Nähä tack, bästa fru Ahrne!

Häromdagen skulle jag skriva streck. Eller sträck. I vissa sammanhang blir jag nämligen osäker på vilkendera som är rätt. Och när jag googlade på det hela så träffade jag på Marianne Ahrnes sida Svenskan i manus. Som läsare av pass 950 manus, passar hon på att gå igenom de vanligaste språkfelen. Åtminstone kallar hon det språkfel. Hon kallar sig själv språkperfektionist. Jag tycker att det är rätt bedrövligt att se hur okunniga många "språkperfektionister" och "språkpoliser" är och hur inskränkta de är i sitt fördömande av andra människors språk.

Stavfel som kommer av dåligt uttal är till exempel surpla i stället för sörpla. Inte överraskande eftersom man dagligen i tv hör talas om murka moln över Surmland och murkertal och någon som surger sina döda. Betyder det något? Ja, murkna och mörkna är till exempel två helt olika ord och ska uttalas olika.

Stockholmsdialekt är alltså lika med dåligt uttal? Det påminner lite om resonemanget anno dazumal då det hävdades att barnen ute i landet måste vänja sig av med sin hemska rotvälska med uttal som ansågs vara skadligt för talorganen (sic!), och att de av skolläraren skulle lära sig att tala riktigt. Har vi inte kommit längre? Hjul och jul är för övrigt också två helt olika ord, men de uttalas likadant ändå, de är homofoner men inte homografer, så det argumentet håller verkligen inte. Sedan ska man naturligtvis inte stava mörkna murkna. Självfallet inte! Skriftspråk är skriftspråk.

I dalmål ligger det korta u-ljudet väldigt nära ett y-ljud. Således säger min Älskling pyss och äta ypp (fast det hör jag inte riktigt längre). För övrigt minns jag en incident från tiden när jag fortfarande bodde i Stockholm, då en undersköterska från Dalarna i samband med en såromläggning sa till en gammal dam: Nu Nadja får du ligga och lufta benet en timma. Ja, på dalmål då. Varpå damen förskräckt utropade: Ja men, det förstår du väl att jag inte orkar lyfta benet i en hel timma! Är det också dåligt uttal?

När jag ändå håller på med fel som jag tror uppstår ur stockholmskt uttal vill jag också nämna förväxling av sett och sätt. Jag ser stavningar som i stort sätt i stället för sett (av se) och på så sett i stället för sätt. På så sätt betyder ju på det viset, men jag gissar att författaren här förstår betydelseskillnaden, men stavar fel på grund av sitt uttal.

Men snälla! (Ja, just det, Ahrne!). Hur många dialekter har idag kvar distinktionen mellan kort e och kort ä? Varför just gnälla på stockholmskan? Dessutom är det så att de klassiska stockholms-e:na (men det är de långa, inte de korta) faktiskt håller på att försvinna. När jag kompletterade de naturvetenskapliga ämnena på vux i Huddinge, så fanns där inte en gymnasieelev som sa rev om räv. De använde snarast ett väldigt öppet ä-ljud, så som ä låter före r i rikssvenskan - men inte i dalmål t ex (lyssna på 'Gagnef stajl' i förra inlägget: ska du stanna HER?). Någon som har hört en gotlänning säga räv? Jo jo, då är det inte dåligt uttal det handlar om, utan charmig dialekt. Hur kan man anse sig ha rätt att bestämma att en dialekt är fel, att den är kort och gott dåligt uttal? Ahrne skriver vidare om att hon allt oftare hör skådespelare uttala att som just att, och inte å, som det faktiskt uttalas. Alltså är hon medveten om att talspråk och skriftspråk inte är samma sak.

Egendomligt nog glömmer många att böja de till dem i dativ och ackusativ. Kanske beror det på att både de dem uttalas som dom och att den yngre generationen därigenom blivit osäker på böjningsformerna. Detta är också något jag dagligen observerar i pressen. Exempel: -Boken vänder sig till de som är intresserade av etc. Skall naturligtvis vara: till dem som... Manusförfattare använder ofta omväxlande de/dem och dom. Välj det ena eller det andra och var konsekvent. Men den som väljer de/dem bör kunna använda böjningsformerna.

