare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, å ena sidan... å andra sidan... Men nog var den underhållande och passade väldigt bra att lyssna på i bilen. Spännande faktiskt.

DNs recension

Aftonbladets

Litteraturmagazinets

(Sur-)mulet

12°, gråmulet och en isande vind. Förkyld är jag, med halsont, småvärk i huvudet och irriterade ögon. Inte platt fall, alltså, men tillräckligt för att jag ska tippa över och matcha vädret humörmässigt. Jag hatar blåst! Någon midsommar tänker jag inte fira. Jag har nog aldrig förstått det fina i kråksången. Om där nu finns någon vacker kråksång att förstå. Jag är hellre hemma med hönsen på gården och försöker låta bli att tänka på att nu vänder det. Det är för deprimerande. Det har ju inte ens börjat.

Älsklingen åker iväg en sväng med pojkarna. Nassen - som också är förkyld - och jag stannar hemma och småpular. Nå, en promenad - med kamelhårsmamelucker, bottiner, ryssmössa och ulster - för att plocka en stor sommarbukett ska vi väl kanske våga oss ut på.

Glad midsommar till er som förmår er att glädjas! Själv ska jag fortsätta att sura.


P.S. Nu sedan promenaden är avklarad känner jag mig faktiskt på lite bättre humör. Och jag klarade mig utan ryssmössan.

Torka aldrig tårar utan handskar - Döden

Ja men det är ju bara så jäkla bra. Och man ska absolut höra Gardell läsa den. Vad finns det mer att säga?

Här har jag skrivit om första delen, Kärleken.

Och här om andra delen, Sjukdomen.



(Jag var tvungen att rätta rubriken. Jag hade råkat skriva Torka aldrig tårar med handskar)

Ere semester så...

10°, regn, blåst och knott (sic!). Jag är stel och kutig, har ont lite varstans i kroppen, därtill halsont och huvudvärk. Förkylning på väg mån tro? Men så är det väl. När man äntligen börjar slappna av så kommer det.

Nassen har varit förkyld i över en vecka och för närvarande är hon väldigt mammig, klättrar på mig hela tiden och vill att jag ska ligga inne hos henne ända tills hon somnar. I vanliga fall har vi vår nattningsrutin då hon väljer två böcker som vi läser, sedan ligger vi tätt ihop och gosar och "killar rygg" - vilket i själva verket är "killar mage" - och så sjunger jag för henne en stund. Därefter går jag vidare till Trollet och Nassen somnar på egen hand efter att ha blivit omstoppad enligt konstens alla regler. Så icke nu då.

Idag lider jag akut brist på sitta-för-mig-själv-och-göra-vad-jag-vill-i-åtminstone-10-sammanhängande-minuter-utan-att-bli-störd. Klockan är över tio på kvällen, och inte ens nu, när jag sitter här och skriver, får jag vara ifred en liten stund. Trollet var just här nere och tjafsade om ingenting.

Det värker i axlar och överarmar och jag tänkte att det nog beror på att köksbordet, som jag sitter vid, är lite väl högt i förhållande till stolen när jag skriver. Så märker jag att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen och att jag spänner armarna. Det är därför det gör ont. Och jag försöker släppa ner dem, andas, men det är som förgjort, efter bara några minuter har jag hissat upp dem igen.

Nå ja, imorgon är det säkert ljusare. Säkert varmare. Säkert lugnare. Säkert har axlarna sjunkit och jag andas in-ut.

Status post friidrottsskola

Visserligen har jag haft semester sedan i måndags, men det här är första dagen jag slipper ställa klockan och har kunna sitta och dröna vid frukostbordet, dricka en andra balja kaffe, läsa lite och leka med Nasse och en "ballebong".

Trollet har fått gå på 'friidrottsskola' veckans tre första dagar, 9-12. Det har varit ett evigt flängande med att lämna och hämta Nassen, lämna och hämta Trollet och fixa ärenden på stan den tid friidrottsskolan hållit på.

