Äbla väder!

Jag borde tjacka snöskor och listigt dra iväg...

Jag är så less på att inte komma ut i skogen. Snön fortsätter att smälta, det rinner och rinner, och fulare och fulare blir det. Men i skogen, där ligger det minsann kvar. Det enda stället som är vackert vintertid utan snö.



Tänker det inte vara snö på vintern, så kan det låta bli att vara vinter överhuvudtaget tycker jag.

Nyårsafton

Jag var fortsatt låg i början på dagen, men det släppte, tack och lov, eftersom. Det blev en riktigt trevlig nyårsafton. Maten blev bra. Jag gjorde pannacotta för första gången och till och med ungarna åt, alla tre. Vi spelade Africana hela kvällen och det funkade trots att det är 'från 10 år' - fast Trollet fick spela med öppna kort och vi hjälpte honom. Nöjd var han i alla fall. Han lyckades hålla sig vaken ända till kvart i tolv, ungefär, men vi väckte honom vid tolvslaget som vi lovat. Och champagnekorken flög ur flaskan så fort jag snurrat upp ståltråden. Det har jag aldrig varit med om förut. Det var Draken som bar flaskan från kylen och in i vardagsrummet och han bedyrade att han inte skakat den det minsta, men man vet ju aldrig. Hur tolkar man detta omen, mån tro? Att korken äntligen släpper? Eller att allt slutligen exploderar och det pyser över? Nå väl, vi får väl hoppas på det bästa.

GOTT NYTT ÅR!

Om i förrgår och idag och om vreden

Jag borde väl ha anat att det skulle ta en ände med förskräckelse när jag försökte 'bara vara' och lata mig. Älsklingen skäller på mig för att jag jobbar och jobbar och aldrig tar det lugnt, men det har väl i så fall sin förklaring. I själva verket brukar jobb vara det närmaste vila jag kan komma - hur paradoxalt det nu än låter. Vi blev fruktansvärt osams runt lunch när han började gnälla över att jag hade låtit Nasse somna i min famn så att hon inte somnade sedan när han fått för sig att hon skulle sova. Ja, men det var väl en katastrof i klass med ett tredje världskrig!? Om jag sitter ner så vill Nasse vara hos mig. Är hon hos mig så vill hon snutta. Snuttar hon så somnar hon om hon är trött. Alternativet för mig hade varit att resa mig och börja fixa, dona, städa och... ja just det, jobba.

Och eftersom det nu är så infekterat mellan oss, så reagerar jag tämligen oproportionerligt. Jag blir upprörd över tio år, inte över en händelse, och hamnar i någon slags djup anhedoni som jag har svårt att ta mig ur, hur mycket jag än försöker diskutera med mig själv om det orimliga i det hela, och att jag ju egentligen är oändligt tacksam över livet och brukar kunna glädja mig över de mest banala små vardagliga ting. När jag väl är där brukar jag inte kunna ta mig ur förrän dagen efter. Ibland en bra bit in på dagen efter. Jag lyckades emellertid någorlunda framåt eftermiddagen. På kvällen skulle jag sedan titta på Mitt liv som kalkon. Jag som nästan aldrig tittar på tv hade verkligen sett fram emot det. Älsklingen flydde som vanligt upp till sin dator, och kvar satt jag med tre ungar som samtliga gjorde sitt bästa för att sabotera det hela för mig. Eller, ja, Draken gjorde det väl egentligen inte, han försökte nog snarast hjälpa till och få det lugnt så att vi kunde titta, men i praktiken blev det bara en tredje unge som stimmade runt och väsnades och gjorde det helt omöjligt att fortsätta titta. Och då brast det igen.

Jag körde ungarna i säng, trots att jag hade sett fram emot att få sitta och läsa riktigt länge med dem på kvällen. Jag gick en långpromenad. Jag försökte resonera med mig själv om hur patetiskt och omoget jag reagerar och allt det andra jag brukar tänka på, men ingenting hjälpte. Det var kolsvart. Och ändå ville jag inget annat än att bli som vanligt igen. Att få sätta mig med Älsklingen och spela spel. Jag hade lust att slå sönder saker omkring mig i ett försök att bli av med all frustration, ilska och ledsenhet som det var så fullt av i mig att det kändes som att jag höll på att sprängas. Jag gick och lade mig, men kunde naturligtvis inte sova. Innan Älsklingen skulle lägga sig kom han in till mig och tog min hand och försökte trösta. Och till slut lättade det och jag klarade av att säga 'ja' när han föreslog igen att vi skulle gå ner och spela lite.

