Igår stod jag på tre primära höfter. Med lyckorosiga kinder höll jag hakar, diatermerade, sög, klippte, hamrade, låste ben mellan mina, sydde och staplade (ja, alltså det svengelska verbet) och fick den stora äran att sätta på själva proteskulan, ha ha - alla tre gångerna.Det ser rätt osmakligt ut när man luxerar ut höftkulan och sågar av den. Så här ungefär, för den som är lagd åt det hållet. Det är lite osmakligt överhuvudtaget med det där sågandet, raspandet, fräsandet och hamrandet och ben i vinklar som det normalt inte borde kunna inta. Tur att man inte är äckelmagad.
Äckelmagad eller inte så var det baske mig inte långt ifrån att jag gick i golvet första gången jag kände lukten av cementen. Herreminje vilken stank! Det som luktar så gott! sa opsyrran och op-uskan och operatören. Igår gick det bättre. Den opsyrran och vaktande opsyrran tyckte också att det luktade gott. Och operatören beklagade att han inte längre kunde känna lukten, för han visste ju att det luktade så gott.
Bah, tacka vet jag Sterilium! Och gissa, förresten, vad jag har för något på hyllan i mitt skåp ;)
3 kommentarer:
Hej, är här och läser :) Har också jobbat mycket inom vården, men aldrig fått hålla på med det du gjorde i detta inlägg :) Låter spännande dock.
Mvh Sofia.
Sofia: Vad roligt att du lämnade ett spår efter dig!
nu har jag sett rubriken femtielvagånger och läst inlägget och förstått vad bilden förställer - men först nu förstod jag det roliga.... undrar när min hjärna ska börja fungera bättre?
Bonita
Skicka en kommentar