Januari

Någon slags bokslut.

Jag har lyckats hålla igång träningen. Jag har inte lyckats simma tre gånger i veckan, men väl två till tre. Och om helgerna har jag kommit ut på skidor eller på promenad. Med något undantag. Nu sista veckan har jag lyckats lägga in lite yoga också, men bara halva pass. Jag hinner helt enkelt inte mer.

Jag har köpt ett 'Bad och spa-kort' så att jag, förutom simningen, kan utnyttja relaxavdelningen och äventyrsbadet. Relaxen, det är grejer det! Jag njuter oerhört, även om jag inte hinner vara där så länge om morgnarna. Jag passar på på onsdagkvällarna när Draken simmar, då hinner jag i alla fall sitta i en halvtimma. Igår morse tassade jag ut och kröp i bubbelpoolen. På kvällen var vi inne på äventyrsbadet igen, Draken och jag, och plaskade och åkte rutschkana. Och då var det öppet ut också, så att vi kunde simma lite utomhus. Förra onsdagen var det stängt. Det var väl -20° då, vill jag minnas. Nu är det slask, blask och plusgrader. Jag hoppas verkligen att det blir lite bättre till helgen.

Jag har fått mina STA-fröer. Tio förstahandsval av tjugo. Sämsta någonsin. Jag sa ju det! Nå ja, jag är tacksam att jag får möjligheten att köpa de där fröerna överhuvudtaget, så jag ska inte gnälla. Och Konnässörsklubbens webbutik har fortfarande inte öppnat.

Det börjar faktiskt kännas lite stabilt på jobbet. Tre månader tog det.

Nassen har idag sagt sitt första ord - ja, bortsett från något som låter som 'mamma' men inte säkert betyder det och 'te' som är 'tutte' - HOPPA. Hon stod, böjde sig fram och satte ned händerna i golvet och så reste hon sig upp och sträckte upp händerna i luften och sa hoppa. Tjugo gånger typ. De måste ha hållit på med någon lek hos dagmamman. Mina ungar är lite knäppa. Det första Draken sa - och det var sent - var aster. Fast han kunde inte säga 's' ordentligt, så det blev 'atter'.

Fröfrustration

Nej, inte kom jag med i första omgången i STA:s utskick i år heller. Jag antar att jag kommer med i den sista. Som vanligt. Jag tänker bara att någon gång borde jag ju ha lite tur. Men jag får snarare senare och senare leveranser och färre och färre förstahandsval för varje år.

Till jul brukar Konnässörklubbens frökatalog komma. Så inte i år. De har ordnat en webbutik istället. Och så här har det sett ut där en halv evighet eller så. När allt är klart i januari. Tja, de har ju ett par dagar på sig.

Förstahandsvalen hos STA:
Syneilesis aconitifolia
Diphylleia cymosa
Diphylleia sinensis
Triosteum himalayanum
Paeonia japonica
Paeonia obovata 'Alba'
Cardamine heptaphylla
Staphyleia pinnata
Saruma henryi
Peltoboykinia watanabei
Hosta 'Warpaint'
Cephalanthus occidentalis
Hosta 'Cherry Berry'
Boykinia aconitifolia
Hosta 'Dancing in the Rain'
Roscoea cautleyoides
Polygala paucifolia
Melanthium virginicum
Geum 'Lemon Drops'
Hylomecon japonica

De ni, med smör! Vi får väl se hur många jag får. Jag brukar, som sagt, inte vara särskilt lyckosam.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Jag hör inte till dem som går i taket när folk talar talspråk. Tvärt om, jag tycker att det är i allra högsta grad rimligt att det är just talspråk man talar. Sin egen dialektala variant, lämpligtvis. Eller, med sin egen regionala färgning, kanske är mer korrekt att uttrycka det. Varför folk i gemen anser att skriftspråk är det rätta språket och att talspråk är fel, inkorrekt, någon slags avart, det vet jag inte. För mig är det självklart: talspråk och skriftspråk är väsensskilda. Talspråk talar man och skriftspråk skriver man. Ingetdera är bättre eller sämre, inget är det rätta. De två är likvärdiga språk som används i olika sammanhang. Faktum är att de flesta sannolikt skulle blir tämligen förskräckta om de såg en transkription på sitt eget tal.

