Med fästman i trafiken

I morse när jag skulle till jobbet och just svängt vänster i en rondell för att ta av, så såg jag en liten tant med rollator stanna till vid vägkanten när bilen framför mig passerade. Jag får väl stanna och släppa förbi henne tänkte jag. Det hade jag inte behövt fatta beslut om på egen hand, för hon travade glatt rakt ut i vägen, helt obekymrad om både mig och avsaknaden av övergångsställe. Sedan började hon gå på diagonalen över vägen - väldigt diagonalt - i sakta mak. Och så stannade hon, mitt på vägen, och började rota i en hög hon hade på rollatorns "hylla". När hon letat och bläddrat en stund vände hon helt om och började gå tillbaka igen. På diagonalen. Väldigt på diagonalen.

Och där satt jag i min bil och väntade och väääntade, och pendlade mellan att känna mig hysteriskt fnissig, lätt chockerad, bekymrad och en smula rörd. Lilla tanten då!

Fjärilslarver

Vi har fjärilslarver i nässlorna. På ett ställe bara, förvisso, men i alla fall. Blandat nässelfjäril- och påfågelögelarver.

Vi är rädda om nässlorna, även om vi försöker begränsa deras framfart på vissa ställen. Och glada över larverna.

Jag ville jag vore

Jag hade velat dokumentera våren. Fota första krokusen. Jubla över sädesärlans ankomst. Berätta om tranorna som flyger här över gården. Nu blev det inte så, av flera anledningar.

Men när jag åkte från jobbet igår eftermiddags hade träden plötsligt musöron, ja en del i alla fall, och gräset var grönt. Här uppe är det lite senare.

Jag jobbar på 'projekt återhämtning'.

Natt

Det där med samtalskontakt via jobbet var naturligtvis bara ett spel för gallerierna. Herregud, vad inbillade jag mig?!

Klockan är halv fyra och jag kan inte sova. Jag har i princip aldrig haft problem med sömnen - förutom när jag varit gravid möjligen - men nu har jag det. Och jag börjar inse att jag mår sämre än jag trodde.

Att bli glad över #1

• Att det är fullt av bofinkar under storhäggen
• En taltrast rafistulerar och sprätter i min rabatt
• Det blommar tussilago i jordhögen ut mot fägattu

Över

Snön är borta. Den är faktiskt borta nu! När vi kom hem från Stockholm i kvällningen flög två tranor över åkern.

På tisdag går jag tillbaka till lillsjukhuset, lite i förtid. Äntligen är det över. Denna hemska långa vinter och placeringen på rehab, som så när knäckte mig. Äntligen är det över!


Det är förunderligt svårt att börja skriva igen.


(Nej, bilden är förstås inte tagen nu, utan för många år sedan).

Jag springer

Jag springer. I jämnt, ganska lugnt tempo springer jag. Ena hälen i, och så den andra. Framåt, framåt. Tömmer huvudet på tankar. Bara framåt. Andas. Som meditation.

I mina tankar springer jag. I verkligheten är det bara plågsamt. Inte som simningen, där jag tar i, anstränger mig, men utan att det någonsin är plågsamt. När jag springer i verkligheten vill jag helst bara lägga mig ner och dö efter 20 meter. Typ.

Kan det kännas annorlunda?

Jag ska ta reda på det.