Det ska böjas i tid

Nassen och jag läser Max och Maja - Titta och hitta! En bok för små sakletare. Vi hittar massor av saker. En vattenkanna...

- Vad har man vattenkannan till? frågar jag.
- Blommorna! säger Nassen.

Sedan hittar vi en kvast...

- Vad har man kvasten till? frågar jag.
- Flyga!


//Mamma Häxa

De tre röda

Idag har jag lärt mig något nytt och i synnerhet när det gäller djur och natur kan jag känna något slags dov lycka över nyförvärvade kunskaper.

För några veckor sedan gick jag med i facebookgruppen Intressanta fynd av insekter i Sverige, där man även får lägga in bilder för hjälp med identifiering. Mycket håller ju på tok för hög nivå för mig och jag känner mig mest förvirrad av alla vetenskapliga namn, men rätt vad det är så kommer det lite "enklare" saker för identifiering och då hänger jag med. Det där med vetenskapliga namn brukar ju komma med sig själv med tiden, så det ger sig nog. Jag använder ju själv vetenskapliga namn i stor utsträckning när det gäller växter - och som läkare, för all del. Hur som helst, på nämnda sida har jag idag lärt mig att det jag har kallat för 'riddarskinnbagge' rätt över, i själva verket är tre olika skinnbaggar. Där ser man.

Denna ypperliga monterade bild har jag helt ofint lånat här.

Att älska ett djur hade länge varit min dröm

Jag har inte läst en enda bok sedan i maj. Lyssnat har jag, men inte läst. Jag vet inte hur många jag har börjat på, 20? 30? Men plötsligt en dag...

Den här är fullkomligt ljuvlig! Åh, vad jag önskar att jag kunder skriva som Barbro Lindgren!

Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad.­ Inte ens sniglarna uppskattade ­hennes omsorger, ­fastän hon gav dem allt: ­kyrkor, ­bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.

På gården i Glömminge på Öland lever Barbro ­Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor.

Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar.

Vardagstillvaron för dessa varelser – inklusive några fanatiska människor – visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi.

De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.


Jag har varit helt fascinerad av Barbro Lindgren ända sedan jag såg Aziza Dhaouadis dokumentär om henne, Äntligen måndag. Jag skrev om den här.

Den är bara på 80 sidor (en riktig Scylla-bok med andra ord). Läs den!

Vedstapeln

Bredvid kakelugnen finns en murad nisch för ved. Den når nästan ända upp i taket, men för närvarande finns där bara en mindre vedhög, kvar sedan vårvintern. Det bor något där.

Med jämna mellanrum, företrädesvis på kvällarna, kanske för att det är då jag har tid att lyssna, eller snarare att medvetandegöra ljuden, så hörs ett krafsande, knirpande ljud från traven. Det skiljer sig helt från det vanliga knäppandet från torkande ved.

Varje gång tänker jag att jag ska hämta in vedkorgen och bära ut veden, så att det som lever där kommer ut där det hör hemma. Kanske är det något som faktiskt skulle kunna orsaka viss skada här inne.

Vad kan det vara? Först tänkte vi på larver av något slags barkborrande insekt. Jag är inte så kunnig - som höres - när det gäller dylika kusar. Men vi har ju faktiskt hört det där ljudet ända sedan i våras. Eller snarare, vi har hört ljud från högen, men just det här krafsande, knirpande ljudet är nytt. Det borde ha blivit en skalbagge av larven vid det här laget, borde det inte? Men varför håller sig skalbaggen kvar i veden? Den borde börja springa runt och leta efter en partner. Så gör skalbaggar, tror jag.

Jag måste ta mig i kragen och bära ut veden. Men jag känner något slags fjantig rädsla för att hitta något läbbigt där om jag börjar lyfta på vedträna. Något krylligt snabbspringande eller något tjockt svällande gulvitt vridande.

Ja ja, jag vet att jag är tramsig! Jag är sjåpig när det gäller kusar inomhus, det är jag. Spindlarna har jag inget emot, men annars tycker jag att det mesta i småkrypsväg är läbbigt när jag hittar det inomhus, medan jag antingen är förtjust, fascinerad eller tämligen oberörd när jag finner det ute.


