Guldkompassen

(Ja, det är ett jäkla bokinläggsbombande här, jag vet. Jag ligger såpass mycket efter och vill gärna - för min egen skull - ha in årets lästa böcker under rätt år)

Jag har lånat den till Draken ett antal gånger utan att få honom intresserad. Till slut bestämde jag mig för att lyssna på den själv. Den är sketaspännande ju! Lena Nyman läser fantastiskt. Filmen är ingenting i jämförelse, även om den för allan del är snygg.

Guldkompassen är första delen i trilogin Den mörka materien. Originaltiteln är Northen Lights, i USA dock The Golden Compass. Följande delar heter Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren.

Vi har väl alla drömt om att få komma till en annan värld. Guldkompassen, som i sin engelska ursprungsform är en av de mest omtalade böckerna i sitt slag på senaste tid, ger oss chansen att förverkliga vår dröm. Pansarbjörnar, häxklaner och daimoner, förkroppsligade själar som också utgör högst charmerande talande sällskapsdjur, utgör bara några av underverken i den här berättelsen om krig, politiska intriger, mysterievetenskap och en ung flicka som letar efter sina föräldrar. Allt detta i en märklig värld som i mycket påminner om sent artonhundratal, men är något helt annat. 

Hjältinnan är den intelligenta men något krångelbenägna 11-åringen Lyra Belacqua, som kanske till och med håller universums öde i sina händer. Allting börjar när hennes farbror, lord Asriel, återvänder till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av ett ställe nära Nordpolen där man genom norrskenet kan ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika universa av någon anledning förtunnad här? Lyra är snart indragen i ett nervpirrande äventyr, vilket innefattar skumma vetenskapsmän som gör fruktansvärda experiment med kidnappade barn, den charmfulla, sköna och olycksbådande mrs Coulter, intelligenta isbjörnar, pansarbjörnar, strider mot legohärar i polarmörker, vänskapligt sinnade häxor och deras motsats, och så: alethiometern, guldkompassen, en magisk sanningsmaskin. Lyra inser till slut att utgången av hennes äventyr kan innebära mer än liv eller död för henne själv. 

Naturligtvis måste jag göra en quiz för att ta reda på vad jag skulle ha för daimon, när jag nu såg att det fanns sådana.

Katt!

Nyårsafton

Rött te i en rosenkopp. Ett tappert försök att med enkla medel muntra upp denna genommulna, blåsiga, regniga dag, där det mesta har gått emot. Den planerade nyårsmiddagen har bytts ut mot något synnerligen enkelt. Sannolikt blir det ingen champagne. Jag vet inte hur jag skulle få i mig någon. Någon större förhoppning om att orka vara vaken till tolvslaget har jag i alla fall inte, så det kan göra det samma.

Ja, ursäkta den sura, bittra tonen som fortsatt råder här!

Jag har i alla fall ganska gott hopp om ett bättre 2014. Från och med i morgon ska jag sprudla. Tror jag.

GOTT NYTT ÅR!

Yarden

Jag börjar lyssna på den i bilen. Och Kristian Lundbergs röst är så behaglig, jag älskar att lyssna till honom. Men så inser jag att jag ju faktiskt köpte boken, för inte så länge sedan, och att jag borde läsa den istället, i synnerhet eftersom den är kort. Jag behöver korta böcker att läsa eftersom jag har så lite lästid att jag inte får något sammanhang annars, i bilen kan jag lyssna på långa böcker. Fast det var ju lite fånigt att sluta lyssna, när jag nu njöt av det. 

'Poetisk' är det ord jag hela tiden har i bakhuvudet när jag lyssnar, när jag läser. Och jag vet inte riktigt varför jag uppfattar boken som så poetisk. 'Vackert' tänker jag också. Hur jag nu kan göra det. Det är ingen vacker tillvaro han beskriver. Tvärt om.

"Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall", börjar författaren Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. "Yarden" är en berättelse som drabbar läsaren, den handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar - tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skriftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor. Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Mycket bra. Men det vet ni väl redan. Har en känsla av det är en sådan där bok jag är sist med.

Ja, då gnäller vi vidare...

