Tyar inte

En enda vecka i arbete efter julledighet och sjukskrivning och jag är totalt utmattad. Jag började med jour i tisdag och igår gick jag jour igen. Jag är alltid väldigt trött efter att ha gått på akuten men jag har inte reflekterat så mycket över det, mest tänkt att det beror på att jag antagligen är väldigt spänd hela tiden, till följd av hur fruktansvärt plågsamt jag tyckte att det var att gå där under AT.

Nu börjar jag inse att det beror på framförallt två saker: total avsaknad av arbetsro och total avsaknad av pauser.

Jag är känslig för ljud. På läkarexpen sitter vanligen 3-7 läkare som dikterar, pratar i telefonen och diskuterar med varandra. Sjuksköterskorna springer ut och in och vill att man ska kolla på EKGn och frågar om ditt och datt. Mobimedsignalen är komplett fasansfull och den ljuder från tre sökare och datorn. Telefonerna ringer, sökarna piper, ambulanstelefonen - som också har ett fasansfullt ljud - ringer. Med jämna mellanrum dyker det upp kolleger från kirurgen, ortopeden, barn eller gyn och vill diskutera något eller få hjälp med ett EKG.

På akuten har man inga raster. I bästa fall sitter man inne i personalrummet och kastar i sig maten på tio minuter. Jag trodde att jag brukade sitta längre och blev rätt bestört när jag insåg att det faktiskt bara var tio minuter. Ibland hinner man inte äta alls, ibland äter man framför datorn. Fikaraster existerar inte. Inte för medicinläkare i alla fall.

Jag fungerar fram till två - om jag jobbar dagpass. Sex timmar, sedan är det IQ fiskmås som gäller. Jag kan inte tänka. Jag kan inte fatta beslut. Det tar en evighet att diktera klart. Jag sitter och stirrar på akutliggaren och minns inte vad det var jag skulle göra, vilken patient jag skulle klicka fram, hittar inte namnet. Eller så stirrar jag på tavlan med telefonnummer och minns inte vilken avdelning jag skulle ringa, hittar inte numret till bakjouren, fast jag egentligen vet exakt var det står.

Uppenbarligen fungerar jag bara i sex timmar i den här miljön och under de här omständigheterna. Det känns lite konstigt att inse det för jag är van vid långa arbetspass och att gneta på oförtröttligt.

Jag var så glad när jag kom tillbaka och upptäckte att jag inte var så långsam, att jag faktiskt avverkade patienter i ganska rask takt, men det gäller alltså bara fram till två. Efter det hinner jag max en patient och att få klart släpande diktat, remisser och anteckningar krävs det ofta övertid för, eftersom jag är så vansinnigt trög vid det laget.

Det är trist! Jag tror inte att det är en förmåga jag skulle kunna öva upp. Sannolikt kommer jag bara att bli mer och mer känslig ju äldre jag blir.