Ja, du säger förmodligen dom om både 'de' och 'dem', Marianne Ahrne, och det gör för övrigt jag också, men på ganska många ställen i landet - eller förövrigt i utlandet där svenska talas - gör man det inte. Höj blicken ovan din egen talspråksvariant! Särskilt egendomligt är det väl inte att folk "glömmer" att böja 'de', kan jag tycka. (Glömmer?) Och jag skulle nog vilja påstå att vi inte har ackusativ och dativ kvar i svenskan, utan att man snarare får prata om en objektsform. Hur som helst. Naturligtvis beror svårigheterna att välja mellan 'de' och 'dem' i skrift på att många uttalar det som dom i bägge fallen, men nu är det ju så att det uttalades dom även för trettio år sedan. Anledningen till att just den yngre generationen har svårt med detta torde rimligen vara en kombination av förändrad undervisning och det faktum att man tidigare i ganska stor utsträckning talade skriftspråk i media, och hörde man de och dem läsas både avigt och rätt, så var det väl lättare att lära sig, antar jag.

Nästa exempel: Boken vänder sig till de som är intresserade av etc. Skall naturligtvis vara: till dem som... Nej, det här handlar faktiskt om något helt annat än att inte kunna skilja på 'de' och 'dem'. Det handlar om hur man väljer att se på ordet dom (om jag tar det talspråkligt). Är det objekt i huvudsatsen eller är det subjekt i bisatsen. Ja, det är ju naturligtvis både ock. Men eftersom det inte går att sätta ordet i både subjekts- och objektsform, så måste man välja hur man vill betrakta hela meningen. Personligen håller jag med Ahrne här, jag ser dom som objekt i huvudsatsen och väljer 'dem', men vem har rätt att bestämma vad som är fel. Jag tar mig i alla fall inte den rätten.

Sorts används vid reale, slags vid neutrum. Exempel: En sorts apa. Ett slags träd.

Det håller jag verkligen inte med om. Det heter 'en sorts' och 'ett slags', men vad man sätter för ord efter är egalt. Man får visst säga 'en sorts träd' eller 'ett slags apa'. Däremot är det så att många låter 'apa' och 'träd' styra om de sätter 'en' eller 'ett' (så även jag, jag kommer på mig ideligen med att skriva - och sannolikt säga - 'en slags...') och inte 'slag' eller 'sort'. Det blir 'ett sorts träd', 'en slags apa'. Men är det nu så fruktansvärt fel att låta det senare ordet styra valet av 'en' eller 'ett'? Vem säger det?

Till och tills förväxlas. Till betyder avstånd i rum. Exempel: Det är fem mil till Jönköping. Tills betyder avstånd i tid. Exempel: Det tar fem timmar tills vi kommer till Jönköping.

Nää, verkligen inte! Tills är en sammandragning av 'till dess'. Det har ingenting att göra med avstånd i tid eller rum. Du får vara ute och leka till klockan fem. Det är fem mil tills vi kommer till Jönköping.

Alternativ och möjlighet. Alternativ är ett av två. Annars används möjligheter. Du har två - eller flera - möjligheter men aldrig mer än ett alternativ. (= val mellan två möjligheter).

Men vad är det här för konstiga hemsnickrade regler? Alternativ är ett av två. Säger vem? Inte SAOB, SAOL och NE i alla fall.

Dubbelformer som till exempel velat haft eller kunnat fått, ibland till och med kunna fått hör definitivt till det som är både fel, fult och krångligt. Självklart skall det senare verbet stå i infinitiv: velat ha, kunnat få etc. Jämför engelskan där detta fel aldrig förekommer. I would have liked to have - inte I would have liked had som en direktöversättning skulle lyda.

Men käre värld! Vad har engelskan med det här att göra? Pratar vi inte om svenska? Skulle ett tokigt resultat när man direktöversätter från svenska till engelska vara tecken på inkorrekt svenska, eller vad? What are you for one, I think I feel again you.

Och så detta eviga, tröttsamma:
Bättre än mig i stället för bättre än jag. Fult och fel - fullfölj i tanken meningen till bättre än jag är så blir det automatiskt rätt. Samma efter som: Någon som jag - inte som mig.

Ja, ofta uppmanas man att lägga till 'är'. Det är så det ska heta. Man ska fullfölja meningen i tanken, tycker Ahrne. Ja men det är ju inget 'är' där. Vem har sagt att meningen egentligen ska vara 'bättre än jag är'. Om vi nu tar en jämförelse: Erik är gift med Maja. Erik är längre än Maja. Vad heter det? Han är längre än ____ fru. 'Hans' eller 'sin'? Jag antar att de flesta skulle välja 'sin', jag skulle det i alla fall, eftersom 'hans fru' lika gärna skulle kunna innebära brorsans fru. Här har vi - eller i alla fall jag - valt oblik form (böjd form, objektsform) och i analogi med detta bör man då alltså välja... eh... bättre än mig. Eller? Eller ska det egentligen vara Han är längre än ___ fru ÄR? Ska vi fullfölja meningen här också? Mycket handlar om ifall man väljer att se 'än' som preposition eller konjunktion. Traditionellt betraktas 'än' inte som preposition. Men vem har sagt att språk är något statiskt.

Ok, fler exempel: Han tycker bättre om henne än jag/mig. Vad heter det? Ja, det beror ju på vad man menar. Han tycker bättre om henne än jag, för jag tycker då verkligen inte om henne. Han tycker bättre om henne än mig. Han är mer förtjust i henne än han är i mig.

Jag skriver nog vanligen 'bättre än jag'. Tror jag. Jag har ursprungligen lärt mig att det är så det ska heta. Nu tycker jag nog egentligen inte det, men jag vet ju hur självutnämnda språkpoliser dömer ut den som inte skriver så, så kanske är det något slags (ho ho, när jag läste igenom hade jag skrivit 'någon slags') rädsla för att bli dömd. En som har ett dåååligt språk förutom sitt dåååliga stockholmska uttal. Hur jag säger är jag däremot lyckligen ovetande om. Antagligen säger jag 'bättre än mig'.

Svenska akademien har till exempel redan godkänt innan som synonym till före. Men så länge jag lever kommer jag att rysa när innan - som är en konjunktion - används i stället för före - som är en preposition. Till exempel i filmtiteln ”Innan frosten” där Mankell med berått mod valt det som är fel, fult och krångligt framför det som är rätt, lätt och vackert.

Ett tips då, fru Ahrne, är att fullfölja meningen i tanken till 'innan frosten kom' :)


Sålunda talade Scylla, som varken är språkpolis eller språkperfektionist, som understundom stavar fel, kanske delvis på grund av sin stockholmska (jag skrev initialt 'emlig' i förra inlägget, vilket någon kanske hann notera), som ibland kommer på sig själv med att ha gjort hemska grammatiska grodor, som tycker att talspråk är talspråk och att man inte kan förvänta sig att folk ska tala skriftspråk och som tycker att stockholmskan bör kunna betraktas som en dialekt bland alla andra, och inte som ett talfel. Däremot...

Lyssna bara på de här människorna. Vilket dåååligt uttal! De kan ju inte ens säga 'sommaren'.



Nej, naturligtvis tycker jag att de är alldeles underbara att lyssna på :)


Ok, jag erkänner att jag också har mina ömma punkter. Jag ryyyser när jag ser människor skriva 'Dem här ljusstakarna är så fina. Dem skulle passa i mitt kök.' i sina kvitterinredningsbloggar. Och jag ryyyser när jag hör någon säga 'Vi är bara sju personal här idag', och detta trots att jag faktiskt inser att det ordet behövs i språket, ett kvantifierbart 'personal'. Det är många gånger man behöver uttrycka just det, och det är för det mesta alldeles för omständligt att skriva om det. Så visst ryyyser jag, jag med, för det är ju så, att det är alltid lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Eller hur, Marianne Ahrne?