Killenosen

Vi har förlorat vår älskade kanin. I går morse när vi kom ut var han borta och buren helt demolerad. En stor grop var grävd i försök att komma under, nätet var borslitet och själva bodelen hade en stor spricka. Halmen från bodelen var utkrafsad i utedelen av buren. Lite vit-svarta pälstussar låg en bit därifrån. Jag började stortjuta när jag såg det. Så stabil är jag.

Räven! säger folk. Men räven har gått förbi vårt uthus i fyra år utan att bry sig om Vitnos. Varför skulle den helt plötsligt göra sig sådant omak när hela åkern intill är full i sork.

Jag tror mest på lösspringande jakthund, jag. Och det sitter grå päls i nätet efter inkräktaren. Det som talar emot det är att vi inte hörde några skall under natten. Däremot säger Älsklingen att han, i någon slags sömndimma, hörde något gläfsande ljud.

Det påstås att en varg passerat grannbyn, och det i kombination med den gråa pälsen har fått Älsklingen att fundera på varg. De har ju skjutit alfaparet i flocken här, så den är splittrad, och det springer vilsna vargar lite här och där. Men jag tror inte på varg. Vargar äter älg. Inte går en varg, ens en ung vilsen, in i en by och lägger så mycket krut på att bryta sig in i en kaninbur. Djuret måste ju ha gjort av med mer energi för att få fatt på Nosen, än vad det kan ha fått igen. Sådant gör inte vilda djur.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att Nonooos har kommit undan och ligger och trycker under något uthus. En del saker talar faktiskt emot att han fångats. Det finns inga blodspår någonstans. Längst in i bodelen ligger halmen kvar, så djuret verkar inte ha nått ända in. Nonooos är stor, även för att vara Gotlandskanin, och han borde ha kunnat hoppa över kompostgallerstaketet om han blev riktigt skrämd.

Draken och Älsklingen har redan börjat tala om en ny kanin. Men jag vill inte ha någon annan kanin. Jag vill ha Vitnos.

Vi har nu förlorat tre djur på två månader. Det känns riktigt, riktigt bedrövligt.