Fantastiska fynd

Dagens promenad med Nassan var helt fantastisk.

När vi kom uppåt Svensson till hörde jag björktrastarna kraxade alldeles förskräckligt. Jag smög dit för att se vad det var som gjorde dem så upprörda. Jag kunde inte upptäcka något speciellt, men i kikaren såg jag att det inte bara var björktrastar. En koltrast satt där och en trast som jag trodde var en taltrast. Men efter en titt i fågelboken så undrar jag om det inte var en dubbeltrast. Den var i alla fall betydligt större än björktrastarna. Medan jag stod där och kikade fick jag syn på en liten nötväcka i ett träd intill mig. Den flög från träd till träd, alldeles intill mig och det kändes som den tittade tillbaka på mig. Nå ja, ett önsketänkande antagligen, men det var ju trevligt att den inte flög iväg utan lät mig studera den. Nötväckor är makalöst söta. Jag minns dem redan sedan min barndom i "Flodat". De brukade hoppa upp- och nedför de två grova trädstammarna som fanns snett till höger framför stugdörren. Dem som gungan satt i. Var det ekar tro?

När jag kom upp till älgslakteriet upptäckte jag en ordentligt stor vattensamling några meter in på hygget mitt emot. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och titta efter grodor. Några grodor såg jag inte, men väl en hel massa grodrom. Jag blev väldigt sugen på att hämta hem lite så att vi får grodyngel här. Vi får väl se.

Jag fortsatte uppåt på skogsvägen och en liten bit efter att jag vikit av in på vägen upp mot Ändlösberg kom en hare skuttande tvärs över vägen framför oss. Den vek av lite bort från oss och fortsatte in i skogen på andra sidan. Jag stod och tittade efter den. Nassan sov sött i sjalen med kinden mot mitt bröst. Jag hade bara tagit några steg igen när en räv plötsligt kom springande, ungefär dar haren dykt upp. Den tvärnitade när den fick syn på oss, och försvann tillbaka in i skogen. Jag antar att den fått vittring på haren och att den följde den. Det är första gången jag ser räv här. Jag vet ju att de finns och både Älsklingen och ungarna har sett dem flera gånger, men inte jag. Förrän nu.

Jag fortsatte upp mot första vändplanen, där ett älgpass står, och satte mig för att vila lite. Jag känner av förkylningen fortfarande, så det var lite tungt att gå uppför, uppför, uppför. Jag tog fram kikaren och fick syn på en liten blåmes som hängde och dinglade allra längst ut på de spädaste björkgrenarna. Men vad gör den?! funderade jag. Så fick jag syn på en liten sångare (en gransångare kanske, vad vet jag, gamla fnask) som satt nästan bredvid och också tog sig längst ut på grenarna. Fast den hängde och dinglade inte som blåmesen. Inte kan de väl äta av bladen, funderade jag vidare, det verkar helt orimligt. Först när jag kom tillbaka ner till byn, och fick syn på ytterligare en blåmes som hängde och dinglade i björkgrenarna så såg jag att det var hängena den var ute efter. Inte kan det väl vara pollen den äter? Kommer det dit små insekter som den tar?

När vi vilat ett tag och Nassan började kinka för att det inte gungade mysigt längre, så fortsatte jag avtagsvägen bort mot ett älgpass som jag siktat in mig på för framtida kika-på-fåglar-och-dricka-kaffe-ur-termos. I passet fanns det minsann både ved och en liten kamin. Det blåste kallt som attan där uppe och jag insåg att det nog var bättre för älgspaning än för fågeldito, eftersom det är alldeles för öppet runt omkring. Men det finns rätt gott om älgpass där uppe, så nu har jag valt två andra som jag ska undersöka närmare. Fikade gjorde jag med Älsklingen när jag kom hem. Men på tisdag hoppas jag att vi ska få till det, Nassan och jag, under våra lediga timmar, så att vi kan göra en ordentlig utflykt med kikare, fågelbok och termos. Det blir fint!

Kaminen:

På bilden längst upp ser man utsikten från passet.