Nej, vi får nog överväga om vi ska göra sådana här resor mer. Ungarna föredrar att vara intill oss och bråka, retas och tröka istället för att springa iväg och leka och söka kontakt med andra barn. De undviker solen, vilket jag förstår, de har min hud - mer eller mindre - och bränner sig lätt. Bara två dagar samt hemresedagen badade de i någon större utsträckning. Bäst verkade de tycka om att sitta i skuggan på vår lilla uteplats och spela kort. Men det kan de ju göra hemma. Där skulle finnas barngrupper och Älsklingen hade rätt stora förväntningar på att det skulle gå att få dit ungarna, så att vi fick lite tid för oss själva och slapp höra deras eviga bråk och kunde prata lite med varandra utan att hela tiden bli avbrutna och utan Drakens eviga Vem då? Varför då? När då? Vad sa han? Vem är det? Vad heter hans barn? Vad har hon för skonummer? typ, så fort vi försöker säga något till varandra. Nå ja, det där jäkla Animation-teamet var emellertid ett stort skämt. Som hämtade ur en Lasse Åberg-film. Barngrupperna bestod av två yngre män med bakvänd kepa som sportade med tonårspojkar och två unga kvinnor som pluttinuttade med flickflickiga flickor i sexårsåldern. Barn utöver dessa två kategorier intresserade de sig inte för. När Älsklingen kom med Trollet så bevärdigades de inte ens med en blick. Nu ska jag ju i ärlighetens namn säga att mina barn är rätt truliga och svårflörtade när det gäller sådant här, men nog brukar personer som är vana att jobba med barn (eller bara har en sådan läggning) lyckas locka med dem utan allt för stora besvär.
Själv är jag ingen solande människa. Jag bränner mig lätt och har aldrig tyckt om att vara i solen. Jag tycker om att simma, men ligga och plöja i en bassäng kan man ju göra hemma. När jag har rest ensam så har jag alltid vandrat eller åkt runt och tittat. Möjligen ägnat någon dag åt att vandra fram och tillbaka i vattenbrynet och leta efter snäckor och vackra stenar - meditativt så det förslår. Men det går inte med barnen. Inte med våra barn. Det var svårt att ta ens kortare promenader eftersom Nassan brände sig så lätt. Älsklingen hade henne i barnpoolen en stund, med hög solskyddsfaktor och efter det var hon röd på armen. Alltså vågade jag inte exponera henne för solen mer än under transportsträckorna mellan skugga och skugga. Vi har insett att det blir mest bråk när vi är tillsammans allihop. Delar vi på oss så blir det betydligt lugnare. Alltså var jag ofta ensam med Nassan medan Älsklingen hade pojkarna, och då var det bara att hålla sig snällt i skuggan under ett parasoll.
Visst, hotellet var jättefint och rummen bra. Området var grönt med vackra planteringar (som bevattnades med återbrukat vatten från anläggningens eget reningsverk). Poolerna var många och stranden ett stenkast bort. Personalen var påfallande trevlig. Jag fick min grekiska mat som jag älskar så. Och vädret var - till största delen - helt fantastiskt. De första dagarna var lufttemperaturen i kombination med den svalkande vinden helt perfekt. Sedan small det till och blev jättevarmt med brännheta vindar. Det enda negativa var Animation-teamet, som förutom "barngrupperna" hade en hel del skräniga och pinsamma aktiviteter i bästa Sällskapsresan-stil. Ja, och så vår dysfunktionella familj då, som inte kan ha en vanlig trevlig semester tillsammans.
Jag önskar att jag hade simmat mer.
Jag önskar att jag hade fått gå i några kyrkor. Jag är tokig i ortodoxa kyrkor. Två mindre kapell låg i närheten, men trots att jag gick dit flera gånger lyckades jag aldrig finna dem öppna.
Jag önskar att jag hade kommit åt att köpa en till ikon. I första hand vill jag ha en Agia Aikaterini (Den heliga Katarina av Egypten).
Jag önskar att jag hade kunnat promenera runt mer, fotografera mer, titta på blommor, vandra i bergen och känna doften av örterna.
Jag önskar att vi hade kunnat hyra bil och åka runt lite. Jag hade absolut velat se Fjärilsdalen, Sju källor och Lindos. Åtminstone.
Trettiotusen är mycket pengar. Jag kan faktiskt inte påstå att jag tyckte att det var värt det.
