torsdag 6 november 2014
Det ska böjas i tid
Nassen och jag läser Max och Maja - Titta och hitta! En bok för små sakletare. Vi hittar massor av saker. En vattenkanna...
- Vad har man vattenkannan till? frågar jag.
- Blommorna! säger Nassen.
Sedan hittar vi en kvast...
- Vad har man kvasten till? frågar jag.
- Flyga!
//Mamma Häxa
måndag 6 oktober 2014
De tre röda
Idag har jag lärt mig något nytt och i synnerhet när det gäller djur och natur kan jag känna något slags dov lycka över nyförvärvade kunskaper.
För några veckor sedan gick jag med i facebookgruppen Intressanta fynd av insekter i Sverige, där man även får lägga in bilder för hjälp med identifiering. Mycket håller ju på tok för hög nivå för mig och jag känner mig mest förvirrad av alla vetenskapliga namn, men rätt vad det är så kommer det lite "enklare" saker för identifiering och då hänger jag med. Det där med vetenskapliga namn brukar ju komma med sig själv med tiden, så det ger sig nog. Jag använder ju själv vetenskapliga namn i stor utsträckning när det gäller växter - och som läkare, för all del. Hur som helst, på nämnda sida har jag idag lärt mig att det jag har kallat för 'riddarskinnbagge' rätt över, i själva verket är tre olika skinnbaggar. Där ser man.
Denna ypperliga monterade bild har jag helt ofint lånat här.
tisdag 30 september 2014
Att älska ett djur hade länge varit min dröm
Jag har inte läst en enda bok sedan i maj. Lyssnat har jag, men inte läst. Jag vet inte hur många jag har börjat på, 20? 30? Men plötsligt en dag...
Den här är fullkomligt ljuvlig! Åh, vad jag önskar att jag kunder skriva som Barbro Lindgren!
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.
På gården i Glömminge på Öland lever Barbro Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor.
Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar.
Vardagstillvaron för dessa varelser – inklusive några fanatiska människor – visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi.
De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.
Jag har varit helt fascinerad av Barbro Lindgren ända sedan jag såg Aziza Dhaouadis dokumentär om henne, Äntligen måndag. Jag skrev om den här.
Den är bara på 80 sidor (en riktig Scylla-bok med andra ord). Läs den!
måndag 29 september 2014
Vedstapeln
Bredvid kakelugnen finns en murad nisch för ved. Den når nästan ända upp i taket, men för närvarande finns där bara en mindre vedhög, kvar sedan vårvintern. Det bor något där.
Med jämna mellanrum, företrädesvis på kvällarna, kanske för att det är då jag har tid att lyssna, eller snarare att medvetandegöra ljuden, så hörs ett krafsande, knirpande ljud från traven. Det skiljer sig helt från det vanliga knäppandet från torkande ved.
Varje gång tänker jag att jag ska hämta in vedkorgen och bära ut veden, så att det som lever där kommer ut där det hör hemma. Kanske är det något som faktiskt skulle kunna orsaka viss skada här inne.
Vad kan det vara? Först tänkte vi på larver av något slags barkborrande insekt. Jag är inte så kunnig - som höres - när det gäller dylika kusar. Men vi har ju faktiskt hört det där ljudet ända sedan i våras. Eller snarare, vi har hört ljud från högen, men just det här krafsande, knirpande ljudet är nytt. Det borde ha blivit en skalbagge av larven vid det här laget, borde det inte? Men varför håller sig skalbaggen kvar i veden? Den borde börja springa runt och leta efter en partner. Så gör skalbaggar, tror jag.
Jag måste ta mig i kragen och bära ut veden. Men jag känner något slags fjantig rädsla för att hitta något läbbigt där om jag börjar lyfta på vedträna. Något krylligt snabbspringande eller något tjockt svällande gulvitt vridande.
