Klaustrofobi

I morse när jag kom ner i köket var här bara 17, 18°. Vi har lite svårt att få jämn temperatur här i huset. Köket är alltid kallast. Jag tände massor av ljus och gjorde i ordning frukost. För en gångs skull lyckades jag komma upp alldeles på egen hand och i någorlunda anständig tid.

Det snöar och är fullt av gulsparvar under häggen. Älsklingen har gått ut för att skotta och tagit ungarna med sig. Jag får förhoppningsvis en halvtimmas lugn och ro här inne och ska röja i köket, ta hand om tvätten och försöka bringa lite ordning bland DVD-filmerna...


Det fick jag inte nej, tre minuter så stod Draken i hallen och skrek hysteriskt om att pappa förstör pulkorna (trams förstås!) och efter ytterligare två minuter följdes han av Nassan som lade sig på hallgolvet och skrek hysteriskt. Älsklingen lyfte ut henne och försökte få henne att komma igång och leka, men hon ställde sig bara utanför dörren och skrek och skrek och skrek. Till slut släppte jag in henne och frågade om hon ville vara inne. Hon skakade på huvudet. Vill du gå ut då? Hon skakade på huvudet. Vill du komma in? Hon skakade på huvudet. Jag öppnade dörren och sa, gå ut nu då! Nassen skakade på huvudet.

Jag slet av henne alla kläderna igen - dem jag jobbat mig svettig för att få på henne tio minuter tidigare (Hur pallar dagmamman att klä på fem, sex overallungar?!?) - muttrande och skällande om att hon baske mig fick lämna mig ifred en stund. Det har hon nämligen inte gjort sedan sex i morse.

Jag är inte bra på att vara mamma :( Jag går alldeles sönder när det precis oavbrutet skriks, gapas, tjatas och mals i mina öron och Nassen klättrar på mig, drar i mina kläder och ska snutta var femte minut. Klaustrofobikänslor. Rakt av.