Därför blir jag tämligen störd när Rosenberg envisas med att uttala 'de' och 'dem' som just de och dem. Nu finns det förvisso dialekter där 'de' uttalas de och andra där 'dem' uttalas som dem. Och för övrigt de där 'de' uttalas dem. Hur som helst. Detta gäller dock knappast Rosenbergs stockholmska. Kanske är han - liksom jag, det tillstår jag - så in i helvete less på att behöva läsa "Dem här ljusstakarna..." och dylikt att han bestämt sig för att börja med lite folkbildning. Eller så är det bara så att det faktiskt är rätt besvärligt att direktöversätta skriftspråk till talspråk. Jag antar att det är därför det vanligen är skådespelare som läser in böcker. De är helt enkelt vana vid att överföra skriftspråk till talspråk.

Men nu till boken. Det kan väl passa rätt bra att skriva om den idag när det är Förintelsens minnesdag.

Jag hade lite svårt att komma in i den i början. Jag vet inte om det berodde på boken eller om det var jag som hade svårt att lyssna ordentligt. Ibland irrar tankarna på ett halvhysteriskt vis och jag förmår inte riktigt hålla ordning på dem så pass att det funkar att lyssna på ljudbok, trots att jag verkligen vill. Ja, vad säger man? Hur ska man kunna säga något om Förintelsen som inte bara låter... jag vet inte: platt? Det finns något rörande med kontrasten mellan den sorglöse lille Göran och hans pappa. När jag tänker efter tror jag inte att jag läst någon bok tidigare som handlar om hur det blev sedan. Jag kan inte påminna mig om att jag hört något alls om hur det blev för alla dessa människor när de kom hit, hur de bemöttes. Jo, lite om makarna Einhorn. Var det i Ninas resa? Jag inser att jag hade dåligt koll runt det här med möjligheten för Förintelsens offer - för det är man väl, även om man överlever, ett offer för Förintelsen? - att söka skadestånd från tyska staten och hur det hela gick till i praktiken. Och så saknar jag ord igen. Vad ska jag säga? Så hemskt! Fruktansvärt! Så kränkande! Ekar det inte ihåligt på något vis?

Absolut läsvärd.

David Rosenberg, han som hamnade här på sin väg från Auschwitz. Och nog ser man att det är lille Göran där bredvid?!

Relalalaxa

Jag upptäckte att det där med att landstinget betalar för badhusbesök är en sanning med modifikation. De betalar för ett besök i veckan. Jag försöker som bekant gå tre. Ack ja! Än har jag inte fått på tafsen men det är väl bara en tidsfråga, tänkte jag, och beslutade mig för att köpa någon slags kort. Det fanns en del att välja på. Slutligen bestämde jag mig för ett årskort som inbegriper relaxavdelningen och äventyrsbadet Aqua Nova - och en del träningspass som jag inte har för avsikt att nyttja, inte för närvarande i alla fall.

I onsdags inhandlades kortet och jag kunde för första gången gå in på relaxen. Åh, det var rena himmelriket! Efter att ha simmat gick jag och satte mig i ångbastun. Där var så fuktigt att luften var som tät dimma, jag såg knappt de vita plastsätena mitt emot. Där luktade svagt, svagt av citrus. Det tog emot att lämna det där överljuvliga och ge sig ut i kylan och åka till jobbet.

På kvällen var jag tillbaka med Draken som går och simmar i "märkesgrupp". Vid den tiden finns bara en enda enkelbana för motionssimmare, och där brukar en sex, sju stycken trängas. Det är inte kul. I synnerhet inte som jag simmar hyfsat snabbt och ska förbi och förbi och förbi, och det är bara frustrerande. (Dessutom sjunker man ju när man simmar så där sakta. Jag begriper inte hur folk håller sig flytande). Alltså nöjde jag mig med morgonsimning och gick istället till relaxen. Jag satte mig i "meditationsbastun". På väggen satt en skärm med fallande gröna former och ur högtalarna hördes ljudet av rinnande vatten och fågelsång. Jag satt där tills två yngre kvinnor kom in och satte sig och tjattrade. Ja men... hur kan man sätta sig och tjattra i en meditationsbastu? Jag flyttade över till ångbastun istället.

