Midsommar firade vi uppe i buan. Firade och firade, förresten. Det var ett veritabelt inferno av bråkande barn som provocerade, provocerade, provocerade och... tills det brast helt och hållet för mig. Jag tryckte ner Draken på golvet, vansinnesskrek, skakade honom och tog alldeles för hårt hans armar. Då hade han gnällt, bråkat, triggat igång och retat Trollet, provocerat och hånskrattat oss rakt upp i ansiktet i två dagar, vad fan vi än försökte med. Som alltid mådde jag pyton efter min urladdning. Dagen efter deppade jag ihop helt och hållet och bara låg i sängen och grät en hel dag. Efter ytterligare en dag hade jag återhämtat mig någorlunda. Men jag kom av mig helt och hållet med skrivandet.
Men hur fan gör man för att uppfostra barn??? För jag klarar då inte av det, det är då något som är helt klart. Tillsägelser, förnuftsresonemang, utskällningar, hot, mutor... ingenting hjälper. INGENTING.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det bästa är att du inte hycklar.
Man kan bara göra sitt bästa. Ibland räcker det inte, ibland tappar man fattningen - alla gör det, i alla fall de allra flesta. Det är bara att de inte skriver om det, de talar inte om det.
Det blir bättre.
Puss och kärlek till dig.
Knattetimmen-tanterna är mina nya idoler - de förespråkar att man inte bara FÅR utan SKA visa när man blir arg på sina barn och att barn i många fall både behöver och på nåt vis vill ha de där kraftfulla reaktionerna! (Sen hör det där dåliga samvetet efteråt till, men det är å andra sidan det som får oss att be om ursäkt och prata om hur man bör bete sig mot varandra i familjen, så det är ju bra det med)
Kram!
Åh, jag känner igen mig så totalt - önskar jag kunde svara på hur man gör, men du är långt ifrån ensam, i varje fall!
Skicka en kommentar