Nästa dag - del 3

Under dagen föll den första snön.

Gullunge och Älsklingen kom.
- Åhh! sa Gullunge
- Åhh!
Och så ville han klappa och känna och titta. En liten stund. Sen ville han mest krypa under draperierna till de andra två nyförlösta på rummet, hänga och dingla i däverten, hoppa i sängen och krångla rent allmänt. Och jag var dödstrött efter förlossning och knappt någon sömn, fortfarande delvis bedövad i benen, ”satt fast” i sängen med kateterpåsen och var livrädd att Gullunge skulle hoppa på kateterslangen eller ramla på min stackars ”misshandlade” mage. Det blev inte så lyckat med andra ord. Älsklingen fick ta Gullunge och åka hem igen. Och jag var ensam kvar, men för trött för att bry mig.

Jag fick dem att dra katetern strax därefter och var livrädd att jag inte skulle kunna kissa, men det funkade. Och i väntan därpå, att blåsan skulle hinna fylla på sig, lyckades jag få ett par timmars sömn. Tack och lov!

Trollungen snuttade och snuttade. Under dagen hade han lätt förhöjd temp. Den försvann inte vid omkontroll, så de beslutade sig för att kolla CRP (infektionsprov). Det låg på gränsvärde, så de tog om. Då låg det högre. Och i kombination med att han var väl snabbandad och att jag bedömde honom som lite irritabel jämfört med tidigare (han blev ledsen så fort jag slutade amma) beslutade barnläkaren att han skulle läggas in på neonatalavdelning, uppkopplad, för att de skulle vara säkra på att det inte var en infektion under uppsegling. Och jag grät. Av oro för Trollungen, förstås, trots att jag egentligen inte tyckte att han verkade sjuk, och för att jag skulle tvingas lämna honom ifrån mig igen.

- Det finns inga platser där för föräldrar, men du får naturligtvis vara där hur mycket du vill sa de tröstande.

Men jag hade ju knappt sovit. Hur skulle jag orka sitta där hela natten?

Neo låg på andra sidan sjukhuset. En syrra följde mig dit.

De försökte sätta nål på mitt lilla troll, men lyckades inte. De stack och stack och stack. Tur att jag är så cool när det gäller sådant. Jag insåg där jag stod bredvid och gosade med trollungen att många mammor säkert skulle få ett spel av det där grävandet i små mjuka nyfödishänder. Tillslut gav de upp och nöjde sig med prover. Och så fick han ligga i en sådan liten värmesäng (fast utan värme), uppkopplad med EKG, saturationsmätare (syremättnad i blodet) och mätning av andningsfrekvens. (Han hade fyrlingar i grannsängen! Fatta! Gissa om de var små! Trollungen såg ut som en grotesk, förvuxen klump i jämförelse, ha ha)

Några gånger larmade apparaten på grund av för långsam hjärtrytm. Så här i efterhand fattar jag inte att jag inte drabbades av regelrätt panik när det hände, men det gjorde jag inte. Jag satt mest och funderade över vad det kunde bero på. Intellektualisering, får man anta. Så småningom insåg syrrorna att det berodde på att EKG-komplexen var lite lågt inställda på apparaten, så att den inte räknade alla hjärtslag.

Jag satt hos Trollungen i timmar, ända tills jag höll på att ramla ur stolen och syrrorna frågade om jag inte skulle gå och lägga mig i alla fall. Jag fick dem att lova att ringa till avdelningen och se till att de kom in och väckte mig så fort han blev ledsen och grät. Det var fasansfullt att gå ifrån honom, men hur skulle jag orka ta hand om honom dagen efter om jag inte fick sova denna natten heller? En syrra följde mig så långt tillbaka att jag kände att jag hittade (jag och mitt obefintliga lokalsinne!), med armen tröstande om min midja.

