Kvinnlig läkare

Om man googlar på 'kvinnliga läkare' så är första förslaget 'kvinnliga läkare självmord'

I Läkartidningen står det så här:

Genomgående är att läkare har en klart förhöjd självmordsfrekvens jämfört med befolkningen i övrigt. Och medan det bland befolkningen i övrigt är vanligare med självmord bland männen så är förhållandet det omvända bland läkarna. Kvinnliga läkare är alltså de som löper störst risk att ta sitt liv.

Och i ett annat nummer:

Nästan 13 procent av läkarstudenterna på Karolinska institutet betecknar sig själva som deprimerade. De flesta uppger att de saknar feedback och uppmuntran från lärarna och mer än var tredje sistaårsstudent tycker att utbildningen präglas av en atmosfär där personliga svagheter och brister inte accepteras.

Och under nyheter på SVTs sida

Nästan var tredje läkare känner sig utbränd, och lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset.

Och så fortsätter det, 43 200 förslag.

Nej, jag försöker inte hinta om suicidtankar. Några sådana har jag aldrig haft, varken nu eller tidigare, även om jag i princip har varit deprimerad sedan den dagen jag började på läkarlinjen. Jag försöker bara förlika mig med min terapeuts bedömning, att jag lider av en utmattningsdepression - även om jag inte nått vägs ände - och att jag behöver få vara sjukskriven en tid. Att det kan ta en ände med förskräckelse om jag inte försöker måna om mig själv. Att jag måste tillåta mig själv en sjukskrivning.

Jag har nu fullföljt denna andra randning, om fyra månader, på medicin. Nu skulle jag tillbaka till min allra käraste handledare och överläkare, tillbaka dit där jag ville arbeta.

Jag måste återhämta mig. Och jag måste acceptera att det är så.

Men efter dagens jour: det är SÅ jäkla kul att vara doktor, och jag är SÅ jäkla glad att jag får vara det.

Fortsättning följer...