Men vad är det som bor i vedhögen?

Det kommer mera...

... mera sjukhuskonst!

Den här hänger på Lungmottagningen. Jag tycker mycket om den.

Ett år av magiskt tänkande

Det är kvällen före nyårsafton 2003. Joan Didion och hennes make sedan 40 år, John Gregory Dunne, har kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter, Quintana, ligger i koma svävande mellan liv och död: en vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och svår blodförgiftning. De har precis satt sig för att äta middag när John plötsligt drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör.

Ett år av magikt tänkande är Joan Didions försök att förstå den tid som följde: "veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt."

Joan Didion bor i New York. Hon har skrivit ett dussin böcker, varav fem romaner, och är en starkt lysande stjärna på den amerikanska litterära himlen. Ett år av magiskt tänkande blev en stor framgång när den publicerades i USA: hyllad av kritikerna, i topp på bestsellerlistorna och belönad med det mest prestigefyllda amerikanska bokpriset, National Book Award.

Ja, det här lät ju i allra högsta grad som något för mig, men FY! vad jag tyckte illa om den. Det är hemskt det hon drabbas av, men jag blir så irriterad på den där bortklemade osjälvständiga människan att jag inte ens förmår känna någon empati. Dessutom tycker jag inte att det hon beskriver är "magiskt tänkande". Hon bara mal och mal och mal om sina flygresor hit och hotellvistelser dit, restaurangbesök här och utlandsvistelser där. Och omslaget! Efter att ha lyssnat på boken tycker jag att det är gräsligt. All hail the queen of...

Och på det min vanliga irritation över medicinska beskrivningar som är felaktiga, felöversatta eller feluttalande (det går utmärkt att säga MRSA på svenska!). Nää, helt ointressant. Hela boken - och människan - verkade bara stötande på mig. Blä! Hur har den kunnat få så bra kritik?

Mera sjukhuskonst

Den här hittade jag utanför gynavdelningen när jag skulle ronda en satellitpatient. Veronica Brovall har gjort den.

Näva

Näva, min sockerpulla. Kanske inte den vackraste hedemorahönan, men för min del den käraste.

Akut konst

Den här hänger nere på akuten. Jag vet inte vem som gjort den. Jag lyckades varken finna signatur eller någon namnbricka. Jag tycker att den påminner lite om Dorina Mocan (som den kapitalt konstokunniga människa jag är), men antagligen är det inte hon.

Petunior

Har inte petunior något av tantprägel över sig? Jag minns att min mormor alltid hade petunior i balkonglådorna. Ett vagt minne av rosa och hjulmönstrat. De nya småblommiga - kallas de alla för Million bells? - är förvisso rätt populära, men de gammaldags stora... Man ser dem i handeln, men jag vet knappt att jag sett dem hemma hos någon.

Lite oförtjänt impopulära kan jag tycka att de är. De doftar faktiskt gott, är tacksamma och blommar snällt hela säsongen. Så i år har jag faktiskt petunior. Stora blekgula ihop med små gula och halvstora starkrosa med ådring ihop med små rosa.

Och de blommar och blommar och blommar

Bokklubben vid livets slut

Ja, när man företrädesvis lyssnar på böcker, som jag för närvarande gör, så finns det ju inte så där hejans mycket att välja mellan. Åtminstone hälften av bibliotekens bestånd utgörs av deckare - som jag inte läser - och böckerna är nästan uteslutande svenska eller översättningar från engelskan. Några smalare saker, som jag gärna läser, är det knappast tal om. En fördel med det begränsade utbudet är dock att de nya böckerna blir synliga på ett helt annat sätt - i synnerhet på de bibliotek som separerar deckare från övrig skönlitteratur - och kommer det något intressant så har man rätt stor chans att hitta på det.

Den här hade jag inte hört talas om när jag fann den i snurran på lasarettsbiblioteket och jag såg ju omedelbart att det var något för mig.

"Vad är det du läser?" Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.

Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.

Bokklubben vid livets slut är en ömsint hyllning till en älskad mamma, och en inspirerande betraktelse över böckers förmåga att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse, att skänka oss tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra.