Här står Trollet överst på prispallen (det fick alla göra) och tar emot medalj och diplom av en av ledarna. Jag hann bara ta ett suddigt kort innan den rackaren hoppade ner.

Bra initiativ tycker jag. Fyra unga friidrottare har hållit i skolan. Möjligen hade jag önskat att det höll på lite längre, i alla fall fyra timmar. Men kanske var det alldeles lagom för att det skulle vara riktigt kul hela tiden. Trollet, som skriker som en stucken gris vadhelst han ska göra och brukar protestera vilt mot det mesta man föreslår, inklusive det han bevisligen tycker är kul, sa inte ett ord då det var dags att åka, inte en enda av dagarna. Han nöjde sig med att bråka om kläderna. Något måste man ju bråka om.

Han är riktigt duktig, den lille skiten. Springer fort som fagerlund och flyger över hindren på banan så att de andra föräldrarna kommenterar det. Förhoppningsvis hjälper det till att hålla intresset uppe. Jag ska försöka ordna så att han får träna regelbundet när säsongen börjar igen, men det är ju svårt med mina tider. Jag är verkligen ingen sportig typ, tvärt om avskyr jag allt vad idrott och sport heter så fort det har passerat lek-korpen-nivå och jag blir regelrätt illamående när jag ser vilken plats elitidrotten tillåts ta i media, ekonomi och människors liv. Motbjudande! Men i dessa tider när ungarna sitter med ändan klistrad på stolen framför datorn och vi bor i en liten by där det inte bara är att sticka ut och leka med kompisarna direkt när man är ledig, så känns det nödvändigt att göra något för att aktivera ungarna fysiskt.

Borstemor

När Draken var liten - mindre - hade han så svårt att komma ihåg 'brudborste'. Han kallade den borstemor. Det tycker jag var så sött, så nu kan jag aldrig tänka på Cirsium helenioides som något annat än just borstemor.

Heja heja!

Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra. Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.

Jo, den var för all del skojsig och trevlig, men jag var ju ute efter just det där med pepp i början, då när man stånkar som ett ånglok och bara vill lägga sig ner och dö efter hundra meter. Men pepp i början var i princip inte mer än det som står i texten ovan. Sedan var det tävlingar och maraton. Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att ställa upp i en löptävling, inte ens ett "lunklopp". Inte ens om jag sprang ett maraton utan större bekymmer skulle jag välja att lunka runt på Blodomloppet eller Vårruset. Jag skulle dragit ut i skogen, ensam,

Men herregud, jag är femtio år, har små barn, går på sin höjd ut till bilen och från bilen in till sjukhuset. Jag tar alltid trapporna, det gör jag, men i övrigt rör jag mig inte ett förbaskade dugg. När jag har ätit middag, tagit rätt på disk och tvätt och nattat barnen så stupar jag själv i säng. Det är ju rent hälsofarligt som jag lever! :( Jag måste ta mig i kragen.

Någon som har peppförslag?

Pion

Buskpionen blommar nu. Bara den ena. Den andra har inte haft en enda knopp i år (!)

Jag har grävt rabatt längs syrenhäcken, uppe vid vad man med lite god vilja skulle kunna kalla köksträdgården. Där håller jag på att plantera rosor, pioner, flox och kryddväxter.

Ute är det solregn. Det riktigt öööser ner. Ändå skiner solen. Det är förunderligt!

Imorgon ska jag åka och köpa fyra säckar koskit och två säckar rosjord och plantera min 'Complicata'* - som jag äntligen fick tag på hos Cedergrens i Råå när jag var nere hos Mamma senast - ett rotskott från Britas ros, en frösådd av något som jag tror är Fru Dagmar Hastrup och en Little Rambler, en liten frösådd korallpion (Paeonia mascula) och två frösådda amerikanska pionhybrider - som jag inte har en aning om vad de kan tänkas bli - och två kulturarvsflox: 'Alma Jansson' och 'Ingeborg från Nybro'.

