Jag tänkte mig ut i skogen

Jag hade tänkt mig upp i skogen, men när jag fick syn på den här skylten höll jag mig på byvägarna i alla fall.

Nassen somnade fint ändå. Så här väldans pömsig såg hon ut två minuter innan hon somnade.

Då gick jag hem och drack te.

De har hotat med snö imorgon. Vi får väl se.

Höstdag

Det prasslar från syrenen då jag går förbi. Hittills har den varit nästan fullövad, men nu faller de, löven, ännu gröna, långsamt, ett efter ett. Kanske hjälper småfåglarna till med tasseliprasslandet, men jag ser inga.

Jag har inget minne av att äppelträden brukar bli annat än gula, men i år har de varit magnifika i gul-orange-rött.

Än ligger frosten kvar i skuggan, men i solen har den tinat bort. Himlen är blå. Hönsen går och sprätter, ankorna verkar inte ha fattat att jag har ställt upp grinden till hagen för att de ska kunna komma ut i solen och leta mat, jag har fyllt på frön och jordnötter till småfåglarna. Jag är hemma med en kravlig Nasse.

Nötväckan sitter i fröautomaten utanför köksfönstret med sin roströda rumpa vänd in mot mig och plockar solrosfrön.

Det är fullt med koltrastar i byn. Tänker de stanna tro? Det var lite av en sorg att inse att de normalt inte är stannfåglar här uppe. Men i år var sommaren lång och hösten varm och kanske har de inte kommit sig iväg. Blir de här får jag väl köpa russin åt dem. Och koka makaroner.

Raffinerat

I en lysande rödorange aronia med lacksvarta bär
ser jag en svart koltrast med knallorange näbb

Ett rum med utsikt

Jag såg filmen när den kom och jag minns att jag tyckte om den. Fantastiska skådespelare och Daniel Day Lewis var ju suverän som den gräslige Cecil. Tydligen fanns inte boken översatt till svenska då - ser man på! Nå ja, nu finns den och nu har jag lyssnat på den. Liksom filmen tyckte jag mycket om boken. Jag må säga att Forster var en framsynt man. Men att Cecil plötsligt skulle bli så insiktsfull när Lucy bryter med honom, känns kanske inte helt realistiskt. Den biten minns jag inte heller från filmen.

James Ivorys filmatisering av E M Forsters 'Ett rum med utsikt' blev en av åttiotalets största filmframgångar, och repriseras fortfarande med jämna mellanrum i tv. Men egendomligt nog har den aldrig kommit ut i svensk översättning. Nu är det äntligen dags. 

Berättelsen om hur den känsliga och tänkande unga kvinnan Lucy Honeychurch lär sig att tänka både
med hjärtat och hjärnan, och väljer bort konvenansen för den äkta kärleken, blev E M Forsters genombrott som författare. På ytan är rörelserna ganska små i Forsters romaner, men det känslomässiga djupet är stort. Forsters säkra blick för människor sätt att ge sig in i och trassla till relationer är vad många skulle kalla typiskt ”kvinnlig”, och eftersom initialerna inte avlöjar vilket kön författaren har råkade Forster mycket riktigt också ut för att kallas ”miss Forster” i en recension. 

Han var en mästare på att se och avslöja löjligheten och stelheten i den brittiska medelklassens sätt att föra sig hemma och utomlands, och genomskådade sina romangestalter med skarp och samtidigt mycket medkännande blick. Lucys väg till känslomässig mognad kan läsas också som ett stillsamt men dock uppror mot de kvardröjande viktorianska värderingarna i det brittiska samhället, där Italien och Florens får stå som en plats för frigörelse och passion, skönhet och helhet. Skildringen av de engelska turisterna fungerar också i dag som en ironisk bild av hur den nordeuropeiska människans dragning till det exotiska krockar med krav på bekvämlighet och misstänksamhet mot konstig mat. 

E M Forsters romanproduktion upphörde redan på tjugotalet, men han levde ända till 1970. Och det var först efter hans död som hans mest frispråkiga roman Maurice kom ut, som på många sätt gestaltade hans egen homosexualitet.

Här finns SvDs recension.

Trailer för filmen:


Hela filmen förefaller faktiskt ligga ute här om man vill se den.

Howards End har jag däremot varken sett eller läst. Det kanske jag borde.

Jordfäst

Vi har begravt henne i trädgården. Vi lade henne i ett mjukt örngott och så klippte jag kärleksört - det är inte så mycket annat som blommar här nu - och Draken hittade ett par fina fjädrar och Trollet några fina löv och det lade vi hos henne i graven innan vi täckte med jord.

Jag har planterat en Carmencita-rönn invid henne, vit fingerört som marktäckare, grupper av porslinshyacint och enstaka spridda honungslök.

Tanken är att porslinshyacinterna ska blomma på våren, följda av rönnblom och honungslök, därefter, under sommaren, blommar fingerörten och slutligen får rönnen vackra höstfärger och lackröda bär.

Hon finns inte mer

Inte mer än som ett skal insvept i en filt inne i tvättstugan i väntan på begravning.

Vi fick tid hos veterinären klockan elva i förmiddags.

Och jag har gråtit och gråtit och gråtit.


Det finns en tomhet här nu. Inte för att jag inte ser henne, för att hon inte dyker upp i vissa typiska sammanhang. Jag har mycket väl kunnat gå här en halv dag utan att se henne. Men det är som ett hål. En del som fattas. Någotslags oro, instabilitet.

Raspigt

Nu har jag varit raspig i halsen ända sedan jag var i Malmö på kurs i början av månaden. Jag börjar bli rätt less på't.

Resten av familjen sover och jag har krupit upp i min fåtölj med en kopp te med honung och citron, med dator i knät och tänt ljus på bordet bredvid. Egentligen är jag trött och borde lägga mig, men det är så oändligt skönt att få en liten stund för sig själv, så här.

I morse körde jag tuppen Pip till slakt. Han var den första kyckling vi fick och tog över efter sin elake far Boström, som jagade folk och hackade dem i hasorna och skrämde slag på Trollungen och gästande ungar. Honom fick vi slakta till slut. Och nu Pip. Han haltade så. Jag trodde först att det var foten som var skadad och jag synade honom noga utan att finna något konstigt. Sedan lade jag märke till att benet har en konstig ställning högt upp mot kroppen. Jag tror att han plågades.

Imorgon har jag något än värre att genomföra.