Nej, jag hänger inte alls med som jag borde vad gäller nyhetsflöde och debatt. Jag har helt enkelt ingen ork över och - i ärlighetens namn - heller inte alltid särskilt stort intresse. Ibland skäms jag över hur dåligt insatt jag är i dagspolitiken och vad som händer i Ryssland eller Nordkorea eller Iran eller... Andra gånger tänker jag att mänskligheten har framlevt i årtusenden utan att ens veta vad som hänt fem mil bort och världen har ju inte direkt gått under för det.
Det är inte så att jag missat allt runt Sture Bergwall. Jag var fullt medveten om att han tagit tillbaka sina erkännanden, om resningsansökningarna och att han frikänts från flera av morden. Jag har hört namnen på de inblandade, att de anses ha gjort bort sig, men inte haft någon större koll på vem som var vem och vad de egentligen gjort.
Med denna utgångspunkt var det rent chockartat att lyssna på den här boken. Det är så fullkomligt sanslöst att jag knappt kan tro det jag hör. Hur har det någonsin kunnat gå till på det här sättet? I hur hög utsträckning sker sådant här? Vad har jag att förvänta mig om jag skulle hamna inför rätta? En stor del av tiden önskar jag att jag hade en skämskudde till hands. Ibland gapskrattar jag rakt ut åt fullkomligt makabra saker. Så där som man gör ibland när man bara inte vet vad man ska ta sig till. När det är FÖR.
Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal. Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.
Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.
Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått. Samtidigt går de verkliga mördarna fria.
Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.
Jag är mäkta imponerad av Hannes Råstam. Trots det han gjort tidigare har jag inte haft klart för mig vem han är. (Var. Vilken förlust!) Det grämer mig att jag inte har sett hans dokumentärer. Eller jo, någon har jag nog sett. Den om Osmo Vallo tror jag. Jag har hittat hans Quickdokumentärer på YouTube. Jag ska försöka titta på dem under veckan. Om jag orkar hålla mig vaken en hel timma efter att ha nattat ungarna. Och så ska jag nog leta efter andra Råstamdokumentärer på YouTube och leta rätt på Josefssons Mannen som slutade ljuga.
SvDs recension
DNs recension
När jag googlade på Hannes Råstam och kickade runt bland resultaten fick jag syn på en bild av Råstam och Bergwall tillsammans som jag tyckte var lite söt. Jag klickade på den och befann mig plötsligt inne på Bergwalls blogg. Tämligen oväntat. Ja, jag har nog läst någonstans att han bloggar. Den var faktiskt riktigt trivsam att läsa i. Tämligen oväntat även det. Oväntat eftersom han levt det liv han levt. Det var kanske inte just något trivsamt jag väntat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar