Moll

Sent kom jag i säng och sent pallrade jag mig upp. Hon var närmare nio. Jag duschade, kokade gröt och kaffe, åt frukost, tog hand om djuren och förberedde för kakbak eftersom jag visste att det skulle bli snärjigt när jag kom hem. Och så gav jag mig av mot Borlänge och min terapeut.

När jag passerat den nybyggda kaninhagen såg jag i ögonvrån hur Bubbel "gick rakt igenom" grinden jag försökt åstadkomma. Bara att rusa tillbaka, hämta ståltråd, sno igen grinden, fånga Bubbel och släppa in honom i hagen igen. Och så stressade jag iväg.

Efter att ha varit hos terapeuten gick jag in på biblioteket och lämnade böcker, betalade böter - halv ett i natt lånade jag om, det var en halvtimma för sent - och lånade ett par ljudböcker som Draken önskade sig.

Sedan åkte jag till bilprovningen. Där fick jag vänta ett bra tag innan det var dags. Och tro det eller ej men bilskrället gick igenom prickfritt.

Så gav jag mig av hemåt för kakbak. Jag hade lovat att baka till luciafirandet som Trollets skola håller varje år i bygdegården. Efter uppträdandet är det fika och intäkterna går till ungarnas skolresa. De har en varje vår.

När jag kom hem hade Bubbel grävt sig ut under grinden och Pingla hade naturligtvis följt efter. Jag tillbringade en halvtimma med att jaga kaniner innan jag gav upp och gick in för att fixa kakorna.

Jag hade bestämt mig för att göra saffrans- och mandelkaka, ett oprövat kort som lät bra med fina råvaror. Första kakan blev halvanständig. Lite hård smet tyckte jag, och reste den sig inte lite dåligt? När jag gjorde andra blev smeten betydligt lösare. Det var nog så här den skulle ha varit, tänkte jag. Jag måste ha gjort något fel. Andra kakan reste sig väldigt tjusigt - men var halvflytande när de 45 minutrarna i ugnen gått. Jag lät den stå inne längre i ett försök att få den att stelna. Till slut gav jag upp. Jag får göra en till kaka, tänkte jag. Och så läste jag receptet noggrant, tyckte jag. Tredje smeten blev också lös och var halvflytande när tio minuter återstod av gräddningen. Då stängde jag av värmen, skrev ett halvförtvivlat sms till en av klassföräldrarna som lugnade mig med att de nog hade kakor så det räckte ändå, och att jag inte behövde åka till Konsum och köpa något, som jag föreslog. Så kastade jag mig iväg, med den halvanständiga kakan, till bygdegården.

Väl i bygdegården upptäckte jag att jag glömt min telefon. Den ville jag gärna ha med mig för att kunna fota min lille pepparkaksgubbe. Så jag åkte hem igen - och konstaterade att jag hade telefonen i fickan. Just den fickan jag trodde att telefonen skulle ligga i, men där jag inte hittat den.

Den sista kakan hade jag lämnat kvar i ugnen för att gräddas långsamt på eftervärmen och när jag öppnade och kollade, så såg den - till min ytterligt stora förvåning - helt ok ut. Jag skar den på mitten, konstaterade att den faktiskt var ok, pudrade på lite socker och åkte tillbaka.

Under uppvisningen var Nassen helt odräglig. Hon bråkade och tjafsade högljutt, dummade sig oavbrutet och till och med slog mig (!). Jag försökte med det mesta för att klara ut situationen men när inget hjälpte sa jag till på skarpen och till sist hotade jag med att gå därifrån om hon inte slutade. Då var det mitt i Trollungens flöjtspelande och jag ville verkligen se det. Nassen slutade inte och det bara brast i mig. Så jag gick ut och satte mig på en bänk med ansiktet i händerna. Innanför dörren stod Nassen och vansinnesskrek, mitt under uppträdandet.

Så kom Lassepappan ut efter mig med den skrikande Nassen och därtill Trollets fröken som försökte trösta och bad mig att komma tillbaka in, för Trollets skull. Och jag kände mig som världshistoriens sämsta mamma, som försummat mitt stackars mellanbarn, som - på mellanbarns vis - så lätt hamnar i kläm mellan storebrodern och den söta lillasystern.

Mina kakor gick åt och det var ju skönt att det kom något gott ur det hela. Jag hade lovat att stanna kvar och hjälpa till med städningen och det gjorde jag. Sedan åkte jag hem.

Medan kakorna var i ugnen var jag ute några vändor på kaninjakt. Till slut blev jag så trött och less på allt så jag tänkte att Jag skiiiter i de förbannade kaninerna! Må de bli tagna av något så att jag slipper dem! Jag orkar inte mer! JAG. ORKAR. INTE. MER. 

När jag kom hem gick jag i alla fall ut på kaninjakt igen. Säkert en timma var jag ute. Bubbel fick jag fatt på till sist. Efter att ha släppt ner honom i hagen letade jag rätt på två trädgårdsplattor som jag la innanför grinden så att han inte skulle gräva sig ut där igen. Han gräver väl sig under någon annan del av stängslet i natt antar jag. Pingla fick jag inte tag på.

I morgon måste jag hämta fler plattor och lägga runt nätet i hela hagen. Och så måste jag städa hönshuset. Och så måste jag bära ut alla brädor från den nedmonterade sängen och de nerplockade hyllorna med flera övertaliga möbler som står utspridda över hela jäkla huset. Det är ju bra om man kan ta sig fram bland all rämmil hemma.


Så här ser mina dagar ut. Jag är sjukskriven och skulle vila och göra saker som jag mår bra av och som ger mig ny kraft. Men jag bara flänger och flänger, stressar och stressar och vad fan jag än tar mig för så går det åt helvete. Jag är så trött. Så förtvivlat trött. Det värker så i bröstet. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig, aldrig vila.