Ja ja, jag vet att jag är tramsig! Jag är sjåpig när det gäller kusar inomhus, det är jag. Spindlarna har jag inget emot, men annars tycker jag att det mesta i småkrypsväg är läbbigt när jag hittar det inomhus, medan jag antingen är förtjust, fascinerad eller tämligen oberörd när jag finner det ute.
Men vad är det som bor i vedhögen?
Med jämna mellanrum, företrädesvis på kvällarna, kanske för att det är då jag har tid att lyssna, eller snarare att medvetandegöra ljuden, så hörs ett krafsande, knirpande ljud från traven. Det skiljer sig helt från det vanliga knäppandet från torkande ved.
Varje gång tänker jag att jag ska hämta in vedkorgen och bära ut veden, så att det som lever där kommer ut där det hör hemma. Kanske är det något som faktiskt skulle kunna orsaka viss skada här inne.
Vad kan det vara? Först tänkte vi på larver av något slags barkborrande insekt. Jag är inte så kunnig - som höres - när det gäller dylika kusar. Men vi har ju faktiskt hört det där ljudet ända sedan i våras. Eller snarare, vi har hört ljud från högen, men just det här krafsande, knirpande ljudet är nytt. Det borde ha blivit en skalbagge av larven vid det här laget, borde det inte? Men varför håller sig skalbaggen kvar i veden? Den borde börja springa runt och leta efter en partner. Så gör skalbaggar, tror jag.
Jag måste ta mig i kragen och bära ut veden. Men jag känner något slags fjantig rädsla för att hitta något läbbigt där om jag börjar lyfta på vedträna. Något krylligt snabbspringande eller något tjockt svällande gulvitt vridande.
Ja ja, jag vet att jag är tramsig! Jag är sjåpig när det gäller kusar inomhus, det är jag. Spindlarna har jag inget emot, men annars tycker jag att det mesta i småkrypsväg är läbbigt när jag hittar det inomhus, medan jag antingen är förtjust, fascinerad eller tämligen oberörd när jag finner det ute.
Men vad är det som bor i vedhögen?
måndag 15 september 2014
fredag 12 september 2014
Ett år av magiskt tänkande
Det är kvällen före nyårsafton 2003. Joan Didion och hennes make sedan 40 år, John Gregory Dunne, har kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter, Quintana, ligger i koma svävande mellan liv och död: en vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och svår blodförgiftning. De har precis satt sig för att äta middag när John plötsligt drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör.
Ett år av magikt tänkande är Joan Didions försök att förstå den tid som följde: "veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt."
Joan Didion bor i New York. Hon har skrivit ett dussin böcker, varav fem romaner, och är en starkt lysande stjärna på den amerikanska litterära himlen. Ett år av magiskt tänkande blev en stor framgång när den publicerades i USA: hyllad av kritikerna, i topp på bestsellerlistorna och belönad med det mest prestigefyllda amerikanska bokpriset, National Book Award.
Ja, det här lät ju i allra högsta grad som något för mig, men FY! vad jag tyckte illa om den. Det är hemskt det hon drabbas av, men jag blir så irriterad på den där bortklemade osjälvständiga människan att jag inte ens förmår känna någon empati. Dessutom tycker jag inte att det hon beskriver är "magiskt tänkande". Hon bara mal och mal och mal om sina flygresor hit och hotellvistelser dit, restaurangbesök här och utlandsvistelser där. Och omslaget! Efter att ha lyssnat på boken tycker jag att det är gräsligt. All hail the queen of...
Och på det min vanliga irritation över medicinska beskrivningar som är felaktiga, felöversatta eller feluttalande (det går utmärkt att säga MRSA på svenska!). Nää, helt ointressant. Hela boken - och människan - verkade bara stötande på mig. Blä! Hur har den kunnat få så bra kritik?
torsdag 11 september 2014
Mera sjukhuskonst
Den här hittade jag utanför gynavdelningen när jag skulle ronda en satellitpatient. Veronica Brovall har gjort den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