Sedan mötte jag upp Draken nere i simhallen och vi gick in på Aqua Nova och åkte vattenrutschkana. Det var skojsigt. Det är tur att jag är en sådan lekfull tant :)

Suck!

Jag köpte ett par skridskor i födelsedagspresent till Trollet i höstas. Skridskor utan snörning för att vara extra lätta att ta på och med extra lättpåtagna - och extra dyra - skridskoskydd till. Ja, han hade ju fått skridskor även om han inte fyllt år, men jag ville vara ute i god tid och tyckte att det kunde passa bra att göra ett extra paket av dem. Här uppe förväntas alla ungar ha skridskor och skidor med sig till skolan om vintrarna.

När jag höll på och fixa med tvätten och skulle lägga ner Drakens badbyxor i hans "badväska" råkade jag av misstag få fatt på Trollets väska med extrakläder som han har med sig till 5-årsgruppen om vardagarna. Och vad ser jag där i?! Jojo, ett par gamla skabbiga snörskridskor inköpta för någon halv evighet sedan på "Sportbytet".

- Ja men Älskling, Trollet fick ju fina nya skridskor på sin födelsedag!

Nä, det hade han förstås aldrig hört taaalas om. Jag antar att han har hållit för öronen alla gånger jag pratat med Trollet om att det snart är dags att ta fram de nya födelsedagsskridskorna och prova att åka och att han blundade när Trollet packade upp paketet.

Nå väl, nu är de iväg, Älsklingen och pojkarna, på ljuskväll på skridskobanan. Med de nya skridskorna. De ska grilla korv där och det blir säkert väldigt mysigt.

Nassen och jag är hemma. Under diskbänken stökar en mus. Jag ska snart börja fixa lite mat till oss.

Själv var jag ute efter lunchen och åkte skidor. Tre varv runt lillåkern här bredvid. Det duger. Det duger gott!

Nattade

Nassen sover sött och jag har läst saga för pojkarna.

1907 gavs den ut första gången, Olles skidfärd. De såg lite skeptiska ut först, men lyssnade sedan, även Trollet, och jag tror att de tyckte att Kung Vinter var lite fin med sina valrossar och att Gumman Tö var rätt rolig.

Jag hoppas att de nu blir lite mer sugna på att ge sig ut och åka skidor. Ja, Draken ska jag inte klaga på. Han var ute och åkte med mig i lördags och med far sin i söndags - och då två timmar i ospårad skog. Trollet hade jag med mig ut i söndags, och han kämpade väl på en del, men var rätt gnällig på det hela taget. Jag skulle önska att de stack ut och åkte tillsammans efter skolan i veckorna också.

Tja

Grannen har satt sina ungar, 3 och 4 år gamla, på varsin fyrhjuling och så kör de runt, runt i trädgården. Ett tag satt storebrodern på en snöskoter i barnstorlek och drog lillasyster efter på en snowracer.

Tja, vi har alla olika åsikter om vad barn behöver för att må bra, ha kul och utvecklas väl.

Nytt år, nya föresatser

Nä, inte direkt. Jag lyckades ju inte infria (uppfylla? hålla? vad gör man egentligen med föresatser?) förra årets.

Jag väger fortfarande de cirka fem kilona för mycket - om inte mer. Ja alltså, de kilon jag lade på mig när jag väntade Nasse och inte har blivit av med. Jag är ingen bantande typ. Så fort jag tänker ordet 'banta' så måste jag omedelbart äta något onyttigt och kaloririkt. Typ. Det måste få gå av sig självt och av att jag rör på mig. Uppenbarligen går det inte av sig självt.

Jag kom aldrig igång med något regelbundet motionerande. Det närmaste jag kom var väl att jag simmade ett antal onsdagar i höstas när Draken gick på simskola.

Jag är fortfarande stel i kroppen som en pinne och min hållning är en smärre katastrof, och varken yoga eller stretching blev det något av.