Men bara tanken på att Älsklingen håller på och gnäller och gnäller och klagar över att jag aldrig sitter ner och tar det lugnt, gör mig fortfarande, när jag skriver, rasande. Jag kan inte ta det lugnt. Jag får inte ta det lugnt. Så fort jag sätter mig ner eller försöker göra något för mig så blir jag avbruten, minst varje minut. Och jag menar det. Varje minut. Och det är så frustrerande att det är lugnare för mig att jobba, jobba, jobba.

Det är likadant nu när jag sitter och försöker skriva. Nassen står vid min sida och skriker och skriker för att hon vill upp i mitt knä. Trollet har galopperat in och ut och in och ut och runt, runt, runt köksbordet och låtit som fan, trots att jag har bett honom att gå ut härifrån tre gånger. Jag har redan fått ett vredesutbrott och tvingat ut honom för att leka utomhus, med det avbrott det innebär med att plocka ner overall som hängde på tork högt upp och hjälp med att få hällorna över skorna och vantkragarna innanför ärmresåren. Efter max tio minuter brukar de sticka in huvudet och fråga. Får vi komma in nu? När de är i skolan vill de vara ute och leka hela tiden. När de är hemma är det nästan stört omöjligt att få ut dem.

Jag längtar så oändligt efter att få googla fröer eller sitta i min sköna fåtölj och läsa eller handarbeta, men det går inte. Det går inte. Det går aldrig.

Och nu ska jag jobba.

Det rinner

Vi har 5° nu och all snö har smält från träden. Det inte bara droppar utan rinner från taken. Antagligen är det glashalt. Det blåser och himlen är grå, grå, grå. Det känns som den ligger tung och trycker ner mig platt ner mot marken, både till kropp och själ. Och det har blivit så fult. Jag vill bo i ett klimat med fyra tydliga årstider, vintrar med hyfsat mycket snö och temperaturer mellan -1° och -20° och somrar med temperaturer mellan 17° och 25°, sol åtminstone hälften av tiden och anständiga mängder regn. Tack! Var finns det sådant?

Jag har blivit bättre på att ta det lugnt. Här är stökigt som fagerlund, stökigt och smutsigt. Tvätten har jag inte rört på en vecka. I tvättstugan står drivor med prylar, växter, kassar och annat och väntar på att tas omhand och golvet är fullt av smutsiga kläder som är inslängda i väntan på sortering. Men jag åt en sen långfrukost, löste korsord, kollade in fröfirmor på nätet och drack mina två stora baljor med kaffe innan jag upptäckte att jag har Harpan på min nya dator och fastnade framför den istället.

Jag måste i alla fall ta mig ut på en promenad idag. Någon måtta får det ju vara.

Om skidåkning

På annandagen drog jag glad i hågen på mig skidorna igen och gav mig ut. Men tji fick jag. Det kärvade och kärvade så till slut gav jag upp. Det var 0-gradigt. Eftersom jag inte kan ett smack om skidåkning visste jag inte att det brukar vara svårt att åka då. Visserligen fastnar snön under skorna så att man kan bli tokig när det är kramsnö, men jag trodde i min enfald att skidor gled fint ovanpå det hela. Det gjorde de nu inte. Det satt snökokor undertill när jag tog av mig skidorna och stack ner dem i snön utanför dörren.

Idag gav jag mig ut igen. Kärvade gjorde det inte, men det var bedrövligt dåligt glid. Inte ens i nedförslut gick det att staka. Jag åkte bara en liten runda, men blev nog så slut. Det får räcka. Det viktiga är att jag kommer ut en liten stund i alla fall.

