Dagen efter

Det var nog först när jag satte mig vid julbordet som mitt humör började stabilisera sig igen. Kanske för att det hela på något vis var gjort då. Allt slit som bara känns meningslöst och som jag känner mig ensam om. Inte så att Älsklingen inte hjälper till. Det gör han. Han gör allt det jag ber honom om. Men det är just det, jag måste be honom. Det är inte så att vi gemensamt ordnar jul för våra barn och för hans släkt som kommer hit och ska servas. Och ungarna gnäller och klagar i alla fall konstant, så varför anstränger jag mig egentligen?

Hur som helst så blev kvällen ganska bra. Det flöt på och det kändes som vi jobbade tillsammans och när ungarna nattats spelade vi MIG.


Jag brukar ha svårt att ta mig i kragen och komma ut, trots att jag sitter inne och tänker att jag borde, att det är så vackert med snön, att jag borde gå en promenad, borde ut och leka i snön med ungarna, borde... Men idag kom jag faktiskt ut. Först åkte jag pulka med Nassen och Draken. Sedan var jag ute och gick en sväng med Nasse i vagnen för att hon skulle somna och slutligen åkte jag och Draken skidor. Det var ospårat, om än delvis nedtryckt av översnöade skoterspår, så det var inte direkt så att jag gled fram. I den mån jag nu någonsin gör det. Jag stapplar mest fram på åkrarna här, ramlar vid minsta antydan till backe och har då svårt att komma upp. Skönt var det i alla fall. Promenera, simma och åka skidor är det enda som är behagligt även när man är otränad. Och otränad är jag, så till den milda grad.

På eftermiddagen såg vi film tillsammans. Det vill säga jag, Älsklingen och Draken försökte titta medan Trollet gjorde sitt bästa för att störa oss och Nasse rev och slet och drog i allt hon kunde komma åt.

Vi hade tänkt att spela spel ikväll igen, Älsklingen och jag, så fort vi fått ungarna i säng, men Nassen tyckte uppenbarligen annat. Efter en evighetslång nattningsprocedur gav jag upp och lämnade henne i sängen och där gallskrek hon i typ en timma innan jag gav upp och gick och lade mig jag också. Och här sitter jag nu i sängen och skriver. Klockan är kvart i elva och Nassen stimmar som en tok i sängen här bredvid - men hon skriker i alla fall inte. Hon måste ju vara övertrött, det lilla skrället.

Dagen före

Dagen före julafton. Kvällen före, närmare bestämt. Jag antar att man bör häva ur sig något kvittrigt, trivsamt om den färdiggriljerade skinkan och de inslagna paketen. Men det finns inget kvitter i mig.

Nästa år tänker jag inte ordna med någon jul. Jag kommer att randa på medicin då, och jag tror att jag ska erbjuda mig att joura hela helgen. Så kan de sitta här i skiten vid varsin dator. Det är ju det enda de intresserar sig för ändå. Det är lite synd om Nassen förstås, men hon är så liten att hon knappast lär sakna något hon förmodligen inte ens kommer att minnas från i år. Eller så tar jag henne med mig och åker till min älskade gudmor. Hon säger att jag har en stående inbjudan. Fast kanske är det bäst att låta folk slippa mig. På akuten lär ingen behöva se mig mer än typ tio minuter.

Gaudeamus!

Vintersolstånd!
Nu har det vänt.



In the bleak midwinter, frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron, water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow, snow on snow,
In the bleak midwinter, long ago.

Katedralen vid havet

1300-talets Barcelona är en stad i förändring. Pesten skördar offer, kriget närmar sig och inkvisitionens straff väntar alla kättare. Samtidigt pågår byggandet av folkets katedral: Santa Maria. Katedralen vid havet är en storslagen äventyrsroman för alla och den har redan tagit Spanien, Italien och Nederländerna med storm. Nu introduceras den i övriga Europa samt i USA.

Den unge Arnau Estanyol växer upp i staden och vi följer honom från hans lekar kring katedralens bygge och på hans flykt från ett liv i fattigdom till samhällets högsta topp när han drygt femtio år senare som rik man är med och inviger katedralen.

Katedralen vid havet är ett fantastiskt porträtt av 1300-talets Barcelona och Katalonien. Historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden gör detta till en bokupplevelse för alla. Boken har sålt i två miljoner ex i Spanien och vunnit ett flertal priser, däribland det prestigefyllda italienska priset Giovanni Boccaccio för bästa utländska författare 2007 samt 2007 års Qué Leer-pris för bästa spanska bok.

Jag hade plockat åt mig en CD-bok för att lyssna på på väg till och från jobbet. En svårt mobbad pojke, en kattunge som en mänsklig avart var på väg att tutta eld på... Nää! Och plötsligt har jag det klart formulerat inom mig. Det där som inbegriper att jag inte längre läser deckare. Det behöver verkligen inte vara puttinutt-och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar. Snarare helst inte. Men jag vill inte, jag vill inte, läsa om utstuderad grymhet varken mot människor eller djur. Innan kattungen eldades upp stängde jag av och lämnade tillbaka CDn.