Min ena rumsgranne snarkade så förbaskat att jag var tvungen att stoppa i öronproppar - tur att de var nerpackade! Jag var förtvivlad över att lämna Trollungen, livrädd att de inte skulle väcka mig om han grät, livrädd för att förlora honom och ändå somnade jag som en klubbad säl. Jag var helt borta när de kom och väckte mig på natten, men jag drog på mig den fula sjukhusrocken och vinglade ner till neo. Satt i stolen och ammade tills jag höll på att ramla ur igen, och syrrorna frågade om jag inte skulle gå upp och sova. Jag kände mig som ett monster när jag gick ifrån min lilla unge. De ringde igen frampå morgonen och jag vinglade ner på nytt.

Jag satt där länge med mitt lilla troll i famnen och eftersom jag inte ville missa ronden så missade jag frukosten. De konstaterade att allt verkade bra med Trollungen och att han visserligen andades lite underligt, men att han syresatte sig normalt, att alla mätvärden var bra och att han verkade stark och frisk, och att man då inte behövde bry sig så mycket om den lätt förhöjda CRPn. De bestämde att de skulle undersöka honom en gång till vid lunchtid och om allt var ok då, så skulle jag få hämta "hem" honom.

När jag kom till avdelningen så var patientmatsalen upptagen och klockan blev över elva innan jag lyckades få i mig någon frukost, och trött och överkänslig som jag var började jag gråta för det också. Jag hade inte ätit sedan eftermiddagen dagen innan.

Nyduschad och nyäten kom jag så småningom ner till neo och eftersom inte heller denna läkarundersökning visade något avvikande fick jag hämta mitt troll.

På eftermiddagen lyckades Älsklingen leja ut Gullunge så att han kunde komma in till oss på lasarettet och vi fick vara tillsammans en stund. Äntligen! (Det blev tyvärr lite tokigt för oss med Gullunge, dagis och svärföräldrar, vi fick inte till det riktigt av olika orsaker).

Men vad var det egentligen som hände natten därpå?
Missa inte den spännande fortsättningen!



Nej då, jag skojade bara! Natten efter sov vi sött i vår säng, Trollungen och jag.

Slutet gott, allting gott :)



Kommentarer:
[2007-10-29 10:07] Binglan?: men usch vad du skräms på slutet där din fuling! Det var då för väl att det inte var någon spännande fortsättning nu igen, lite sömn och vila tror jag verkligen ni behövde!
Stor kram.

[2007-10-29 10:08] Bettty: Äntligen! Vilken rysare! Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar en för då hade man aldrig orkat. När det sen händer bara går man framåt, gråta får man göra sen. Kram till dig du starka människa!

[2007-10-29 10:33] MBF: Flip! Kram!

[2007-10-29 10:39] Pocks: Haha . ja, en riktig rysare. Vad skönt att ni landat hemma nu!

[2007-10-29 10:54] Kanel: Läste helt darrig, tur att det slutade lyckligt för dig och din trollunge! <3

[2007-10-29 11:09] Bonita: Puh!! Skönt att det inte blev ännu värre. Det där räckte väl för några år framöver. Goda slut tycker jag om.

[2007-10-29 11:13] morsan: Härligt slut!

[2007-10-29 11:24] vajlan: åh gud, hälften hade varit mer än nog. puuuh. är det lugnt nu då? hoppas det!

[2007-10-29 13:00] Flikka: Men böööl! Och så är man alldeles hormonig och dan där i början. Uschia! Skönt att ni mår fint!

[2007-10-29 16:37] AnnA: Skönt att allt ordnade sig!
Ha det så gott hemma nu.
Kram

[2007-10-29 16:42] Vicky: Och nu hoppas jag att allt blir alldeles långtråkigt vanligt!

[2007-10-29 18:57] Heidi:: Fekk stikk av gjenkjenning.Min første nyfødde kom og på ei slik avdeling pga høg crp og for rask pust, og eg måtte ta meg fram dit dagen etter et keisarsnitt, og han låg der på magen varmesenga med rumpa ogg og såg ut som ein belgisk kjempekanin, han var nære på fem klo medan ein del av dei andre ville fått plass i ei handflate. Han måtte få venflon i tinninga sidan dei ikkje fekk det til i handa og eg amma og gråt og lengta etter han. Heldigvis var det og ein historie med lukkeleg slutt.

[2007-10-29 21:50] aniara: Att du orkade.oj oj. Tur att ni är hemma nu och att allt är bra. <3