Slakt

Nu är de hämtade för slakt, våra fina andrikar Humle och Hassel. Det känns verkligen inget vidare, men det är ju bara att bita i det sura äpplet när man skaffar husdjur av den här typen. Det blir för många hanar, och djuren får inte vara för nära släkt, och så är det med det. Jag är säker på att Dagmammemaken S sköter det hela på ett ypperligt sätt. De har tidigare haft över 200 höns, ankor, gäss och allsköns andra djur. Dessutom är han van fågeljägare. Jag är så infernaliskt blödig, bara.

Älsklingen och Drakungen har åkt för att hämta hem en ny andrik från en annan besättning. Den är svart, precis som Viol-ankan. Det är väl i princip bara det som fattas för att vi ska få klart med genbank på ankorna. Genbank för hönsen har vi redan fått.

Jag önskar verkligen att jag inte vore så sjåpig. Då skulle jag skaffa en hona till Nonos ett Ölandsgåspar och äta upp överskottet från dem, hönsen och ankorna. Det känns egentligen betydligt mer tilltalande än att äta djur som fötts upp under bedrövliga omständigheter och slaktats på storslakterier. Men tyvärr klarar jag inte av att äta djur jag haft en relation till. Inte än i alla fall.

Draken var först helt förtvivlad över att vi skulle mörda Hassel och Humle. Han ville att vi skulle be S att spara blod från dem och spruta in i Viols ägg framöver, så att de fick leva vidare på så sätt. Lilla gubben! :) Fast när Dagmamma och S kom, så var han lugn och fin och det befarade utbrottet kom aldrig. Och vi förklarade för honom att Humle och Hassel på sätt och vis lever kvar i Viol, eftersom de är kullsyskon och har så lika gener.


Bild: Fina, fina Humle. Se så glad han ser ut!
(Nej, jag vet att man inte ska föra över mänskliga känslor på djur på det viset, men han ser i alla fall glad ut).