Mille-skruttan verkar ha repat sig vad gäller det infekterade såret. Det har gått lite fram och tillbaka. Ena dagen såg hon bättre ut, nästa ville hon inte ens sätta ner tassen. Direkt allmänpåverkad har hon inte varit sedan jag bar in henne från kaninburen och fick i henne mat, och nu går hon utan att halta alls.De rackarns triopsarna skulle kläckas på mellan tolv och 30 timmar. Jo tjosan! Igår kväll, när det gått tre dygn, tänkte jag släcka lampan när jag gick upp och lade mig - den har annars stått på dygnet runt för att vattnet ska hålla sig över 22°, allt enligt instruktionerna. Av någon anledning gjorde jag det inte, och tur var väl det. För nu sprattlar där runt små triopsar, plötsligen. Draken var nöjd förstås, och vi har matat dem.
Och så jobbet. För första gången på sju år hör jag hemma någonstans. Och det känns verkligen hemma. Just nu täcker jag upp i hemsjukvården, och det är så jäkla kul. Och kan ni fatta, alla är så glada över att jag är tillbaka?! För första gången på sju år får jag göra något för att jag vill, och inte bara för att jag måste.
Bild: Vebjörn Sand
3 kommentarer:
Ååååh så roligt med jobbet! (Och kissen såklart)
Jag har fått på min lott att ronda ett demensboende en eftermiddag i veckan, så just nu har jag det bästa av två världar - distriktspyssel OCH en rejäl dos geriatrik, det är verkligen kanon.
Fråga mig inte varför men jag tror att du hamnat pricis rätt nu <3
Härligt!!
Skicka en kommentar