Jag ska försöka få tag på några fler flox, någon vanlig rosa och enkel vit. Det är inte det lättaste. Fast jag undrar om inte de flox jag har i framsidesrabatten - om jag inte minns fel just en vanlig rosa och en vit - helt plötsligt verkar ha satt fart. Kanske jag kan ta en bit därifrån och flytta.


'Complicata' ser föga imponerande ut på bild, men jag vet att varje gång jag ser den i verkligheten så blir jag helt matt, den är fantastisk. Men det är inte lätt att få tag på enkelblommande rosor.

Hem från jouren

Hem i natten. Till snusande barn och snarkande man. Det ljusnar redan. En hispig liten hare kors och tvärs över vägen. Sedan en katt i långsamt mak längs med. Slutligen en en mus tvärs över, snabbt pilande, med enstaka små skutt upp i luften. Jag lyssnar på Vart du än går är du där. Låter axlarna sjunka, känner min andning. När jag kliver ur bilen är fågelsången nästan öronbedövande. Nu ska jag gå in till mina ungar, i tur och ordning, nosa på dem och pussa på deras mjuka kinder, säga att jag älskar dem och sedan krypa ner i sängen.

Tauer

Jag vet att jag älskar Tauers L'air du désert marocain och Incense rosé. Dem har jag som prover. Men de börjar ta slut och jag kände att jag ville prova fler av Andy Tauers dofter. Följaktligen gick jag in på hemsidan och beställde fem valfria prover för cirkus 200 kronor. De här blev det:

Un rose chypre
L'air du désert marocain
Incense intense
Reverie au jardin
Incense rosé

Un rose chypre gillar jag mycket. Incense intense gillar jag inte alls. Reverie au jardin har jag inte fullt bekantat mig med än.

Egentligen skulle jag vilja ha på mig L'air du désert marocain varje dag - åtminstone under sommarhalvåret. Men jag är rädd att andra tycker att den är för kaxig. Att den är frånstötande. Incense rosé känns lite som en snällare variant - fast jag antar att de för en "kännare" inte är ett dugg lika - som jag vågar ha oftare. Un rose chypre känns ytterligare lite snällare. I min okunniga näsa har de något gemensamt, som jag inte kan förklara eller identifiera. Något tauerskt.

Här är noterna som de presenteras hos Tauer:

L'air du désert marocain
HEAD NOTES
Coriander and cumin, carefully blended with petitgrain.
HEART NOTES
A warm heart note with rock rose and a hint of jasmine.
BODY NOTES
Dry cedar woods and vetiver, brilliantly joined on a fine ambergris background.

Incense rosé
HEAD NOTES
Bergamot, clementine and cardamon, join in a wild rose chord.
HEART NOTES
A dark incense with orris root and elegant castor.
BODY NOTES
Texan cedar wood, vetiver and balsamic, dark notes of myrrh and patchouli.

Un rose chypre
HEAD NOTES
Soft bay and hot cinnamon complemented by bergamot, lemon peel and clementine.
HEART NOTES
A rich rose chord with Bulgarian rose oil and rose absolute, and Bourbon geranium.
BODY NOTES
Dark and resinous labdanum, oak moss, patchouli, vetiver and vanilla.

Det är konstigt, jag känner mig inte alls som någon orientalisk typ. Icke desto mindre är det orientaliska dofter jag faller för. Ja inte bara kanske. Men jag älskar rökelse, ambra, resiner, trä och mossa.

Inte heller känner jag mig som någon kulturtant. Icke desto mindre är det företrädesvis Sjödénskans kläder jag travar runt i, nu för tiden. Hå hå ja ja!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Gå in på Lucky Scent, Aus Liebe zum Duft eller Andy Tauer (det finns fler, men de här är de jag haft kontakt med och de funkar ypperligt, snabb leverans, vänligt bemötande och stor hjälpsamhet). Välj några prover allt efter tycke, smak och nyfikenhet. Så jäkla dyrt är det inte med några prover, det kan de flesta med fast anställning unna sig. Det finns en helt ny värld där ute, jag lovar. Något helt annat än de "Britney-Spears-fruity-florals" som erbjuds på Kicks och de allra, allra flesta andra ställen som säljer dofter här i landet.