WILL SCHWALBE är en amerikansk journalist och författare, som bland annat har skrivit för The New York Times och varit chefredaktör på bokförlaget Hyperion. Will Schwalbe är bosatt i New York.

"Ömsint hyllning till en älskad mamma" var ordet. Själv skulle jag vilja lägga till och beundrad. Det går inte att missta sig på hur stolt Schwalbe är över sin mor. Och med all rätt. Hon förefaller ha varit en mycket intressant och extraordinär person. De flesta recensenter (jag har läst) anmärker på att hon är för extraordinär, 'nått jäkla fel måste väl människan ha', typ. De förefaller tycka att detta gör boken ointressant och utan djup. Mig stör det inte det bittersta. Om det är så Schwalbe minns sin mamma, eller vill framställa henne, eller hans syfte aldrig var annat än presentera de egenskaper hos henne som han beundrade - eller om hon faktiskt var sådan. Än sen?! Gör man ett reportage om en osedvanligt vacker trädgård så behöver man väl inte springa och ta bilder på de mindre lyckade delarna, där ogräset frodas, där det är stökigt, där man inte hunnit färdigt. Det fattar väl vem som helst att det finns sådana delar i alla trädgårdar, men vem är intresserad av att se dem? Man vill njuta och inspireras av det vackra, få idéer. Jo, visst kan man vilja se de fula delarna också, fast kanske inte i en trädgård just, men åtminstone fick jag aldrig intryck av att Schwalbes avsikt var att skriva ett fullödigt porträtt av modern, 'den nakna sanningen'.

Eftersom jag satt och körde när jag lyssnade så har jag inte antecknat titlarna på de böcker Will och Mary Anne läste tillsammans, men jag förutsätter att de finns listade någonstans om jag bara googlar efter dem. Faktiskt är det första gången jag fått lust att läsa Milleniumserien. 

Men som vanligt är jag den där gnälliga typen som muttrar över konstiga medicinska beskrivningar. Som att cancerceller liftar med blodet som strömmar ut genom lymfsystemet. Ehh... ?!? Och konstiga översättningar. Nej Clostridium difficile kallas inte "C diff" på svenska, man säger clostridier. Och får verkligen de stackars cancerpatienterna i USA, som ska ha intravenös cellgiftsbehandling, inte en central infart förrän efter ett år!?!?

Och lite störd blev jag av att det var Björn Granath som läste. Sedan jag lyssnade på den fullkomligt bedrövliga boken, vad den nu hette, om biblioteksbussen, blir jag irriterad bara jag hör hans röst. Nå ja, det gav med sig på slutet.

Karl Johan

Mycket Karl Johan är det!

Wondla

Jag lånade 'Jakten på Wondla' för att ha som högläsningsbok för Draken. Den lät bra och det är samma författare som till Spiderwick-böckerna, som vi gillat både Draken och jag, vilket borgade för viss kvalitet tyckte jag.

Om sanningen ska fram har Eva Nio under sitt 12-åriga liv inte träffat någon annan människa. Hon har levt hela sitt liv i en underjordisk värld där en robot, Modr, tagit hand om henne, och varit som en mor för henne. Men saker ändras drastiskt när Evas underjordiska boning brutalt förstörs och hon tvingas fly för sitt liv. Hon upptäcker snart att hon verkar vara den enda människan på denna främmande planet. Eva sätter sitt hopp till en bild hon hittar föreställande en flicka, en robot och en människa med texten WondLa. Hon ska hitta WondLa. Men på sin väg kommer hon att möta både fiender och vänner, de mest konstiga varelser och underliga landskap. Och jakten har bara börjat...

Den var sketabra. Jag tyckte verkligen om den och det gjorde Draken också. Fantasy som är helt sin egen. Vi upptäckte att det fanns en andra del, 'Kampen för Wondla', så vi lånade och läste den med.

Efter att ha levt i en underjordisk värld under hela sitt 12-åriga liv stöter Eva Nio plötsligt på en människa Hailey! När Eva och hennes vän Rovender räddas av Hailey är Eva överlycklig. Hennes dröm om att träffa en människa har äntligen gått i uppfyllelse. De stiger ombord på Haileys flygfarkost och åker mot staden Nya Attika där invånarna lever i fred och harmoni. Men allt är inte så idylliskt i staden som det verkar och snart inser Eva att något riktigt hemskt håller på att ske och om Eva och hennes vänner inte kan avvärja hotet kan det innebära slutet för allt och alla på planeten. Och uppdraget kräver en hjälteinsats!

