Berättelsen om Liten tant

Så här går det till, serru.

Liten tant 87 år gammal hamnar på sjukhus.

Personalen - framförallt undersköterskor och sjuksköterskor - inser att Liten tant omöjligt kan klara sig hemma utan hjälp i fortsättningen. Man kallar till vårdplanering. Vårdplanering är ett möte med kommunen där man beslutar om vilken hjälp Liten tant behöver och kan få tillgodosedd via kommunen. Det vill säga Liten tant önskar, vårdpersonalen tycker och kommunens biståndshandläggare - eller motsvarande - beslutar.

Man enas om att Liten tant behöver hjälp tre gånger om dagen samt hjälp med handling, dusch och städning. Liten tant skrivs ut från sjukhuset.

Liten tant försämras. Hon är trött, lite vimsig och det fungerar inte hemma. Det räcker inte med hjälp tre gånger per dag. Liten tant äter och dricker inte riktigt som hon ska. Hemtjänst kommer dock och ger henne medicinerna: Metformin* för diabetes typ 2, Salures* och Tenormin* för högt blodtryck och Furix* som hon har eftersom hon blir svullen i benen där hon sitter på sin stol, som är aningen för hög, hela dagarna och inte riktigt kan ta sig som hon vill, eftersom hon är så ostadig, lite initiativfattig och hemtjänst inte kommer förrän om tre timmar.

Hemtjänstpersonalen blir orolig när den ser att Liten tant inte mår bra. Hon skickas till sjukhuset och blir inlagd på vårdavdelning. Liten tant är uttorkad, har för lågt blodtryck och för höga njurvärden. Hon får dropp och man sätter ut en del läkemedel, tillfälligt eller för gott.

Personalen konstaterar att Liten tant inte klarar sig med hemtjänst tre gånger om dagen. De kallar till vårdplanering. Kommunens biståndsbedömare svarar att hen inte har tid förrän om fem dagar. Det är nämligen först då hen måste komma. Fram till dess är det bättre för kommunens plånbok (men knappast för din) att landstinget bär kostnaden. Liten tant blir kvar på avdelningen. Efter fem dagar hålls en vårdplanering. Personalen och Liten tants dotter försöker övertyga kommunens biståndsbedömare att Liten tant faktiskt behöver komma till något slags boende, det kommer inte att fungera ens med hemtjänst fem gånger dagligen och tillsyn av kvällspatrull och nattpatrull. Biståndsbedömaren tycker att man i alla fall måste prova med maximala hemtjänstinsatser och det hjälper inte att Liten tant tittar hålögt framför sig som om hon stängt av alla känslor, att dottern förtvivlar och att personalen skakar uppgivet på huvudet.

Elva dagar efter hemskrivning är Liten tant åter på akuten. Hon har inte ätit och druckit ordentligt och hon har ramlat fyra gånger. Liten tant läggs åter in på vårdavdelning. Hon får dropp och omvårdnad, har människor omkring sig och hon piggar på sig. Det kallas till ny vårdplanering. Efter fem dagar kommer biståndshandläggaren. Nu accepterar hen att Liten tant faktiskt behöver få komma till något slags boende. Det finns inte plats på korttidsboende, där personer som Liten tant hamnar i ett första steg. Liten tant ligger kvar på akutsjukvårdens högspecialiserade vårdavdelning i två veckor innan kommunen lyckas få loss en plats på korttidsboende. När Liten tant väl är vårdplanerad och bedömd som "medicinskt färdigbehandlad" eller "klinikfärdig" eller vad det nu kallas på aktuellt sjukhus, så får kommunen betala för sjukhusplatsen. Men fram till vårdplanering betalar landstinget. Men sjukhussängen, på specialiserad vårdavdelning, är icke desto mindre blockerad av Liten tant med stort omvårdnadsbehov men inget behov av akutsjukvård.

I vårt samhälle är det kommunen som ansvarar för OMVÅRDNAD. Landstingen har hand om MEDICINSK VÅRD. Liten tants primära problem är att hon har ett stort omvårdnadsbehov. Liten tant har behov av medicinsk vård också, men inte INNELIGGANDE medicinsk vård. Hennes behov av medicinsk vård är av icke akut slag och sköts ypperligt av en vårdcentralsdoktor = SPECIALIST I ALLMÄNMEDICIN. Om hon får träffa någon.

Och nu undrar jag: VARFÖR måste Liten tant gå svängen via sjukhus? Om det primära är att hon behöver utökad OMVÅRDNAD, med visst stöd av doktorn på vårdcentralen, varför ska det då behöva gå så långt att hon hamnar på sjukhus (på grund av bristande omvårdnad, hävdar jag) innan det kan bli aktuellt med ny vårdplanering och utökade insatser?

Varför konstaterar inte kommunen på hemmaplan, så att säga, att "Hoppsan, det här går visst inte så bra! Liten tant behöver utökade insatser" och/eller "Liten tant behöver få komma till en doktor på vårdcentralen, vi får ta och hjälpa henne med det"? Varför måste Liten tant bli så dålig att hon måste ta turen via sjukhuset innan hon får den omvårdnad hon behöver? Varför ska överhuvudtaget akutsjukvården kopplas in i fallet Liten tant? Kort sagt: varför sköter inte kommunen sitt uppdrag?

Ja alltså, bara så att du vet vart dina skattepengar tar vägen. Bara så att du vet varför det inte finns någon plats för dig på sjukhuset när du behöver det, utan du - i bästa fall - får ligga i en säng i korridoren över natten. Bara så att du vet varför Liten tant far så illa.


* Samtliga mindre lyckade - och delvis rätt gammaldags - läkemedel för Liten tant.