Ja ja, bara att kämpa vidare. Och faktum är att jag faktiskt kommit igång lite efter årsskiftet. Ambitionen har varit att simma före jobbet tre dagar i veckan och promenera eller åka skidor lediga dagar. Perfekt har jag inte skött det, det tillstår jag. Två fredagar blev det ingen simning, men i gengäld simmade jag två gånger föregående onsdag i ett av fallen. Eftersom jag jobbat över så mycket det senaste, har jag varit förtvivlat trött och helt enkelt inte orkat upp kvart i sex, vilket är förutsättningen för att jag ska hinna simma. Det har heller inte blivit promenad eller skidor riktigt varje ledig dag. Så är det.

Jag tänkte att jag ska försöka få till ett yogapass de vardagsmornar som jag inte åker och simmar. Jag måste helt enkelt bli mjukare i kroppen, det här går bara inte. Jag är ju ingen morgonmänniska och kvart i sex är i sanning en okristlig tid, men kanske blir det ändå lättare om man går upp kvart i sex varje morgon.

Frostigt

Det är tufft på jobbet. Mina kolleger, som nu är på mottagningen, konstaterar att det i princip är jobb nog för två vana rehabmedicinare på avdelningen. Jag är en ringrostig randande doktor, utan vana av rehabmedicin, som har en helt nyfärdig vik ul vid min sida. Han är jätteduktig och jätteambitiös, men är man nyfärdig så behöver man handledning och man måste få komma och fråga, 30 gånger om så behövs. Dessutom har vi haft deadline på de äbla WebRehab-blanketterna, och vi har haft drivor med sådana att fylla i. Ja, när man trots slit och en hel del övertid med nöd och näppe hinner med att ta hand om patienterna, så är det ju inte direkt WebRehab-blanketterna man prioriterar i sin dagliga gärning, så inget ont om de doktorer som inte fyllt i dem under sin tid på avdelningen. Men nu var det alltså jag som råkade vara där när deadline inföll.

I torsdags skulle jag gå en halvtimma tidigare för att hinna hem och lösa av Älsklingen så att han kunde köra Draken och träningskompisen till Ju-jutsun, men då fick vi en akut dålig patient: saturation på 77%, tryck på 90 och EKG-förändringar (>> massiva lungembolier) och sådant lämnar man inte sin stackars vik ul ensam med. Det var bara att ringa hem och säga till Älsklingen att han fick ta med sig alla tre ungarna till träningen.

Igår eftermiddags skulle jag bara hjälpa min vik ul att gå igenom läkemedelslistan på en nyinskriven patient och sedan äntligen få komma hem i tid. Då upptäckte jag att han hade ett tablettmissbruk i botten och att förra avdelningen satt in honom på bens i parti och minut. Det var bara att börja rodda med det. Ja, och så blev jag sen igen.

Jag tänker varje dag att jag ska skriva när jag kommer hem. Men jag hinner inte. Orkar inte.

Det är som det är.

Söndagsfrukost

Långfrukost med andra kaffebaljan. Ute har det sjunkit till -17° och vårt värmesystem släpar efter en aning. Köket är husets kallaste rum, lite paradoxalt kanske, och jag upptäckte nyss att termometern visar på 16°, så nu sitter jag insvept i en filt. Fast det måste vara lite extra kallt just där termometern sitter, för så farligt känns det inte. Älsklingen har tänt värmeljus och eldat i kakelugnen och jag har satt på det lilla extraelementet som för närvarande står här i köket.

Jag ska snart fortsätta utstädandet av julen. När det är gjort börjar trädgårdssäsongen :) Dags att planera, drömma, bläddra i trädgårdsböcker, googla runt bland fröfirmor, så och plantera om krukväxter. Måste man t ex inte ha lite Yin-yangbönor?!

Grått och grått och grått

-7° är inte mycket att bråka om, men det nöp bra i kinderna när jag gick min promenad med Nassen i vagnen. Grått, evigt grått. Varför envisas det med att vara igenmulet varenda helg? Lite vitt var det på träden, men inte alls sådana där vackra rimfrostkristaller som förra helgen, och strättornas fröställningar stod grå mot den vita snön. Större delen av promenaden försökte jag bara stänga av och finnas i rytmen av stegen för att slippa se allt det fula och slippa tyngas av den tunga, låga, våtgrå himlen. I morgon ska jag se om jag kan åka lite skidor istället.