Nu väntar vi bara på att tredje delen ska komma i översättning.

Smärtrehab

Nog är det surt att bli sjuk redan andra dagen på nya ST-placeringen. I synnerhet som smärta är något jag är särskilt intresserad av. Smärta och palliativvård. Fast i det här fallet är det ju inte fråga om malign smärta, utan kronisk godartad.

Jag sitter uppkrupen i min fåtölj och snorar och nyser med rinnande ögon, dricker te och läser Linton- som förefaller vara något av en husbibel. Den är otroligt intressant.

Jag har suttit på trappan och handmatat hönsen med makaroner en stund och kört några maskiner tvätt, men mycket mer orkar jag inte. Jag inser att jag knappast kommer att kunna gå och jobba imorgon heller, vilket är olyckligt eftersom min handledare bara jobbar tisdag till torsdag. Jag har alltså ännu inte träffat henne. Hur som helst så verkar det vara ett trevligt ställe som ligger i fantastiskt vackra omgivningar och jag ser fram emot att få komma igång. När det nu blir.

Ännu en bit på väg

Så var alltså medicinrandningsåret avklarat och mina farhågor kom - åtminstone delvis - på skam. Jag har trivts bra och haft roligt, till skillnad från de två föregående perioderna på medicinkliniken. Men precis som jag förutsåg så är det ett riktigt jäkla skitgöra att vara ST (eller AT för den delen) på medicin. Det går väl kanske an om man är ung och utan barn, men att slita ihjäl sig och aldrig veta när man kommer hem på dagarna tär på den som inte längre är så purung och som har små barn hemma.

Som blivande geriatriker måste jag ha sammanlagt 18 månader medicin och kardiologi. Än är det inte klart alltså. Från i januari ska jag göra fyra månader på neuro, där jag kommer att se till att lägga åtminstone halva tiden på strokerehab.

Jag kommer att fortsätta gå B-jourer (inte A-jourer, nej!) på medicin ungefär var tredje vecka, har jag kommit överens med schemaläggaren om. Alldeles självpåtaget. Heja mig som törs - även om jag nu håller mig till B-jourerna, som sagt.

Nu så... ska det bli trevligt att få ett liv igen.

Mannen under trappan

Allt har gått Fredrik väl i händer. Han har ett tryggt jobb som näringslivssekreterare i kommunen. Han har till sin häpnad blivit gift med Paula, som han beundrar gränslöst. Hon är framgångsrik konstnär. De har två fina barn. Och nu har de just flyttat in i ett hus som överträffar alla deras drömmar: ett rymligt och nyrenoverat gammalt hus med inbyggd glasveranda och stor balkong med utsikt över åkrar och skog. De är en ovanligt lyckad familj. Men snart störs idyllen. När Fredrik en sömnlös morgon kommer ner i hallen står någon där: en vuxen man, knappt en och femtio lång, svarthårig med smala ögon och bred mun, klädd i joggingbyxor och T-tröja, båda fruktansvärt smutsiga. Med nasal röst säger han sig heta Kwådd och bo i utrymmet under trappan som går upp till övervåningen. Gång på gång framhärdar han: jag bor här.Vad är det som pågår i det stilfullt inredda huset? Vad är det som händer med Fredrik? Och varför börjar hans hustru dra sig undan från honom? En suggestiv och spännande berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och mardröm. Med stor inlevelse skildrar Marie Hermanson en man som dignar under alla de krav som ställs på honom.

Riktigt, riktigt läbbig. Men jag gillade den. Passade bra att lyssna på i bilen.

Tydligen har det gjorts en TV-serie på den. Det hade jag inte en aaaning om. Jag tittar ju i princip aldrig på TV. Jag har hur som helst ingen lust att se den. Jag vill ha mina egna bilder kvar.

Alla goda ting

... är tre

... är trä(d)

Fråga mig inte

Fråga dig inte vilken sjukdom patienten har
utan vilken patient som har sjukdomen

Jag minns inte vem som har sagt det, inte heller om det var exakt så citatet löd. Jag har inte lyckats googla fram det. Andemeningen var ändå denna.