Och tack än en gång till Susanne som invigde mig i denna värld!

Lilla tanten då!

Hon har tid till mig på klockan 9. Idag. Varje dag sedan i måndags har hon kommit till mottagningen för detta besök. Nej, det är inte idag du har tid! har de sagt i receptionen. För var dag mer bekymrade över Lilla tanten. Hon har ringt varje dag också. Flera gånger. Nej, det är inte idag du har tid, det är på torsdag! 

Men inte arbetar väl ni på röda dagar?! undrar Lilla tanten. Ja men det är inte röd dag, det är på fredag det är röd dag säger syster. De skriver en stor fin lapp med tiden så att hon ska veta. 

Så blir det torsdag och klockan blir 9. Ingen tant.

Men hur ska det gå? Hur klarar hon sig? Ska vi inte ringa henne? undrar mottagningssköterskan. Jo, jag ringer, säger jag.

- Ja, jag mår lite dåligt. Jag höll precis på att leta fram telefonnumret för att ringa återbud säger Lilla tanten när jag ringer halv tio. Hade inte du ringt mig nu, så hade jag ringt dig säger hon glatt. Och sedan, ja jag tittade på lappen, men jag tänkte att så tidigt kan det väl ändå inte vara. Hon har kommit precis så tidigt hela veckan, säger syster.

Jag misstänker starkt att Lilla tanten inte alls är kravlig, att hon inte alls tänkt ringa återbud, att hon bara vill skyla över att hon glömt. Så jag frågar vari kravligheten består och om hon inte kan försöka komma klockan tolv istället. (Där rök lunchen!) Hon säger att det ska hon försöka.

Hon kommer faktiskt! Hon utbreder sig i lååånga utläggningar, som egentligen inte alls svarar på mina frågor och dessemellan gråter hon. Gråter över minnet som inte fungerar, över kroppen som inte fungerar, över att alla vännerna dött. Antagligen har hon varit högfungerande innan och nu märker hon att även det mest elementära blivit svårt eller rent av ogörligt. Och sonen bor långt bort, i Skåne.

Då måste man få gråta och sörja. Måste man inte det? Men jag har inte mer tid. Jag har redan givit henne min lunch. Jag har andra patienter som väntar, jag har en handledare som fått ta en annan läkares patienter, också, på grund av sjukdom, och jag kan inte utsätta både mina patienter, honom och hans patienter för en massa problem, väntan och övertid. Lilla tantens problem har dessutom ingenting med vår mottagning att göra, jag ska följa upp en sjukdom som hon inte har några besvär av.

Jag skummar igenom hennes journal - på övertid. Ingenstans ser jag några uppgifter om minnessvikt. Distriktsläkaren har noterat att hon verkar ledsen och rekommenderat henne kontakt med diakonissa. Det tycker hon låter bra, men hon har inte orkat ta itu med det, säger hon. Kanske vet hon inte ens hur hon ska göra längre.

Eftersom det verkar helt osannolikt att hon ska kunna ta vara på sig själv har jag frågat om hon har hemtjänst. Jo, en eller två gånger i veckan kommer de, säger hon.

Jag skriver remiss till hennes vårdcentralsdoktor. Att ringa en biståndsbedömare dagen före helgdag klockan fyra på eftermiddagen är inte ens att tänka på. Biståndshandläggare jobbar primärt med paragrafer, inte med människor, och gör man det behöver man inte jobba mer än halvdag dagen före helgdag. Jag får åka in tidigare till min kvällsjour på måndag och försöka kontakta biståndsbedömaren då. Kanske kan jag få någon diakonissa att kontakta Lilla tanten också.