Nassen låg och hostade mig i örat stora delar av natten, trots hostmedicin (den effektiva sorten) i två omgångar. Och jag vinglade väl upp bittida och sjukskrev mig. Vid frukosten hostade Nassen så att hon kräktes. Sedan kräktes hon ner hela sig och hela mig utan att ens hosta innan. Det var bara att transportera oss båda in i duschen. Jag vet inte hur många gånger jag har tvättat hennes händer, men de luktar kräks i alla fall.

Och den väl tilltagna ledigheten över jul-nyår, som skulle ge mig en chans till återhämtning, har nu i princip helt och hållet gått åt till sjukdom, andras och min.

Hur ska jag orka?

De blå delfinernas ö

Jag älskade den här boken som barn. Förmodligen läste jag den flera gånger. Jag tänkte att det kunde vara något för Draken, så jag beställde den från ett av kommunens biblioteksfilial för att vi skulle läsa den tillsammans. Draken var föga imponerad, så jag läste ut den själv. 

Den håller än, tycker jag. Den är tidlös, känns äkta och är totalt osentimental och befriad från smetighet. 

På en liten ö utanför Californiens kust lever en indianstam på ungefär femtio människor, män, kvinnor och barn, ett fredligt liv i sina hyddor. Men friden tar ett hastigt slut när främmande jägare kommer till ön för att jaga utter. Det uppstår strid och många av öns män, även stammens hövding, blir dödade. De främmande jägarna ger sig iväg över havet, men av fruktan för deras återkomst beslutar öborna att söka sig bort från ön till en ort där de kan få leva i fred. Av misstag blir hövdingens två barn, en flicka på tolv år, Karana, och en pojke på sex, Ramo, kvarlämnade på ön, och detta blir inledningen till en robinsonad lika spännande, lika farlig och lika händelserik som Robinson Crusoes.

Berättelsen har verklighetsbakgrund. De blå delfinernas ö heter i verkligheten San Nicolas. Där levde en indiankvinna ensam mellan 1835 och 1853, The lost woman of San Nicolas eller The lone woman of San Nicolas, vilket man kan googla på om man tycker att det är skojsigt.

Över näktergalens golv

Jag lånade den till Draken. Den skulle ha samurajtema och jag tänkte att han skulle tycka att det var spännande. Han älskade den. Den är kvar på hans lista över de bästa böckerna tillsammans med: God natt mister Tom, Skriet från vildmarken och Hungerspelen. Han tyckte absolut att jag skulle lyssna på den. Så då gjorde jag väl det.

Uppenbarligen är den rätt känd, fast jag har inte hört talas om den förrän jag nu i efterhand började googla. Det är första delen av fem i en serie, och Lian Hearn är en pseudonym för Gillian Rubinstein. I en av sökningarna hittade jag Yohio med den i högsta hugg. En av hans favoriter, enligt texten. Där ser man!

I en avlägsen och fridsam bergsby lever en ovanlig pojke. Takeo har ännu inte upptäckt sitt sanna jag, och känner inte till sin avlidne fars hemlighet. Men hans stillsamma liv förändras för alltid den dag då krigsherren Iida Sadamu skövlar och bränner hans hemby. Takeo räddas av den unge herremannen Otori Shigeru, som för honom till sitt hem. Där sätts han i lära i allt en ädling behöver veta, men också i andra färdigheter - de märkliga, närmas magiska förmågor som tillskrivs det legendariska Släktet. Långsamt upptäcker Takeo sanningen om sig själv, och om det öde som väntar honom.

Inte dum alls och väldigt spännande. Jag förstår att pojken min blev förtjust.

Den klassas som fantasy för ungdom vilket det protesteras en hel del mot när man läser blogg- och boksiderecensioner, och jag är benägen att hålla med. Fantasy vill jag inte kalla det, snarare saga i hittepå-historisk miljö. Och nog kan den läsas av vuxna också. Fast det gäller väl alla bra böcker, även de för små, små barn. Är det en bra bok så är det.

SvD:s (lite konstiga) recension

DN-artikeln med Yohio

Kravlig

Så blev jag sjuk. Halsont, huvudvärk, rinnande ögon och feber.

Och jag bävar för att ringa mig sjuk imorgon. Nästan så att jag mår sämre av det än att vara sjuk.