Sedan lånade jag den här. 19 CD-skivor. Jag som gillar korta böcker. Nästan omgående började det übervidrigt grymma och jag kände mig så less, så less. Jag funderade på om jag skulle stänga av och lämna tillbaka eländet, men beslutade mig till slut för att försöka stå ut ett tag. För jag ville verkligen komma igång med en ny bok. Hyfsat snart var det värsta överståndet.

Så, vad tyckte jag då? Jo då, för allan del. Det var väl en hyfsad skröna att sitta och lyssna på i bilen. Och även om nu huvudpersonens tankar, värderingar, göranden och låtanden i stort var ganska sympatiska, så nog kändes de tämligen anakronistiska - säger jag som vet allt om 1300-talet, *host*. Och blev det inte lite väl tramsigt mot slutet?

Lika upprörd som La bibliofille känner jag mig dock inte - ho ho!

Gult bälte

Lille plutt! Han går till axeln på de andra, typ. Just den här flickan är väl förvisso några år äldre, men ändå.

Han fick sitt gula bälte till slut.

Man får inte gradera förrän man fyller nio, så det tog tre terminer.



Envar

Faktiskt. Samma dag som nobelpriset i litteratur skulle tillkännages, gick jag till biblioteket med en lista på de tänkbara pristagare SvD angivit i morgonens tidning: Alice Munro, Philip Roth, Mo Yan, Haruki Murakami, Assia Djebar och Bob Dylan (!). Jag fick för mig att jag skulle låna en av var och en - ja utom Murakami, som jag redan läst, och Dylan, av förklarliga skäl. 

Jag plockade åt mig en Munro, en Roth, en Djebar, hittade ingen Mo Yan under 'Y' men sprang istället på 'Den indiske tolken' som jag bara måste låna, tyckte jag. Och så gick jag vidare till 'M' och där fanns Mo Yan. Men då tyckte jag att jag hade så jäkla många böcker, så jag tog aldrig någon av honom. Ja ja, så gick det men det försöket till 'pricka nobelpristagaren'. Vad det nu skulle vara bra för överhuvudtaget. Munro och Djebar åkte sedermera tillbaka. Synd! De hade förtjänat bättre. Men nu är det som det är med tiden och orken. 

Jo, jag tyckte om 'Envar'. En lågmäld, stilla, vardaglig berättelse om ett liv. Bra. Helt enkelt bra, utan något 'men...', utan irritationsmoment. Eller... finns där kanske trots allt ett 'men'? Ja, faktiskt: Men utan att egentligen fastna och leva kvar i mig. Eller så kommer den, framöver. Sådant vet man aldrig säkert. 

Philip Roths nya roman är en öppenhjärtigt innerlig och samtidigt universell berättelse om förlust, ånger och stoisk behärskning.

Huvudpersonen följer vi från hans första chockartade konfrontation med döden på de idylliska stränderna under barndomens somrar, över hans familjs prövningar och hans vuxenblivande, fram till ålderdomen, när han slits mellan att observera sina jämnåriga och förföljas av sina egna fysiska lidanden.

Han är en framgångsrik art director och far till två söner från sitt första äktenskap. De föraktar honom, medan dottern från det andra äktenskapet beundrar honom. Han är en älskad bror till en man vars fysiska välmåga skapar en bitter avundsjuka, och han är en ensam ex-man till tre väldigt olikartade kvinnor och den skyldige till att äktenskapen inte höll. I slutändan är han en man som har blivit vad han inte vill vara.

Terrängen för denna kraftfulla roman - Roths tjugosjunde bok - är den mänskliga kroppen. Dess ämne är den allmänna erfarenheten som skrämmer oss alla. Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat 'Spelet om Envar', en klassiker från 1400-talet.

"Låt oss använda ett ord jag aldrig använt förut: mästerverk." The Atlantic Monthly

Ruud van Empel - och lite annat

I dagens SvD såg jag en bild av Ruud van Empel och jag blev helt fascinerad. När det gäller konst är jag sannerligen inte särskilt bevandrad och jag kände inte till honom förut. Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt hur oproportionerligt små bladen är :) Nå ja, det är ju ett montage, naturligtvis, och det finns ju inga lagar som säger att man måste ha alla delar i samma skala.

Jag har flängt runt på Kupolen med sovande Nasse i vagn medan Älsklingen stod på julmarknad i grannbyn med ungarna å skolans räkning. Nu står han och fixar med maten medan jag sitter här vid bordet och dricker kaffe och cognac. Asch, nu ber den rackaren mig att komma och fixa älgfärsbiffarna. Suck! Slut på friden. För stunden i alla fall.