Höstlovsveckan tog jag barnen med mig och åkte till Pappa och Mommi. Det jag utsattes för där kommer jag nog faktiskt inte riskera att behöva uppleva igen.
Det finns ingen människa i hela världen som det är så fruktansvärt synd om som min far. Så har det varit de senaste 36 åren, det vill säga sedan mina föräldrar skildes. Innan dess skulle jag vilja påstå att jag var 'pappas flicka'. Efter har jag fått klä skott för det mesta, en syndabock att lasta av sig på.
Pappa har haft en infernalisk otur med sin misslyckade protesoperation, det har han. Men så är det det där med "det viktiga inte är hur man har det, utan hur man tar det". Min far har tagit ut olyckan till 700%. Han sitter i en stol hela dagarna och känner efter allt vad han någonsin orkar. Och när han kommer på sig själv med att inte känna efter allt vad han orkar hur förskräckligt synd det är om honom och om han ändå inte har lite ont någonstans eller mår det minsta lilla illa, så ser man hur han riktigt rycker till och fortsätter sitt martyrskap.
Men faktum är att jag inte är mycket bättre skick än han. Skillnaden är att jag är 50 och inte 80, jag är nyseparerad han har en sambo, han har bara sig själv, jag har tre små barn att ta hand om, han har en bra pension och ett färdigbetalt hus, jag har sjuklön och är ensam med huslån, studieskulder och alla andra utgifter. Jag kan inte sätta mig i en stol och martyra och låta mig passas upp på, jag måste göra allt själv, jag måste fortsätta, jag måste orka, jag måste ta hand om mina barn...
Jag känner inte efter. Det har jag nog inte gjort på länge. För hur skulle det då gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar