Sedan slutade jag inte blöda. Jag fick Methergin (livmoderssammandragande), men det fortsatte i alla fall. Det kom inga större mängder, men många bäckar små… De trodde att det kanske berodde på att blåsan var full och jag beordrades på toa. Inte kunde jag kissa. Då tappade de mig. Livmodern drog ihop sig och det slutade blöda. Ett tag. Sedan var det samma visa igen. Livmodern slappade och flöt ut som en stor degig klump.
Barnmorskan var tvungen att hänga sig på livmodern för att pressa ut blod och koagel, för står det något kvar drar den inte ihop sig. Jag kan garantera att det är 100%igt oskönt när någon hänger på ens nyförlösta livmoder och jag pep i högan sky. Varje gång. Hon upprepade nämligen tilltaget en gång i halvtimman eller så. Jag kan också garantera att det känns 100%igt olustigt när det blopsar ut koagel stora som hönsägg ur ens inre. Jag beordrades till toa för att kissa igen. Det gick inte. Inte för att det sved så förbannat i mitt sargade underliv, utan det var som om jag liksom glömt bort hur man gjorde. Och jag började smånoja lite över nervskador, så mycket jag nu orkade, och försökte komma på huruvida en pudendusskada skulle göra mig oförmögen att kissa eller snarare oförmögen att hålla tätt. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det var lika bra att jag fick kateter - jag som innan fasat så just för det.
Det här kommer att ta tid sa barnmorskan vi kan inte släppa ner dig till BB i det här skicket. Antingen tar vi hit en madrass och lägger på golvet fortsatte hon till Älsklingen eller så är det lika bra att du åker hem och försöker sova. Jag insåg att han inte skulle kunna sova ett smack där på golvet hos mig, med barnmorskan som sprang ut och in och klämde på min livmoder, och tyckte att det var bättre att han åkte hem och sov ut, för på så sätt skulle han vara ett bättre stöd för mig under morgondagen. Så vid två, halv tre gav han sig av hemåt.
Barnmorskan fortstatte att hänga sig på min livmoder. Till slut började hon fundera på om moderkakan verkligen var ute i sin helhet. Hon kontrollerade den igen. Och sedan igen tillsammans med en tillkallad gynekolog. De var osäkra. Men eftersom det bara fortsatte att blöda gick det inte att komma ifrån att det kunde vara något där och tillslut kom gynekologen in till mig och med mitt goda minne fattade hon beslut om manuell utrymning - d v s operatören sticker in handen i livmodern och krafsar ut all rämmil som står kvar. Detta måste – förstås – göras på operation. Så de satte ny nål, hängde på mig allehanda dropp (såväl kolloider som kristalloider, för de bevandrade), op-anmälde mig och ringde in narkosläkaren. Klockan var halv fyra.
- Hur tänker du göra? frågade jag.
- Jag söver dig sa han. Men eftersom du har ätit måste jag sätta sond.
- Ja, båda varianterna känns lika olustiga, så mig kvittar det! sa jag.
Och så pratade vi ett tag och jag vill minnas att jag pep över att behöva lämna ifrån mig Trollungen. Då ändrade han sig.
- Äh, vi tar en spinal. Du har visserligen förlorat en del blod, men det ska inte vara något problem. Då slipper du vara mosig och kan ta hand om bäbisen direkt efteråt.
Klockan fyra var det dags och jag grät när jag lämnade Trollungen på förlossningen och åkte ner på op. Det kändes som om jag aldrig skulle få se honom igen – trots att det var ett ganska banalt ingrepp, och trots spinalen som gjorde att jag slapp "försvinna".
När jag målade fan på väggen inför en igångsättning tänkte jag:
- Jag vill inte bli snittad. Jag vill inte sitta på operationsbordet med bar rygg och känna hur de tar ut rätt nivå med hjälp av höftbenskammarna och trycker en nagel mellan kotorna för att göra ett märke att sikta på. Jag vill inte känna den iskalla spriten rinna ner för min rygg. Och jag vill inte skjuta rygg när de ska ha in nålen mellan kotorna och lägga spinalen. Jag vill inte ha en ful, ful ”duschmössa” med håret spretande ut åt alla håll. Jag vill inte! JAG VILL INTE!
På op luktade det Sterilium och jag blir lycklig av lukten av Sterilium. Jag fick en ful "duschmössa".
- Jag har aldrig begripit mig på de här sa jag till narkossyrran och op-uskan som tog emot mig. Jag har aldrig sett en enda patient som verkligen har håret INNE i mössan.
- Det är sant! sa narkossyrran och så såg han till att allt hår faktiskt var innanför. Och jag insåg att jag såg om möjligt ännu jävligare ut.
Jag fick ligga på op-bordet när narkosläkaren lade spinalen. Han tog ut nivån med hjälp av höftbenskammarna, tryckte in en nagel mellan kotorna och tvättade så att spriten rann ner för min rygg.
- Nu tänker jag gå in i min bubbla sa jag för nu tycker jag att det är obehagligt.
- Gör det, du! sa personalen. Och så gjorde jag det. Jag vill minnas att jag erbjöds opioider, i lugnande syfte, men tyckte att bubblan kunde räcka, till att börja med i alla fall. Den räckte.
Det jag fasade för innan var nog att få spinalen lagd, men det var inte särskilt otäckt när allt kom till kritan. Åtminstone inte där inne i min bubbla. Däremot tyckte jag att spinalen var väldigt obehaglig att ha. Som en gigantisk tandläkarbedövning från midjan och nedåt, känslan av kyla (de flesta tycker tydligen att det känns varmt) benen som stockar och omöjliga att röra. Och i längden var det väldigt obehagligt att inte ha någon känsel i baken.
- Nu tvättar jag dig sa op-syrran, och jag kände ju att någon var där och stökade.
Sedan kom gynekologen. Det är synnerligen speciellt att känna någon peta en strax nedom naveln och efter en stund inse att petandet försiggår inne i kroppen. Närmare bestämt inne i livmodern. Fort gick det i alla fall. Och nu har jag varit med om en spinal. Det kan säkert vara nyttigt att ha varit det (när man är doktor).
Tjugo över fyra kom jag tillbaka till förlossningen och min lilla trollunge. Och då grät jag igen över att få honom tillbaka. Han hade legat och snuttat och smackat på vadhelst han kom åt och de hade så roligt åt honom.
Trots den förlamade underkroppen gick det rätt bra att vända sig och röra sig i sängen med hjälp av däverten. Trollungen fortsatte att snutta och snutta. Med jämna mellanrum kom barnmorskan in och kollade att livmodern drog ihop sig som den skulle. Det gjorde den.
Klockan nio på morgonen kom vi äntligen ner på BB. Jag hade ätit två mackor och några mandariner på hela dygnet och gissa om jag njöt av den frukost jag fick in.
Men vad hände sedan? Varför fick Skylla och trollungen stanna en extra dag på BB?
Missa inte den spännande fortsättningen!
;)
Kommentarer:
[2007-10-27 13:00] morsan: Inte en cliff-hanger IGEN!!!!
Du har fått med dig många bra erfarenheter iaf :)
[2007-10-27 14:33] vajlan: åh fy fan, NU blev det jobbigt tyckte jag.. även om jag också hade nån som låg på magen och tröck. slapp dock spinalen. fick däremot sys i tre kvart, men det är nåt annat.. ditt var det värsta jag läst på länge. angående spinaler kan jag inte förstå att man gör det som STANDARD i Frankrike o säkert andra länder. tack för att du skriver. nu tänker jag på hur det hade varit att kunna skriva om min cervixruptur o mjölkstockningsfeberfrossa.. fast det jag mest känner ändå är att jag skulle vilja få göra det en gång till! :)
[2007-10-27 16:01] hj: åh <3
[2007-10-27 19:01] Bonita: Bonita är stum....och ivrigt väntande på fortsättningen...fan det här är ju värre än Greys Anatomi när man inte visste om Meredith skulle överleva eller inte....(fast jo...klart man visste...men dom drog ju ut på det så förfärligt)
[2007-10-27 20:45] Bettty: <3<3 knappt man klarar läsa och du hade ju inget val :-(
[2007-10-27 20:59] Vicky?: Skylla! *tittar strängt* Du måte ge oss fortsättningen nuuuuu! Och så massor av kramar till Skylla som får vara med om så jobbiga händelser.
[2007-10-27 23:04] Heidi:: Oi-oi...
Fordelen med denne episoden er jo at me veit det fekk ein lukkeleg utgang.
[2007-10-28 00:31] Lisasan: Jisses, vilken pärs! Det där med spinal är något som skrämmer mig något fruktansvärt, men hur är det om man får kejsarsnitt? Kan man få någon annan typ av bedövning då?
[2007-10-28 10:34] Heidi:: Lisasan: Ved keisarsnitt kan du og få epiduralbedøving eller narkose.
[2007-10-28 20:40] Binglan: o herregud vad spännande. Väntar nervöst på fortsättningen.
Stor kram!
[2007-10-29 21:45] aniara: Jag ångrar mig, jag skänker bort en hel förlossning i slutet av juni. Nu ska jag bara komma ihåg mandariner som står i slutet av din berättelse. Det och väntan på del <3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar