Den fula fattiga ankungen förvandlas till svan och vinner den rike vackre prinsen. Nä, jag vet inte om temat blir roligare bara för att ankungen är en medelålders igelkott och slutet inte är lika smetigt som den allra värsta "allersroman". Den högdragna, nedlåtande, sarkastiska, fräna tonen hos de två huvudkvinnorna kanske ska vara lustig, men jag tycker mest att den är tröttsam, liksom "ska vi tävla om vem som kan ladda sina meningar med flest svårförståeliga ord?". Och är man verkligen så förfinad bakom sitt sjabbiga yttre bara för man tycker om Mozart och gamla holländska stilleben? Mozart är väl vad de flesta icke klassiskt bevandrade mest tilltalas av i genren och gamla stilleben, i synnerhet vanitasmotiv, är till och med jag svag för, i all min bristande konstnärlighet, och det är verkligen inget jag skrutit med, snarare tvärt om. Och så lite filosofi på det. Filosofi är inte min grej. Icke desto mindre var jag tvungen att lyssna klart för att se hur det gick. En och annan mening fastnade jag väl för och hade velat vika hundöra i nederkant, som jag brukar när jag hittar något som tilltalar mig, men det är ju en gång nackdelen med att lyssna på böcker, man hittar inte tillbaka. Men nej, inget för mig. Jag förstår verkligen inte alls varför det blivit så populär.
Och nu ska jag roa mig med att googla och se vad andra sagt om det hela...
2 kommentarer:
Det var inte någon favorit här heller. Den tog sig mot slutet tyckte jag, men åtminstone 2/3 var seeeeeegt.
... den där har jag försökt ta mig igenom sen J var nykläckt, då jag fick den av min mor som tyckte den var fantastisk. Jag har inte fastnat för den eller ens kommit igenom halva - men å andra sidan har jag inte läst så mkt annat heller, jag väntar fortfarande på att ron att läsa ska återvända...
Skicka en kommentar