Åter igen ett omvårdnadsproblem som inte har ett smack med specialistsjukvården att göra. Hemtjänst bör ju rimligen ha noterat att Lilla tanten är knalldement. Vissa dementa kan hålla masken väldigt bra och "lura" en länge, men Lilla tanten avslöjar sig på två minuter. Varför tar inte hemtjänst kontakt med biståndsbedömare för vårdplanering samt distriktsläkare för bedömning? Istället sitter jag på övertid och försöker lösa problemet.

Det är så jävla politiskt korrekt att klanka på vården i allmänhet och läkare i synnerhet.

Kanske dags att ändra fokus. Hur sköter kommunen sitt uppdrag egentligen?


Bild: Ivana Kobilca Kofetarica

Fyrtornet i Son-li & Polyhymnias guld

Ja, det här är del 2 och 3 i Tyko Flores äventyr, jag skrev om del 1, Den dansande djävulen, här. Mera barn/ungdom alltså :)

Tyko Flores äventyr fortsätter i Den andra världen, som inte bara har två solar och två regnbågar utan även en galen furste, som matar huvudstaden Son-Lis hajar med slavar. Men den största överraskningen är Julius, som visar sig vara en annan än den Tyko trodde...

Tyko och Julius har tagit sig till Den andra världen. Tack vare en skata, en råtta och en padda lyckades de undkomma den ryslige förmannen och slavlivet i gruvan. Den andra världen är full av överraskningar; där finns bland annat två solar och två regnbågar. Men den största överraskningen är Julius, som visar sig vara någon helt annan än den Tyko trodde...

Tillsammans med tre personer i ett vaudevillesällskap, som verkar märkligt bekanta, reser de till huvudstaden, Son-Li. Härskaren av Den andra världen är en galen furste som har dödat sina egna föräldrar. Varje dag kastar han ner några av sina slavar i vattnet där hajarna väntar.

Från Son-Li ska de försöka finna vägen till Den tredje världen där hans mamma hålls fången. Men att resa dit är väldigt farligt. Och dessutom är Tyko efterlyst.

"Fyrtornet i Son-Li" är den andra delen i en oupphörligt spännande och suggestiv trilogi om Tyko och hans resa genom tre världar. En resa som utsätter honom för livsfarliga uppdrag men för honom allt närmare sanningen om sitt ursprung. De fantastiska omslagen och bilderna som inleder varje kapitel medverkar i hög grad till den nästan filmiska upplevelsen av "Tyko Flores äventyr".

Tyko Flores äventyr fortsätter i Den tredje världen där Tykos mamma hålls fången. Men för att komma dit måste de först ta sig över det livsfarliga havet och sedan vidare genom De dödas stad. Ledsagade av den fruktade Ormapan!

De tre artisterna från vaudevillen lyckas rädda alla barnen genom att beslagta ett skepp. Tillsammans startar de sin spännande resa över havet för att finna Den tredje världen, där Tykos mamma hålls fången. De farliga havsströmmarna hotar att dra ner dem i djupet och när sedan Ormapan kommer flygande i en märklig farkost tror alla att slutet är nära. 

Men Ormapan visar sig tvärtom vara en snäll varelse, som hjälper Tyko, Julia och de andra att finna ingången till De dödas stad, där Tykos mamma hålls fången. De dödas stad är en mörk plats som suger all energi från Tyko. Men den svarta boken uppmanar honom att inte ge upp.

Ska Tyko äntligen få återförenas med sin mamma? 

Jo men faktiskt. Jag gillade de här tre böckerna - även om de gott kunde vara en bok. Jag har, som sagt, inte lyckats sälja in dem hos Draken, trots idoga försök. Jag undrar om jag inte ska ta och göra ytterligare ett med böckerna, med de där bilderna det talas så mycket om, som högläsningsbok när vi är klara med den nuvarande.

