Det var nog först när jag satte mig vid julbordet som mitt humör började stabilisera sig igen. Kanske för att det hela på något vis var gjort då. Allt slit som bara känns meningslöst och som jag känner mig ensam om. Inte så att Älsklingen inte hjälper till. Det gör han. Han gör allt det jag ber honom om. Men det är just det, jag måste be honom. Det är inte så att vi gemensamt ordnar jul för våra barn och för hans släkt som kommer hit och ska servas. Och ungarna gnäller och klagar i alla fall konstant, så varför anstränger jag mig egentligen?
Hur som helst så blev kvällen ganska bra. Det flöt på och det kändes som vi jobbade tillsammans och när ungarna nattats spelade vi MIG.
Jag brukar ha svårt att ta mig i kragen och komma ut, trots att jag sitter inne och tänker att jag borde, att det är så vackert med snön, att jag borde gå en promenad, borde ut och leka i snön med ungarna, borde... Men idag kom jag faktiskt ut. Först åkte jag pulka med Nassen och Draken. Sedan var jag ute och gick en sväng med Nasse i vagnen för att hon skulle somna och slutligen åkte jag och Draken skidor. Det var ospårat, om än delvis nedtryckt av översnöade skoterspår, så det var inte direkt så att jag gled fram. I den mån jag nu någonsin gör det. Jag stapplar mest fram på åkrarna här, ramlar vid minsta antydan till backe och har då svårt att komma upp. Skönt var det i alla fall. Promenera, simma och åka skidor är det enda som är behagligt även när man är otränad. Och otränad är jag, så till den milda grad.
På eftermiddagen såg vi film tillsammans. Det vill säga jag, Älsklingen och Draken försökte titta medan Trollet gjorde sitt bästa för att störa oss och Nasse rev och slet och drog i allt hon kunde komma åt.
Vi hade tänkt att spela spel ikväll igen, Älsklingen och jag, så fort vi fått ungarna i säng, men Nassen tyckte uppenbarligen annat. Efter en evighetslång nattningsprocedur gav jag upp och lämnade henne i sängen och där gallskrek hon i typ en timma innan jag gav upp och gick och lade mig jag också. Och här sitter jag nu i sängen och skriver. Klockan är kvart i elva och Nassen stimmar som en tok i sängen här bredvid - men hon skriker i alla fall inte. Hon måste ju vara övertrött, det lilla skrället.
3 kommentarer:
Julen är en högtid som jag genomför enbart för att inte förstöra för andra. Jag känner oftast precis som du - jag sliter och jag lägger ut massor av pengar (som jag ensam slitit ihop) för att göra andra nöjda trots att ajg itne vill.
Varje år känns det sedan som "pust, det blev jul i år också" och så känner jag mig nöjd när allt är klart och vi kan sätta oss ner.
Walle var som Nassan, Sara gjorde sedan en fem-minuters-sak, jag vet inte riktigt hur det gick till men de höll fast vid en procedur som gick ut på att "nu ska Walle sova" och så lugnt och fint lade de honom i hans säng. När han skrikit i fem minuter (han var van vid att somna i hennes famn under absolut tystnad) så gick någon av dem in igen och sa "nu ska Walle sova", stoppade om honom igen och så gick de. Första natten tog det strax under en timme, andra en halvtimme och nu fungerar det oftast direkt.
Fast jag tror att du vet allt det där och kanske är det så att Nassan somnar fint de flesta kvällar.
Kram till dig!
Ahh, en julberättelse ur levande livet. Tindrande ögon. Gallskrik ;-)
Och detta med könsroller känner jag igen. Arbetsledande funktion innebär tänk och planering.
Hoppas Du får lugn och frid emellanåt.
God fortsättning! Här har vi förött dagen med att lägga pussel. Finns inget viktigare att göra, haha...
Eva: 5-minutersmetoden tilltalara mig inte riktigt. Och jag får ju så lite tid tillsammans med Nassan nu att jag tycker att hon åtminstone ska kunna få somna snuttande och trygg i min famn. Men i bland är det ju som förgjort, och då blir det någon slags 5-minutersvariant i alla fall.
Viola: God fortsättning till dig också! Och pussel är väl en alldeles utmärkt sysselsättning. Meditativt till tusen.
Skicka en kommentar