Och varje dag, i mitt möte med patienterna, så påminns jag om att så är det. Precis så är det.

Tystnaden smyger som en katt

I ögonvrån ser jag en liten kisse smyga förbi. När jag vänder mig om är förstås ingen där. Längtar jag så mycket? Är det lilla Lizzy som spökar? ;)

Här ser man hur smalrandig Nikita är på benen. Och på magen är hon prickig. Ursött!

Bilden är ägarens, något beskuren.

Livläkarens besök

"Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare." 

Så inleds Livläkarens besök, en roman som skildrar en av de märkligaste och mest dramatiska episoderna i den nordiska historien. Det är den häpnadsväckande berättelsen om en ung tysk läkare, upplysningsman och idealist, som av den sinnessjuke konung Christian ges all makt, genomför en revolution, och krossas av den. Per Olov Enquists roman - hans första efter Kapten Nemos bibliotek - är också en stor och gripande kärleksroman, ett triangeldrama där aktörerna är den tyske livläkaren, den maktlöse envåldshärskaren och prinsessan som växer till kvinna. 

Livläkarens besök belönades 1999 med Augustpriset och betraktas i dag som en roman av hög internationell klass och finns översatt till 25 språk.

Njae, triangeldrama vet jag inte. Inte i boken i alla fall. Ack så lite jag kan om nordens historia! Jag minns inte att vi fick lära oss ett skvatt om de andra nordiska länderna, varken historia eller annat. Jo förresten, högsta berget i Norge respektive Danmark. Och Vatnajökull. Man kunde förstås ha gjort något åt detta på egen hand. Det har jag inte. 

Titeln kände jag väl till. Att den blivit väl mottagen var jag nog också medveten om. Men jag hade inte en aning om vad den handlade om. Jag trodde nog att det var ren dikt. 

Helt fascinerande. Jag tyckte jättemycket om den. 

Jag har tidigare inte varit helt förtjust i Torsten Wahlund som inläsare, men den här gjorde han förbaskat bra.

Men man undrar ju lite över tidens skönhetsideal när man ser de här porträtten av kung Kristian VII och drottning Caroline Mathilde.

Hon var 24 år när hon dog.

Av längtan?

Jag sitter uppkrupen i min fåtölj med en filt över benen och stickar på min angorasjal.

Titt som tätt tycker jag mig höra en liten katt krafsa på dörren.

Mockfjärds kyrka

När jag var ensam uppe i buan, eller snarare när jag inte var uppe i buan utan åkte ner till Mockfjärd för att handla så tog jag mig äntligen i kragen och besökte Mockfjärds kyrka.

Jag gick dit ett par gånger i förhoppning om att det någon gång skulle vara öppet. Det var det inte.

Jag gick runt och runt och letade efter något slags information om när det skulle vara öppet, men jag hittade inte ens några uppgifter om gudstjänsterna. Är inte det lite anmärkningsvärt? Jag hade så gärna velat komma in och titta inuti, hitta någon folder om kyrkans historia och tända ljus. Jag tycker om att tända ljus.

Det tog rätt lång tid innan jag såg att det inte är en vanlig putsad fasad, utan vitmålad träpanel. Antagligen för att vi inte kom särskilt nära när vi handlade i Konsum, som nu slagit igen. Kyrkan ligger bredvid ICA. Det här är sakristian - tror jag. Visst är det lilla rödmålade blyinfattade fönstret med sina fönsterluckor fint?!

Det här är tornväggen som är spånklädd - har jag lärt mig; jag trodde att spån var tunnare. Jag borde verkligen lära mig mer när det gäller byggnader, arkitektur och arkitektoniska detaljer.

Och kolla vilket fint spåntak! 

Tornets vägg till höger och långhuset till vänster. Och ett fint fönster till.

Tingad

Sedan Lizzy-missy dog är det något som fattas. En högst påtaglig tomhet som i synnerhet känns när man kommer hem. Det är dags för en ny kisse.

Igår var jag, Draken och Trollet iväg och träffade, och tingade, den här lilla damen. Nikita heter hon - än så länge i alla fall. Jag föreslog att hon skulle få heta Birgit istället. Då grät killarna och skrek resten av vägen hem.

