Kulturtanter på vift

Det går inget vidare för mig, men i helgen har jag haft det bra. I fredags kom min älskade väninna - en av de två vänner jag har kvar - från Hufvudstaden för att tillbringa helgen här. Vi har tjattrat, druckit vin och kulturtantat oss. Det är förunderligt, jag som knappt kan prata med människor längre, kan tjattra i timmar med henne. Hon var här en kort sväng under senvintern också och då var det nio år sedan vi sågs. Nio år som var som bortblåsta så fort vi kom samman igen.

Igår var vi till Magasinet i Falun och såg Nick Brandtutställningen. Jag var rätt ledsen över att jag missade då han ställde ut på Fotografiska för något år sedan, och plötsligt var utställningen här. Här. I utmarkerna. Till min förvåning hade kära konstkritikerväninnan också missat utställningen på Fotografiska, så hon var så nöjd, hon med, att få en andra chans.

Jag är helt fascinerad av de förkalkade djuren från Lake Natron. Jo, jag har en morbid sida, i allra högsta grad.

Jag blev förvånad över hur ung han är, Brandt. Född 1964. Jag hade en vag - och uppenbarligen helt felaktig - bild av en grånande herre.

Efter utställningen åkte vi vidare till Stora Hyttnäs, Carl Larssongården, i Sundborn. Det var länge sedan jag var där. När Draken var nyfödd. Han skrek oavbrutet och Lassepappan och jag fick gå varsin guidad tur, medan den andra satt utanför och väntade med den vrålande ungen. Det var innan jag hade fattat att han måste få snutta nästan hela tiden. När jag väl lärt mig det gick jag runt med honom så. En gång, minns jag, travade jag genom halva Östermalm med Draken snuttande vid mitt bröst. Jag tycker verkligen om Stora Hyttnäs. I synnerhet Karins textilier. Och färgsättningen. Och planeringen...

Där finns en duk, broderad i rött, som jag gärna skulle vilja sy upp. Den finns som materialsats för 700. Men när skulle jag hinna det liksom? (Tyvärr hittar jag ingen bild på just den).

De där lamporna skulle jag vilja ha, men jag tycker att priset är rätt saftigt. 500 kronor för lite papper. Ja, och armaturen då. Men vad kostar sådan, 100 kronor? Borde man inte kunna göra en liknande själv?

Idag har vi varit på Ottilia Adelborgmuséet. Händelsevis pågick en utställning med Helena Hernmarck, som jag inte kände till namnet, men väl, delvis, till gärning: fantastiska bildvävar. Jag har sett henne tidigare på Dalarnas museum. Och nu fick jag klart för mig att hon väver - ja, åtminstone nu - med garn från Wåhlstedts och att vävarna görs hos Alice Lund i Borlänge. 

Så där jättemycket av Ottilia Adelborg fanns där inte, men väl två trevliga damer som gärna berättade och förklarade och en film som faktiskt gav en hel del.

Blomsteralfabetet är väl det hon är mest känd för.

Knyppelskolan

Sedan åkte vi vidare till Sätergläntan för ett besök i butiken - som var stängd. Vi som tyckte att vi hade kollat upp det så noga innan. Ack ja!

Det var så oändligt skönt att få prata. Prata på riktigt. Om ungar och föredettor, om åldrade föräldrar och om syskon, om litteratur och film, konst och politik. Att för en gångs skull få prata med en människa jag har något gemensamt med. 

En fin helg

Järngrepp

Tröttman håller mig i ett järngrepp. Tuff dag på jobbet, sedan storhandla inför att ungarna kommer i morgon. Hur ska jag ens orka ha dem här? Jag har varit utan dem i nära två veckor och det är första gången någonsin, fjorton år, som jag inte saknar mina barn när jag är utan dem. Jag är för trött.

Jag måste sova. Måste få sova.

Tjejer som oss

Uppenbarligen har jag för närvarande ett uppdämt behov av att titta. Eller... jag tittar ju alltid, alltså aktivt tittar. Jag älskar att se, att se på saker. Hur som helst, nu har jag i alla fall fortsatt att titta på SVT Play.

Idag blev det Tjejer som oss i fem korta avsnitt. Oerhört berörande och berikande. Och speciellt kanske Heidis historia. Det svindlar.

Men i ärlighetens namn hade jag svårt för Ivy. Det där jäkla plutandet. Jag klarar inte av kvinnor som håller på och plutar så där. För att inte tala om läppförstoringar (fast det hade inte hon, det är bara i samma klass liksom). Det är SÅ. JÄVLA. FULT. Innan jag började titta på Tjejer som oss, så rullade 'Pappas flicka' igång, och efter tre minuter med Jackie Ferms förstorade läppar stod jag bara inte ut längre. Sorry, men jag grejar det bara inte. Och det där beteendet Ivy har kan jag omöjligt se som något kvinnligt. För mig är det bara tillgjort och tramsigt. Irriterande. Och det må vara lågt av mig att inte kunna acceptera människor som de är, men grejen är att jag inte kan köpa att någon är sådan. För mig har det där beteendet ingenting med kvinnlighet att göra. Ingenting.