Jag har lyckats få ut granen idag. Eller vi, snarare. Älsklingen tog ner kulor och stjärna och jag glitter och själva granen. Jag älskar sådant där gammaldags glitter, smala blanka silverremsor, men fy bubblan vad trist det är att ta ner det. De röda julstjärnorna har plockats bort från köksfönstret och på bordet ligger en ny duk, en vaxduk (sådana tarvas med Nassar i huset) inköpt på Gudrun Sjödén-rean. I morgon ska jag försöka få undan resten av sakerna. Jag plockar ogärna ner adventsljusstakar och -stjärnor, men det övriga ska det bli rätt skönt att bli av med.

Vi har spelat Africana. Först en omgång med ungarna och sedan en själva. Älsklingen har satt sig vid datorn för att utkämpa ännu ett krig med sina nätkompisar. Själv ska jag gå och lägga mig och läsa.

Mer upphetsande än så är inte våra lördagar.

Ibland undrar man

Jag skrev en remiss till Ögon. Önskemålet var synundersökning för glasögonrecept av ögonläkare alternativt optiker. Inneliggande patient... omfattande hjärnskador... hemikraniektomi... börjat sitta uppe lite... extremt dålig syn redan före skadan, hade då linser vilket inte fungerar nu... tacksam snar undersökning för bästa rehab...

Efter en månad hittar jag en lapp i mitt fack: Vi har skickat brev till patienten som själv får ta kontakt med Ögon och boka tid... ungefär.

Men SUCK! Om patienten hade varit hemma och kunnat ta emot brevet och om hen hade varit kapabel att själv ta kontakt och det hade varit läge att vänta i flera månader (en månad tills de behagade få iväg brevet och sedan väntetiden på det), så hade jag kanske inte behövt skriva remiss till Ögon utan kommenderat ut henom till närmsta optiker på stan. Typ.

Rimfrost

Så på lördagen blev det rimfrost. Och med ens var allt lite mindre fult. Jag har kommit mig ut på promenad både igår och idag, inga längre turer förvisso, men en fyrtio minuter i alla fall. Först när jag klev innanför dörren idag kom jag på: Skidorna! Men... det hade nog gått att åka skidor!

I morgon ska Älsklingen börja skola in Nassen hos dagmamman. Hade det inte varit för att vi har just dagmamma, och vi vet sedan Trollet hur bra hon är och hur väl allt fungerar, så skulle jag aldrig gå med på att lämna henne så tidigt. Men nu känner jag mig lugn. Tror jag :)

I morgon ska jag tillbaka till storsjukhuset efter två mellandagsveckor på mitt älskade lillsjukhus. Nå ja, det är som det är.

Om det nu bara ville komma lite ny snö på träden.

D'Artagnan

Det här är väl det närmaste idrottsintresse jag någonsin kommit. Jag brukade säga att jag var den mest idrottsintresserade i familjen, för jag tittade i alla fall på konståkning. I synnerhet herrarnas fria.

Nu har jag en egen familj. Älsklingen brukar titta på Vasaloppet, på sin höjd. Jag tittar inte längre på konståkning, för om jag händelsevis noterar att det faktiskt är VM eller något, så orkar jag i alla fall inte vara uppe klockan 23.00 och framöver, då det hela vanligen sänds. Jag tappade kontrollen med Plushenko och Yagudin, ungefär. Det finns inga som åker så vackert som ryssarna. Och det är förunderligt att se hur en så ful karl som Plushenko - ja, faktiskt! - kan vara så enastående vacker på isen.

Det här är emellertid Philippe Candeloro. Han är inte särskilt vacker på isen, men det här programmet måste ju ändå vara bland de bästa någonsin, och stegsekvensen runt 3.30 är fullkomligt magnifik. Ach, jag blir matt! Jag har den inspelad på något gammalt VHS-band, och versionen från SvT var definitivt snyggare, med en del av sekvensen filmad framifrån. Det här var emellertid det bästa jag kunde hitta på YouTube. Och, kan ni fatta att det finns versioner där fötterna inte är med i bild?! Ja men, hur inkompetent får en kameraman egentligen bli? Kolla på fötterna!