Ser hon inte ut som en Birgit?!

Hem från akuten

D-jourerna avklarade. Jag är trött och sliten och det småvärker i hela kroppen. På vägen upp till omklädningsrummet går jag förbi andaktsrummet. Sätter mig en stund. Låter axlarna sjunka.

De osannolika systrarna Mitford

Lord och lady Redesdale, ett typiskt engelskt lantadelspar, hade sju barn. Sex av dem var flickor. Som med tiden skulle komma att bli de osannolikt anmärkningsvärda systrarna Mitford. Om dessa systrar har hyllkilometer och spaltmil skrivits. 

Nancy var äldst och mest berömd. Hon skrev bestsellers baserade på sin egen uppväxt på gods och gårdar i the Cotswolds. Pamela var den som gjorde minst väsen av sig, hästar och hundar blev hennes liv. Diana var den svindlande vackra och begåvade. Onkel Winston Churchills och Adolf Hitlers särskilda favorit. Den engelska fascismens First Lady. Och mor till Trustorhärvans Lord Moyne. Unity var rabiat nazist och dyrkade Hitler. Jessica i sin tur blev en lika glödande kommunist. Deborah den yngsta, gifte sig med hertigen av Devonshire. I dag bebor och driver hon slottet Chatsworth, ett av britternas mest populära utflyktsmål. Om dessa systrar har hyllkilometer och spaltmil skrivits. Engelsmännen tycks aldrig få nog av dem. 

Cecilia Hagen började gräva i tidningsbuntar och leta i bokhyllor och var snart fast. Så till den grad att hon reste runt i deras spår, intervjuade närstående och till slut fick träffa de båda som fortfarande var i livet, Deborah och så Diana. Som vidhöll att Hitler, det var en mycket charmerande herre.

(Det är INTE jag som står för interpunktionen i ovanstående text. Jag hoppas innerligt att det framgår av den kursiva stilen att det är ett citat) 

Osannolika var ordet! Underhållande och intressant. Passade bra som bilbok. 

Buminnen (No 8) Juvelvingar

Där var otroligt mycket blåvingar. De fladdrade runt i ljungen på vår lilla skogstomt, över ängarna och i kråkklövern på myren var det extra många. De verkar särdeles förtjusta just i kråkklöver. Jag kan inte klandra dem, jag är väldigt svag för kråkklöver själv.

Blåvingar tillhör familjen Lycaenidae - juvelvingar. Vackert namn.

Här är en hedblåvinge. Tror jag. Eller en ljungblåvinge. Hur är de skapta som lyckas se skillnad på blåvingar?

Buminnen (Nr 7) Brunnen

Det är rätt drygt att gå och hämta vatten. Inte för jobbet i sig, utan för att där nästan alltid är så förbålt mycket mygg och knott. Jag är en riktig myggmagnet och därtill en särdeles sjåpig typ som flyr hals över huvud när knottskrällena börjar krypa runt ögonen och in i öronen. Jag begriper inte hur folk står och har stått ut när de helt enkelt varit tvungna att jobba utomhus och inte, som jag, kunnat rusa in efter första hinken och avvakta bättre tider. Inte blir det ju bättre av att Älsklingen tagit upp en liiiten jäkla tratt, så att det tar extra lång tid för vattnet att rinna ner. Nå ja, jag ska inte klandra honom. Jag har haft möjlighet att ta upp en större men glömt varenda gång.

Här har jag i alla fall lastat en i princip full dunk på räven och är på väg bort till vår lilla stuggu igen.

Buminnen (No 6) En egen yxa

Draken blev så väldigt förtjust i buans hemslöjdare, Ivert, och sprang där titt som tätt och lånade lie, fick hjälp att slipa yxan, fick tälja en väderpinne och frågade om tusen saker. Iverts hustru letade fram ett par små arbetshandskar åt honom. Han blev överlycklig. Han hade lite problem med att bära yxan och andra verktyg där han gick i sina shorts och jag föreslog att vi kanske borde köpa honom ett par riktiga arbetarbrallor. Flera gånger har han sagt att han önskar sig en egen yxa. Han älskar att hålla på med yxa, han hugger sly och han gör stavar - jag vet inte hur många han har vid det här laget.

