Idag gick vi upp mot Ändlösberg, Nassan och jag. Uppför, uppför. Åtminstone i en halvtimma går det oavbrutet uppför, men senare kommer en och annan platå och även någon mindre nedförsbacke. Solen sken på vägen, men inne i dunklet lyste vitsipporna som små stjärnor och koltrastarna sprätte i fjolårsgräset. Det knakade till och en älg - att döma av tyngden på stegen - försvann längre in i skogen. I dikena flög citronfjärilar. På hemvägen såg jag sorgmanteln igen, på nästan exakt samma ställe som sist, men i övrigt var det bara citronfjärilar idag.
Vi satt och vilade en stund i ett älgpass och lyssnade på fåglarna. Vägen tillbaka gick vi mestadels en bit inne i skogen där vi tittade och lyssnade efter fåglar och spanade efter fina fynd. 'Fynd' kan vara lite allt möjligt: en fjäder, en finurligt formad pinne, ett nerblåst fågelbo, djurspillning, en liten skelettbit eller något annat spännande :)
Nästa gång vi går ut ska jag ta med mig termos och en kikare, har jag bestämt, och så ska vi leta upp ett bra älgpass och sitta där och kika efter fåglar och dricka kaffe. Det blir bra, tror jag.
5 kommentarer:
Oh, så ljuvligt det låter!
Åhh..underbart och det gav mig en idé att ta med termos och kikare.
Puss.
Vad jag tycker om att läsa dina texter. De känns så "hemtama".
Sämre kan man ha det!
Jag måste bli bättre på att ta mig ut i skogen, tänker jag ofta när jag läser om dina Nassapromenader. Min själ skulle uppskatta det!
Nytt projekt för de dagisfria måndagarna när vår älskade öppna förskola stänger, helt enkelt!
Lilla Mysan: Ja, inte så dumt, minsann :)
Eva: Ja, termos och kikare är grejer det!
KD: Tack tack! Hemtamt låter fint :)
kicki: Heja skogsprojektet!
Skicka en kommentar