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg.

Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi.

Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Jag tror att det var AT-doktor som rekommenderade den.

På väldigt många ställen, inklusive i baksidestexten, beskrivs den här boken som 'vacker'. Och det är den väl, för allan del. Men åter blir jag störd av att den känns osannolikt. I synnerhet känns Astrid osannolik. Har man levt som hon i 50 år, eller vad det nu kan röra sig om, så ändrar man sig inte på en kafferast. Jag köper det inte. Och detta kyssande i pannan blir jag knottrig av. Och det Veronika och Astrid berättar för varandra berättar de inte. Upplägget är helt litterärt och inte alls talspråkligt på något vis, det är författaren som beskriver händelserna. Och inte fasen är det väl för tidigt för svamp när man plockar lingon?!

Men varför störs jag nu så väldigt när jag tycker att personer eller händelser i en bok känns osannolika, när jag nu faktiskt är övermåttan förtjust i skrönor och böcker med stråk av sagoskimmer eller med en övernaturlig antydan? De flesta bloggrecensioner jag har träffat på har varit mycket positiva "Det vackraste jag någonsin läst" och liknande. Men i en blogg fanns en kommentar som sa: vänskapen kändes konstlad och tonen i boken klistrig. Och det var huvudet på spiken, fast jag aldrig lyckades formulera det själv. Och det är väl så att en bok kan handla om skrymt och skrott och ändå kännas äkta, liksom en bok som handlar om alldeles vanliga människor i en alldeles vanlig vardag kan kännas oäkta. Jag har svårt för det jag uppfattar som konstlat, som oäkta.

Jag tycker, som sagt, att boken har en skönhet och en lågmäldhet som tilltalar mig. Jag ville absolut inte sluta läsa den och kände mig tämligen upprörd när Nasse hällde ut en halv balja kaffe över den när jag bara kommit halvvägs och hade bespetsat mig på att fortsätta läsa bara ungarna kommit i säng. Och jag gillade citaten som inledde varje kapitel. Flera av dem kommer jag att titta närmare på. Men det är något med boken som känns konstlat och oäkta. Nej, tyvärr Johanna, den var inte riktigt i min smak. Men sluta inte rekommendera mig böcker, för allt i världen, jag provar gärna det du föreslår och 'Berlinerpopplarna' tyckte jag ju om.

SvD:s recension

Äbla väder!

Jag borde tjacka snöskor och listigt dra iväg...

Jag är så less på att inte komma ut i skogen. Snön fortsätter att smälta, det rinner och rinner, och fulare och fulare blir det. Men i skogen, där ligger det minsann kvar. Det enda stället som är vackert vintertid utan snö.



Tänker det inte vara snö på vintern, så kan det låta bli att vara vinter överhuvudtaget tycker jag.

Nyårsafton

Jag var fortsatt låg i början på dagen, men det släppte, tack och lov, eftersom. Det blev en riktigt trevlig nyårsafton. Maten blev bra. Jag gjorde pannacotta för första gången och till och med ungarna åt, alla tre. Vi spelade Africana hela kvällen och det funkade trots att det är 'från 10 år' - fast Trollet fick spela med öppna kort och vi hjälpte honom. Nöjd var han i alla fall. Han lyckades hålla sig vaken ända till kvart i tolv, ungefär, men vi väckte honom vid tolvslaget som vi lovat. Och champagnekorken flög ur flaskan så fort jag snurrat upp ståltråden. Det har jag aldrig varit med om förut. Det var Draken som bar flaskan från kylen och in i vardagsrummet och han bedyrade att han inte skakat den det minsta, men man vet ju aldrig. Hur tolkar man detta omen, mån tro? Att korken äntligen släpper? Eller att allt slutligen exploderar och det pyser över? Nå väl, vi får väl hoppas på det bästa.

GOTT NYTT ÅR!

