Hemma hos oss

Ungarna har bråkat och gnällt i princip ända sedan Älsklingen hämtade dem. När jag kommer hem är Draken i upplösningstillstånd för att Trollet har datorn (den andra är högst tillfälligt nedmonterad). Ja men, så är det säger jag. Alla fyra kan inte sitta vid de två datorerna samtidigt. Ibland kommer inte jag åt datorn på en hel dag, för att ni sitter där. Man måste lära sig att vänta på sin tur. Dessutom ska vi äta alldeles snart, och sedan ska vi åka till biblioteket. Draken blir jättesur, för biblioteket innebär att han inte hinner sitta vid datorn och spela. Ja men, då får du väl vara hemma då, och hoppa över biblioteket säger jag. Draken blir ännu mer förbannad, för han vill både åka till biblioteket och sitta vid datorn och spela. Man hinner inte allt man vill, så är det. Det är likadant för mig och för alla människor. Draken surar, gnäller och klagar.

Älsklingen står och steker pannkakor. Draken gnäller för att det är pannkakor, för det tycker han inte om. Inte hemma i alla fall, bara överallt annars. Själv tycker jag att Älsklingen gör jättegoda pannkakor. Jag ropar åt Trollet att komma ner och äta. Då skriker han som en stucken gris för att han måste gå ifrån datorn. Ja men, vi ska åka till biblioteket efter maten. Kom nu! Trollet blir jätteglad och följer med ner. Men så fort han kommer till bordet börjar han gnälla och krångla. Han tramsar om att han inte kan klättra upp på stolen själv. Han håller på och skjuter den fram och tillbaka. Han skjuter tallrikarna fram och tillbaka. Och hela tiden gnäller han. Och gnäller och gnäller och gnäller. Sedan börjar han tjorva om att han inte tycker om pannkakorna, trots att han brukar äta som en häst när det är pannkakor. Han sitter och klafsar i tallriken med händerna, och torkar dem på tröjan och i håret. Jag säger till på skarpen att han ska låta bli, och lägger fram papper han kan torka sig på. Han fortsätter att gnälla oavbrutet och vägrar äta.

Älsklingen säger till Trollet att han ska äta upp maten, annars får han inte följa med till biblioteket. Jag är helt emot att tvinga barn att äta när det inte vill ha, men det här är så uppenbart bråk för bråkandets egen skull, att jag inte protesterar alls. Trollet vägrar och Älsklingen förvisar honom från bordet. Trollet skriker som en stucken gris.

Då känner jag att jag bara inte orkar åka till biblioteket med dem. Jag ORKAR inte. Jag jobbar heltid i ett tämligen krävande arbete, är höggravid, sover dåligt på nätterna och det har varit bråk oavbrutet sedan jag kom hem - och hela tiden dessförinnan, när Älsklingen varit ensam med dem och stått med maten därtill.

Men böckerna måste till biblioteket, det är sista dagen. Vi kommer överens, jag och Älsklingen, om att jag åker ensam bara för att lämna dem. Jag börjar plocka ihop böckerna. Ungarna blir komplett galna. Jag försöker förklara att jag bara inte orkar åka med dem, när de har bråkat, gnällt och klagat oavbrutet sedan jag klev innanför dörren. Jag säger att vi kan åka en annan dag, om de sköter sig, men inte idag, idag åker jag ensam, och bara för att det är sista lånedagen. De skriker och gråter om att de vill följa med. Draken håller fast sina böcker och totalvägrar att släppa dem. Han skriker allt mer hysteriskt.

Till slut har jag bara lust att ta en unge i vardera handen och slå ihop dem allt vad jag någonsin orkar, men lyckas behärska mig till att sparka jävligt hårt på några leksaker som ligger på golvet (ja, hurra vad moget!) Sedan går jag och lånar om böckerna på nätet. En bok är beställd och går inte att låna om, och vi kommer således få böter på den. Jag går in och berättar för ungarna att jag kommer att ta bötespengarna ur deras spargrisar. (Ja ja, hela 3 kronor, fast det vet de ju inte. Jag hade verkligen önskat att det var en mer kännbar summa). Då blir de komplett rabiata båda två och jag lessnar ur totalt. För att inte flyga på dem och slå ihjäl dem bokstavligen, så slår jag till med: Ingen dator! Ingen TV! Inte gå ut och leka! Ingen godnattsaga!

Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. De bråkar om ALLT. De gnäller OAVBRUTET. De klagar HELA TIDEN. De är ALDRIG nöjda med någonting, vad fan man än gör för dem. Vi har aldrig en trevlig måltid tillsammans, inte en trevlig dag tillsammans. Det spelar ingen roll om vi bjuder till och hittar på önskeaktiviteter och bjuder på önskemat, eller om vi "struntar" i dem och låter dem hänga på i familjelunken, utan någon specialhänsyn.

Det hjälper inte att prata med dem.
Det hjälper inte att lirka med dem.
Det hjälper inte att muta.
Det hjälper inte att hota.
Det hjälper inte att bestraffa.

Vad fan ska man då göra?

Antingen är det något allvarligt fel på dem eller på oss som föräldrar, och nu måste vi få hjälp. Och eftersom sopprötterna i Familjeteamet inte behagar höra av sig, trots att vi väntat i månader och trots att de blivit påminda x antal gånger, så måste vi försöka ordna det på annat sätt. Det är bara inte så lätt att hitta garanterat seriösa privata alternativ till familjerådgivning/-terapi här ute i tassemarkerna.

Och där, "POFF", försvann min lediga dag i morgon, som jag längtat så förtvivlat efter.