I de blodtörstiga bussarnas rike

Nassen och jag är hos morfar (hennes, inte min) och hälsar på några dagar.

Idag har vi sett Christer Strömholm och Sally Mann på Fotografiska. Far var föga imponerad. Tydligen gillar han egentligen inte att se på foto. Lustigt, han som är så konstintresserad annars. Men jag njöt. I alla fall av Strömholm. Jag såg honom för 20 år sedan, eller nått, på Moderna. Jag har till och med Vännerna på Place Blanche sedan dess - en av de ytterst få "konstböcker" jag har, om inte den enda. Manns bilder var rätt jobbiga, provocerande på något vis, men absolut intressanta.

Teknikens värld

Älsklingen berättar för Draken att han planerar att köpa en ny dator åt honom, en han ska bygga ihop själv.

- Då vill jag ha en med minne.



Sötunge!

Fond

Det där med fondtapet är inte riktigt min grej, men när jag ser den här från Pip Studio så får jag baske mig lust att skaffa en.

Näpp och näpp

Ja men den lät ju så jäkla bra, Tiden, Pulitzerprisvinnare och allt.

Storslagen debut i det lilla formatet

Paul Hardings debutroman om en äldre man som på sin dödsbädd blickar tillbaka på sitt liv har tagit kritikerna med storm. Harding har en enastående förmåga att berätta ur täta perspektiv som ger liv inte bara åt karaktärerna i boken utan lika mycket åt naturen och fängslande detaljer ur den vardag vi alla lever i men så få verkligen ser. Tiden är en bok om att försonas med den vi blivit och de som på olika vis format oss.

Nää! När jag läst en tredjedel av boken hade jag fortfarande inte kommit in i den. Skittråkig!


Och ni vet jag och mina fåglar...

I USA blev boken känd som fågelskådarnas motsvarighet till Kerouacs "On the Road". Nitton år gammal fick Kaufman idén att han under ett år skulle försöka se fler arter på den nordamerikanska kontinenten än någon annan gjort. Så småningom blev inte längre prestationen det viktiga, utan fågelskådandet som upplevelse och kunskapskälla.

Det är kul att läsa om fåglar. Det är inte kul att läsa om fågelskådare.


Näpp, tillbaka till biblan med bägge!


I övrigt håller jag nu på och läser trettioelva böcker samtidigt. Helt ostrukturerat och föga givande. Jag måste styra upp det hela lite bättre.

Lockespindlar

Men käre värld, var kommer alla lockespindlar ifrån? De här två sammanstrålade i en hörna på lilltoan medan jag satt där och filosoferade. (Nej, där ser inte så välstädat ut i närbild nej, men det behöver vi ju inte låtsas om) Den ena kom från duschen och den andra från handfatshållet. Jag vet inte om det pågår någon slags uppvaktning eller om de laddar för strid. Kanske är de bara kompisar. Vem vet?!

Lockespindlar är verkligen underliga varelser. Man behöver ju bara titta på dem så går de sönder. Inte är det många man ser med alla benen i behåll. Att försöka hjälpa dem ut brukar ta en ände med förskräckelse. Hur kan något dylikt ha selekterats fram? Och de där benen, det ser ju ut som de använder dem som antenner. Som sagt, underliga varelser. Jag tror jag får ta och läsa på lite om lockespindlar :)

Dränerad

Det finns ju gränser för hur mycket negativism, gnäll och bråk jag orkar med innan jag tappar all lust, glädje och ork. Jag jobbar som ett jäkla djur med Att välja glädje, men jag orkar inte när jag inte får någon energi någonstans ifrån, utan bara tappas, tappas, tappas...

Skattgömma

I somras när jag var uppe med ungarna i buan gjorde vi en utflykt till Bond-Olles bussu - en grotta belägen i krokarna. Ungarna klättrade omkring i omgivningarna och helt plötsligt kom Draken med en låda i handen.

- Titta vad jag hittade!
- Vad är det?
- En låda som någon har tappat sa Draken och travade iväg.
- Men vänta, får jag se, vad är det i?

När jag tittade närmre på den insåg jag att det var en geocach han hade hittat.

- Men älskling, var hittade du den här? Vi måste lägga tillbaka den!

Jag förklarade vad det var. Vi öppnade och tittade vad som fanns i, stängde sedan och lade tillbaka lådan.

Draken var rätt nöjd med att han hade hittat cachen, utan minsta GPS eller koordinater till hjälp.

Och jag tyckta allt att det var lite kul jag också :)