Nedåt, nedåt

Jag antar att jag framstår som en tramsig, tjatig gnällspik när jag fortsätter mitt klagande över vädret, men faktum är att jag håller på att gå sönder. Jag orkar inte med det här längre. Nu har det med någon enstaka dags undantag varit skitväder ända sedan i höstas. Jag kan inte minnas att jag varit så påverkad av vädret förr. Regn har jag brukat tycka om. Kanske är det för att jag inte har några marginaler längre. Det behövs inte så mycket för att tippa mig över kanten.

Jag hatar blåst. Verkligen HATAR. Och det blåser iskallt i princip vareviga dag. Hade det bara varit regnet så hade det varit lättare. Men blåsten. Det iskalla. Att nästan aldrig få se solen. Jag borde kanske känna mig lite upplyft av det faktum att det i alla fall är grönt nu och inte så förbannades fult som det är på senvinter och tidig vår, när det inte är någon snö som täcker skiten, men det har varat för länge. Alldeles för länge. Och jag blir tröttare och tröttare, ilsknare och ilsknare och får anstränga mig för att inte börja gråta över eländet.


Bild: Ludolf Bakhuizen 'Dutch Merchant Ships in a Storm'