Inte den trettonde

... men väl fredag

På morgonen messade min terapeut att hennes tåg var inställda - hon är långpendlare - och att vi därför inte kunde ses som planerat. Det känns lite surt att missa en gång när det bara är fyra gånger kvar. Hon slutar till jul (p g a att landstinget organiserar om och flyttar lokalerna så att det jobb hon en gång sökte inte längre existerar).

Draken missade bussen, så jag fick skjutsa honom också till skolan. Jag passade på att tanka, handla lite, ta ut pengar, fjortonhundra, och hämta ut tre paket med lampor som jag ropat in på Tradera. Mest sugen var jag på kökslampan för att äntligen få plocka ner den befintliga, som jag är mer än lovligt trött på, som har en ful spricka i kupan och som bara är ful nu med de kallvita energilamporna. När jag tog emot paketet hörde jag att det klirrade inuti och jag bad en tyst bön att det skulle vara kedjan som lät.

Det var inte kedjan. Lampan var trasig. Och jag kan inte påstå att det förvånar mig, som den var packad - även om den nu var välmärkt med 'Aktas' och 'Glas'. Jag mailade till säljaren och bad honom reklamera, så kunde han skriva vad han ville om hur han packat. Han ringde upp efter en stund. Pratade en halv evighet och förklarade och bortförklarade och bad sedan mig att göra skadeanmälan. "Det är bättre att du gör det, du är ju svensk, dig kommer de att tro på". Och det vore ju hemskt om det verkligen är så, så jag accepterade. Skiiitledsen var jag över lampan och ett jäkla stök har det varit med att anmäla och fota och tjorva. Och fan om jag inte får ersättning, känner jag, för jag tror inte ett ögonblick att han kommer att ge mig pengarna tillbaka.

Så istället packade jag upp en fin lampa jag köpt till mitt sovrum. Den var hel. Jag hade en i och för sig snygg plafond i sovrummet, men jag blev så handlöst förälskad i den här lampan och fick den till ett nästan oanständigt pris, så jag tänkte byta och erbjuda Lassepappan plafonden, eftersom han inte tagit en enda lampa med sig och kunde behöva något snyggare än de som lämnats kvar av förra ägaren till hans hus. När jag skulle ta ner kupan gled den ur händerna på mig och krossades i tusen bitar på golvet.

Vid två skulle jag iväg till Säter - Bispberg närmare bestämt (fantastiskt fint ställe!) - och köpa ett bord och en piedestal till mitt sovrum via Blocket. När jag kom fram och skulle ta fram plånboken så var den borta. Jag letade och letade i väskan, stod på alla fyra och kollade om den ramlat ner på golvet eller mellan sätena, men nix. Tack och lov så valde säljaren att lita på mig, så hon lät mig ta grejerna med löfte om att jag skulle sätta över pengar på hennes bankkonto så fort jag kom hem.

Jag trodde att jag kanske tagit upp plånboken och lagt den bredvid datorn eftersom jag har hållit på i ett par dagar att beta av papper hit och papper dit och jag har behövt logga in med bank-id stup i kvarten och därför behövt mitt betalkort. Men hemma fanns ingen plånbok bredvid datorn. Jag tänkte att jag säkert lagt den ifrån mig på något dumt ställe. Jag är ju lite vimsig nu för tiden och kan lägga saker på de mest konstiga ställen om jag blir avbruten av något. Jag letade igenom hela huset, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Ingen plånbok. Jag letade ute på gården, i carporten, borta vid brevlådorna. Ingen plånbok. Jag letade igenom bilen igen, med ficklampa. Ingen plånbok. Jag ringde Konsum där jag hade plånboken senast, de hade inte fått in någon.

Och mitt i denna röra skulle jag packa ungarnas väskor eftersom fredagar är bytesdag och det nu är Lassepappans tur att njuta av de små sockergrisarna. Till saken hör att jag efter en dryg vit månad - jag började känna mig lätt orolig över min alkoholkonsumtion, hereditet som jag har - hade planerat att jag faktiskt skulle åka och köpa mig en flaska rödvin och sätta mig i fåtöljen och mysa hela kvällen. Nu hade jag inga pengar att köpa något vin för och särskilt mysig och pysig skulle kvällen knappast bli heller. Då satte jag mig ner och grät. Och så ringde jag Lassepappan och grät ännu mer.

- Du får låna pengar av mig sa han, du hinner åka till bolaget.

Så jag åkte hem till honom, lämnade ungarnas grejer och fick en femhundring. Åkte och köpte vin, åkte inom Konsum och frågade igen om de inte hittat min plånbok - det hade de inte. I den allmänna röran hade jag naturligtvis glömt både det ena och det andra som ungarna behövde ha med sig, så jag körde hem igen, hämtade grejer, letade mera, åkte tillbaka och lämnade grejerna, åkte hem, letade ännu mera och gav sedan upp.

Det var bara att sätta sig ner och ringa - sanslös telefonkö - och fibbla på datorn för att spärra mina kort. Och jag var jätteledsen. Och jag drack alldeles för mycket vin. Så jävla dumt!

I morse var jag bakfull. Rätt åt mig! Jag pallrade mig upp i alla fall och klädde på mig för att gå och hämta tidningen och ta hand om djuren. När jag ändå skulle bort till brevlådorna tänkte jag passa på att hämta hö till kaninerna borta hos Sessan. Jag öppnade dörren till vedboden för att hämta hökassen och där, på golvet i vedboden, låg plånboken. Jag måste ha tappat den när jag var inne för att hämta hö till kaninerna.

En otrolig lättnad! Och samtidigt rätt surt att jag hunnit spärra alla kort. Nu kan jag inte få ut pengar och inte betala med kort heller. Det är ju tur att bilen är nytankad och att jag har de där fjortonhundra i plånboken, jag brukar nästan aldrig ha några kontanter att tala om.

Fyra till fem bankdagar ska det ta innan korten kommer. Och sedan ytterligare två innan jag får koden. Och fyra nya koder måste jag lära mig, på samma gång, jag som är så glömsk nu. Fy vad jag blir less! :(