Nu har jag spelat Apbingo med Trollet, duschat, dragit på mig en Gudrun-kaftan och satt på mig rökelseparfym (Durbanos Rock Crystal). Jag är mäkta förtjust i rökelsedofter. Nassen ligger i min famn och snuttar. Älsklingen kom just in efter att ha hämtat Draken hemma hos en kompis - och berättade att det regnar; ja men SUCK!. Jag misstänker att det inte blir någon skidåkning i morgon då :(

Hur ska jag någonsin kunna lära mig att åka lite halvanständigt när det håller på på det här viset? Förra vintern var det inte ens snö nog att hasa runt åkern här, och nu är det nollgradigt så fort jag är ledig. Veckans två arbetsdagar var det naturligtvis -5° och strålande sol. Ack ja!


Och apropå parfym så vill jag påtala att det är skojsigt att beställa små parfymprover från Lucky Scent. Beställer man flaskor är portot orimligt dyrt, men inte när man beställer prover. Aus Liebe zum Duft har också doftprover, men därifrån har jag bara beställt en hel flaska en gång, vilket fungerade ypperligt.

Och fullmånen lyser som var den av glas

När jag gick ut från jobbet, mitt älskade lill-sjukhus där jag är tillbaka över helgerna, lyste fullmånen klar över trädtopparna.

Efter årsskiftet går vi ihop, min klinik på lillsjukhuset och motsvarande klinik på storsjukhuset, där jag nu randar. Det var på kliniken på storsjukhuset jag gjorde mina första vik ul-perioder (vikarierande underläkare; före och efter Trollets födelse). Det är inget dåligt ställe, inte alls. Men det är ju på lillsjukhuset jag vill vara. Det förvånar mig hur 'hemma' det känns. Hur självklart. Och för mig som känner mig konstant oduglig, värmer det gott när de "gamla", erkänt duktiga sjuksköterskorna på lillsjukhuset kommer och kramar om mig och säger att "du borde vara hos oss!"

Kanske duger jag ändå, tänker jag då, och det känns varmt och fint i magen. Så som det aldrig känns på storsjukhuset.

Fallet med de försvunna böckerna

Hur många gånger är det rimligt att infoga fågelskit och kycklingskit i ett enda stycke? Knappast tre i alla fall. Helst ingen. Och förresten, borde det inte översättas hönsskit och inte kycklingskit? Min engelska är förvisso inte mycket att skryta över, så visst kan jag ha fel, men nog borde ganska många kyckling- i denna bok ha ersatts med höns-. Sedan begriper jag ju att det kan bli lite problem eftersom det vi har på tallriken och då kallar kyckling, knappast skulle kallas kyckling när det springer runt med fjädrar, medan - antar jag - detta inte är något problem på engelska.

Nää, den här boken är inte rolig någonstans. Och ännu mindre hysteriskt rolig, som det står på omslaget. Exakt vad är hysteriskt roligt med en stackars man som hunsas och kränks och slår sig gul och blå en hel bok igenom? Eller en tjock ständigt ätande kvinna. Är det roligt? Nå ja, smaken är som baken.

Och gissa vad jag hittade i en av mina olästa-pocket-högar när jag hunnit ungefär halvvägs.

Jo, den lät bra, det gjorde den. Lite lagom trevlig så där. Och det har jag uppenbarligen tyckt fler gånger än en *host*.

Israel Armstrong är en känslig själ. En bokälskande vegetarian i manchesterkostym som flyttar till Irland för ett efterlängtat jobb som bibliotekarie. Men när han efter tolv timmars resa kommer fram upptäcker han att biblioteket har stängt, för gott, och att hans nyblivna chef har glömt berätta att hans tjänst numera består i att köra en bedagad biblioteksbuss.

Strandad långt ute på den irländska landsbygden har Israel två val: Att med svansen mellan benen återvända till sitt halvdana liv i London och sitt halvdana jobb på en lågprisbokhandel i ett köpcentrum, eller att stanna kvar och sätta sig bakom ratten på en bokbuss som sett bättre dagar, och som inte bara saknar hyllor utan också böcker. För det visar sig vara nästa hake. Bibliotekets samtliga femtontusen böcker har försvunnit. Men vem stjäl så många böcker? Och hur?

Den högst motvillige hjälten finner sig snart indragen i såväl jakten på böckerna som i lokalbefolkningens romantiska intriger. Ingendera leder dit Israel väntat sig.

Fallet med de försvunna böckerna är första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.

Jag har inget minne av att jag sett förrän nu att boken är den första i en trilogi. Tänker jag läsa de andra två? Ja, gissa tre gånger!