Tre trappor upp!

Den här sitter vid sista trappsteget, tre trappor upp. Jag blir lika glad och nöjd varje gång jag ser den.

Ja, det är lite fånigt :)

Ensamboende med katt

När jag gick som kandis och ganska nyligen hade påbörjat den kliniska utbildningen så fick vi öva på att författa journal, bland annat genom att diskutera olika fall. Detta handlade om en äldre dam som sökte akut på grund av bröstsmärta. Saken var den att hon samma dag hade tvingats avliva sin gamla, mycket högt älskade hund. Nå, där fanns ju en diffdiagnos, det kunde ju faktiskt röra sig om bröstsmärta helt enkelt av ren och skär sorg. Men hur skulle vi nu skriva i journalen?

Handledaren, en kardiolog, hävdade bestämt att hunden inte hade i journalen att göra, trots att den faktiskt var av stor vikt i detta fall. Jag blev skitirriterad. Jag tyckte att hunden skulle vara med. Jag tyckte inte alls, som han, att djur överlag inte har i journalen att göra. Den gamla damen visade sig visserligen ha en hjärtinfarkt, men ändå. Där och då bestämde jag mig för att när jag blir doktor, så ska jävlarimej djur få vara med i journalen, för då bestämmer jag vad jag vill diktera.

Således får alltså djur vara med i mina journaler. Och jag smånjuter av något slags fånig upproriskhet varenda gång. Främst är det väl när det gäller äldre ensamstående jag tar med djuren. Det är stor skillnad på att vara ensamstående och att vara ensamstående med katt. Och har man hund så säger det en del om hur pass aktiv man är. Och nu är jag ju geriatriskt orienterad, så då blir rubriken 'socialt' förhållandevis välfylld i mina journaler. Många kolleger hoppar över den helt, även då det gäller personer som är 85+. Då tycker i alla fall jag att det är jäkligt viktigt att veta om personen är ensamstående eller om hen bor med sin make/maka i hus på samma gård som dottern, om hen bor i lägenhet 5 trappor upp utan hiss, i en villa med stor tomt eller på ett sjukhem, om hen promenerar en timma tre gånger om dagen med sin hund eller sitter i rullstol, om hen klarar sig helt själv eller har hemtjänst sex gånger om dagen, tillsyn två gånger per natt och insatser av hemsjukvården tre gånger i veckan. Nå väl...

Härom veckan lade jag in en äldre dam och dikterade under socialt: Ensamboende med katt. Inga barn. Inga hjälpinsatser. Rollatorgångare. Aldrig rökt. 

Några dagar senare när jag var inne och signerade av min inskrivning så såg jag fredagens daganteckning, där man brukar sammanfatta lite runt patienten för att underlätta för helgjour och nästa veckas doktor(er), och döm om min förvåning när jag läser inledningen: Ensamboende med katt...

Alltså ytterligare en doktor som tyckte att det var en viktig uppgift, så viktig att den till och med togs med i den mycket komprimerade sammanfattning en daganteckning utgör :) Jag blev riktigt gladfnissig när jag såg det. De flesta av mina kolleger tar inte med social bakgrund överhuvudtaget i daganteckningarna. Men så var det en randande allmänmedicinare, alltså en vårdcentralsdoktor, så det förklarar kanske en del. Damen dog, tyvärr, och även i epikrisen såg jag att kollegan hade bemödat sig med att diktera: Ensamboende med katt... Jag tror inte att det berodde på slentrian, rapa upp exakt det som stod i föregående anteckning, utan att det faktiskt berodde på helhetssyn. Jag blev riktigt rörd.

Faktum är att jag inte har haft allt för mycket till övers för den här kollegan förut, men det här fick mig att smälta.


Bild: Francesco Zuccarelli Portrait of an old lady, seated half-length, in a lilac satin dress with embroidered cuffs and head-dress and a blue ribbon, a cat on her lap som jag snott från Wikigallery