Så nästa gång jag for till Borlänge gick jag in på Jula och köpte honom ett par arbetsbyxor, ett bälte och en egen yxa. Jag tog en scoutkniv också. Och ungen blev överlycklig. Drog genast på sig hela munderingen och sprang bort till Ivert för att visa upp sig.

På biblioteket hade jag lånat en massa böcker om slöjd och snickeri och Pinnboken och Småslöjd visade sig vara väldigt bra. I Pinnboken fanns det beskrivningar på hur man kunde göra olika shamanstavar - eller "shamanstavar" ska man kanske skriva - och Draken blev alldeles till sig i trasorna.

Och så här glad var han faktiskt när vi var tillsammans uppe i buan, bara han och jag, och täljde, högg, gjorde shamanstavar och hade det mysigt. (Jo, han behöver klippa sig. I allra högsta glad).

Jag började tälja på en fågel. - Mamma, om du sätter fjädrar på den, så kanske det är någon som ser att det är en fågel sa Draken med mjuk, uppmuntrande röst. Det säger ungefär allt om min konstnärliga förmåga.

Direkt när vi kom hem åkte Älsklingen iväg på semesterresa med ungarna, så vi har inte kunnat fortsätta med våra projekt. Men under tiden har jag beställt både Pinnboken och Småslöjd. Jag får nog ta och köpa honom en riktig slöjdkniv också.

Armod

Nästan alltid längtar jag oerhört efter att få läsa. Efter att ha tid och ork. Inte bara somna ifrån efter en och en halv sida.

På hela semestern läste jag inte en enda bok. Inte ens en halv, eller en kvarts. Jag lyssnade inte på någon heller.

Naturligtvis är det bara att gilla läget. Var sak har sin tid. Uppenbarligen var det inte läsandets tid denna semester.

Men det känns fattigt.

Buminnen (No 5) I vinden

Jag är svag för sådana saker som snurrar - eller rör sig på annat vis, för all del - i vinden eller i värmeströmmar: mobiler, oroar, prismor och olika typer av "snurror".  Gärna får de skimra, gnistra eller ge ifrån sig solkatter också.

Den här enkla halm-... eh... ja... vad den nu ska kallas är gjord av Anita Karlsson, Anitas halm & eterneller, i Leksand. Åh, vad jag älskar hennes halmskapelser! Jag köper alltid av henne på Leksands medeltidsmarknad och det här är den minst elaborerade skapelsen jag har.

Det här är ett 'oväsen' som jag också köpt på Leksands medeltidsmarknad från Fhix ulltrolleri. Jag har en i vitt också, ett 'väsen'.

Och här är en tovad ängel, som jag inte lyckas få någon bra bild på framifrån men som är rätt söt bakifrån också. Jag köpte henne på en marknad i Grangärde.

(Det är snarare fönsterna som är små, än oväsen och ängel som är stora, ja, och så gör ju perspektivet sitt till, förstås)

Förresten gillar jag vindspel också. Och snurror - jag har en liten samling vid det här laget. Och kalejdoskop. Någon slags barnslig förtjusning att titta på sådant som rör sig, som skimrar, som prålar, som pinglar.

Buminnen (No 4) Verandatak

Så här ser det ut om man sitter ute på verandan och tittar upp i taket. Jag tycker att det är så vackert. Vår lilla stuggu är omålad, men uppenbarligen har man återanvänt ett par målade stockar och vänt det röda inåt - på utsidan syns det inte - när verandan byggdes till. Och den gröna färgen är ju helt fantastisk. Det måste vara någon slags alg - hur det nu går ihop, så torrt som det mestadels är där uppe i skogsbrynet. Bara det inte är något som skadar träet, så är jag helt nöjd.

Buminnen (No 3) Skogen som icke är

Jag skulle gå en sväng i skogen, tänkte jag. Jag gick förbi Kalles och ner mot hagen där Stanley, Nelly och Cirro betar. Sedan svängde jag in på skogsvägen, upptäckte att där var otroligt mycket stora, fina blåbär och...

... det var den skogen!

Jag vände och gick hem igen.