De övriga personerna kände jag mig mycket tilltalad av. Jag hade velat höra mer, se mer. Förresten har Ivy säkert en historia att berätta som jag mer än gärna skulle vilja lyssna på - om jag bara kunde koppla bort plutandet.

Titta gärna! Här finns serien.

Heidi Ingensdotter

P S Av en slump hittade jag bilder på Ivy innan hon valde att leva som kvinna, eftersom hon var modell även då, och jag inser hur otroligt vacker hon skulle vara om hon bara lät bli att pluta på det där fasansfulla viset. En fantastisk mun som verkligen inte behöver något plutande! Som man såg hon ut som en underskön alv, som gjord för en roll i Sagan om Ringen. Och faktum är att hon ser mer kvinnlig ut som androgyn modell än som Ivy. 

Mapplethorpe

Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv, ta det lugnt, göra saker jag vill... men urdålig på att komma i säng. Jag sover inte tillräckligt. Och när jag väl kommer i säng i bra tid, så har jag svårt att sova. Inte bra. Jag bara får inte bli sjuk igen. Inte sjuk på allvar. Nu är jag bara på väg att bli.

I kväll har jag tittat på dokumentären om Mapplethorpe på SVT Play. Jag har alltid varit svag för Mapplethorpe. Två gånger har jag sett honom - ja, utställningar alltså, naturligtvis inte karln själv. När var första? Senaste var på Fotografiska ganska nyligen, det är inte svårt att minnas, men när fasen var första? Inte på Fotografiska i alla fall. Moderna? Före millennieskiftet definitivt.

Och jag antar att de flesta primärt kopplar Mapplethorp till sex - jag vill inte säga porr - och BDSM, men det här är nog faktiskt min absoluta favorit. Det känns som jag har skrivit det förr (?)

Här ligger K-specialprogrammet om Mapplethorpe.

I morgon ska jag försöka få tid att se dokumentären om Rosa Taikon.

Ute på förstukvisten står två svampkorgar som jag inte orkar ta itu med. Vad är viktigast?

Nu måste jag gå och sova

Fallet Kevin

Nu, sent omsider, har jag sett Fallet Kevin.

Herre gud!
Herre gud!
Herre gud!

Eftermiddag i buan

Strax efter mitt förra inlägg tog jag mig i kragen och kom ut i skogen. Jag visste att jag behövde det - både att vara i skogen och att röra mig.

Jag blev alldeles till mig när jag upptäckte sådana här svampar. De ser ju helfestliga ut. Har aldrig sett dem förut. Blek spadmurkling heter den, har jag tagit reda på.

I mossan i en sluttning ner mot en myr hittade jag dessa. Jag har listat ut att det är knärot. Kan inte påminna mig om att jag sett sådana förut. De lyste så vackert där de stod, i vitt mot den gröna mossan.

Väl uppe för backen flög plötsligt en fågel upp, alldeles intill mig. I flykten tyckte jag att det såg ut som en morkulla, men jag är inte så bra på fåglar. Eftersom den lät mig komma så nära innan den flög upp kunde jag inte låta bli att titta lite där jag uppfattade att den kom ifrån, och där hittade jag denna lilla ljuvliga. Jag har ställt en frågan i en Facebookgrupp om det kan stämma med morkulla, men inte fått svar än.

Vem lämnar kvar en halv mus på det här viset? Stackars lilla kille :(

Jag hittade lite svamp, några kantareller, ett par rynkade tofsskivlingar och en strävsopp. Det räckte till en omelett tillsammans med ett par kokta potatisar och en rödlök. Den åt jag på jobbet idag.

Det var lite surt att behöva stiga upp klockan 5 för att hinna packa i ordning, åka hem och ta hand om djuren, duscha och klä om och koka kaffe och göra en macka att ta med i bilen till frukost. Men det var det värt för att få den vilan det innebär att sova ett par nätter där uppe.

I buan

Jag lyckades få en dag ledigt - jag har inga ronder på torsdagar - och finaste grannen S ställer upp och passar djuren, så igår kväll åkte jag upp till buan. Det är här jag har bäst möjlighet till återhämtning. Ensam i tystnaden, omgiven av träd, ljung, blåbärsris och fjärilsfladder.

Helt tyst är här naturligtvis inte. Vinden susar, humlorna flyger från ljungklocka till skogskovalltrumpet, det droppar ner i regntunnan och nötskrikorna är i sanning rätt livade. Men vad mig anbelangar ingår naturljud i begreppet 'tystnad'

Det regnade hela dagen igår och ännu när jag vaknade. Men så sprack det upp och jag trodde att väderprognosen - 19° och växlande molnighet - skulle gå i uppfyllelse. Nu har det emellertid mulnat på igen och känns plötsligt bra mycket kyligare.

Jag sitter på lilla verandan, insvept i en filt, alltsedan min sena frukost.

Nu börjar det regna igen. Det gör inget. Det här är ro.