Om i förrgår och idag och om vreden

Jag borde väl ha anat att det skulle ta en ände med förskräckelse när jag försökte 'bara vara' och lata mig. Älsklingen skäller på mig för att jag jobbar och jobbar och aldrig tar det lugnt, men det har väl i så fall sin förklaring. I själva verket brukar jobb vara det närmaste vila jag kan komma - hur paradoxalt det nu än låter. Vi blev fruktansvärt osams runt lunch när han började gnälla över att jag hade låtit Nasse somna i min famn så att hon inte somnade sedan när han fått för sig att hon skulle sova. Ja, men det var väl en katastrof i klass med ett tredje världskrig!? Om jag sitter ner så vill Nasse vara hos mig. Är hon hos mig så vill hon snutta. Snuttar hon så somnar hon om hon är trött. Alternativet för mig hade varit att resa mig och börja fixa, dona, städa och... ja just det, jobba.

Och eftersom det nu är så infekterat mellan oss, så reagerar jag tämligen oproportionerligt. Jag blir upprörd över tio år, inte över en händelse, och hamnar i någon slags djup anhedoni som jag har svårt att ta mig ur, hur mycket jag än försöker diskutera med mig själv om det orimliga i det hela, och att jag ju egentligen är oändligt tacksam över livet och brukar kunna glädja mig över de mest banala små vardagliga ting. När jag väl är där brukar jag inte kunna ta mig ur förrän dagen efter. Ibland en bra bit in på dagen efter. Jag lyckades emellertid någorlunda framåt eftermiddagen. På kvällen skulle jag sedan titta på Mitt liv som kalkon. Jag som nästan aldrig tittar på tv hade verkligen sett fram emot det. Älsklingen flydde som vanligt upp till sin dator, och kvar satt jag med tre ungar som samtliga gjorde sitt bästa för att sabotera det hela för mig. Eller, ja, Draken gjorde det väl egentligen inte, han försökte nog snarast hjälpa till och få det lugnt så att vi kunde titta, men i praktiken blev det bara en tredje unge som stimmade runt och väsnades och gjorde det helt omöjligt att fortsätta titta. Och då brast det igen.

Jag körde ungarna i säng, trots att jag hade sett fram emot att få sitta och läsa riktigt länge med dem på kvällen. Jag gick en långpromenad. Jag försökte resonera med mig själv om hur patetiskt och omoget jag reagerar och allt det andra jag brukar tänka på, men ingenting hjälpte. Det var kolsvart. Och ändå ville jag inget annat än att bli som vanligt igen. Att få sätta mig med Älsklingen och spela spel. Jag hade lust att slå sönder saker omkring mig i ett försök att bli av med all frustration, ilska och ledsenhet som det var så fullt av i mig att det kändes som att jag höll på att sprängas. Jag gick och lade mig, men kunde naturligtvis inte sova. Innan Älsklingen skulle lägga sig kom han in till mig och tog min hand och försökte trösta. Och till slut lättade det och jag klarade av att säga 'ja' när han föreslog igen att vi skulle gå ner och spela lite.

Men bara tanken på att Älsklingen håller på och gnäller och gnäller och klagar över att jag aldrig sitter ner och tar det lugnt, gör mig fortfarande, när jag skriver, rasande. Jag kan inte ta det lugnt. Jag får inte ta det lugnt. Så fort jag sätter mig ner eller försöker göra något för mig så blir jag avbruten, minst varje minut. Och jag menar det. Varje minut. Och det är så frustrerande att det är lugnare för mig att jobba, jobba, jobba.

Det är likadant nu när jag sitter och försöker skriva. Nassen står vid min sida och skriker och skriker för att hon vill upp i mitt knä. Trollet har galopperat in och ut och in och ut och runt, runt, runt köksbordet och låtit som fan, trots att jag har bett honom att gå ut härifrån tre gånger. Jag har redan fått ett vredesutbrott och tvingat ut honom för att leka utomhus, med det avbrott det innebär med att plocka ner overall som hängde på tork högt upp och hjälp med att få hällorna över skorna och vantkragarna innanför ärmresåren. Efter max tio minuter brukar de sticka in huvudet och fråga. Får vi komma in nu? När de är i skolan vill de vara ute och leka hela tiden. När de är hemma är det nästan stört omöjligt att få ut dem.

Jag längtar så oändligt efter att få googla fröer eller sitta i min sköna fåtölj och läsa eller handarbeta, men det går inte. Det går inte. Det går aldrig.

Och nu ska jag jobba.