Det har varit tungt. Mycket övertid, jour i lördags, ingen ledig torsdag. Och jour har jag framför mig på söndag. Och nästa söndag. Nassen har bestämt sig för att hon inte ska sova på kvällarna, så hon skriker här till tio, halv elva om kvällarna. Trollet skriker - som vanligt - för i princip allting som man någonsin kan komma på tanken att skrika för: att han ska klä på sig, kamma sig, äta frukost, åka till lekis, inte får titta på tv när vi har som mest bråttom på morgonen, inte får möla i sig en massa frukt tjugo minuter efter att han gått från matbordet och sagt att han är sååå mätt, och på inga villkor orkar mer mat, att Draken tittar på honom, att han sitter mitt emot vid bordet, att Draken inte avbryter det han håller på med för sjunde gången på en halvtimma och kommer upp och hjälper honom med datorn. Borde man inte ha vuxit ifrån sådant vid 6 års ålder? Och så bråk, bråk, bråk med Älsklingen. Jag slänger snart ut karln!
Nu sitter jag i alla fall i min fåtölj, i lugn och ro, alldeles ensam, och har tittat på Downton Abbey på svt-play eftersom jag missade det när jag var kvällsjour i lördags.
Nå ja, jag trivs på jobbet i alla fall.
3 kommentarer:
Fint som snus att texten slutar med lugn och ro.
Om det är någon tröst är vår sexåring likadan - utbrott för precis allting. Det-är-bara-en-fas-det-är-bara-en-fas...
Kristin: Är det sant?! Är det sant!?! Åh, vilken lättnad att höra. Tack!
Och tack Eva! För att du finns.
Skicka en kommentar