fredag 3 januari 2014

Afriksbarnen göre sig icke besvär!


Efter att under hela jul-nyår ha sett mina sketongar sitta och gnälla över ta mig fan all mat som sätts på bordet, antingen den ena eller båda (ja, av pojkarna då), och sett Nassen sitta och kladda och kleta och klafsa med maten, och inte äta en tugga (jo, hon är en sketonge hon också, vad den här saken anbelangar), beslutade jag mig för att äntligen komma till skott med att skaffa fadderbarn.

Jag blir vansinnig över att se pojkarna grimasera missnöjt och att tvingas slänga ut Nassens matgeggamoja till hönsen - även om det nu är bättre att ge det till hönsen än att slänga det i soporna - samtidigt som barn bokstavligen svälter ihjäl i samma nu. För att inte tala om allt annat de utsätts för: skitigt vatten, ohälsosam miljö, sjukdomar, barnarbete, övergrepp, könsstympning, naturkatastrofer, diskriminering på grund av kön, religion, etnicitet...

Jag skäller på dem, talar om att barn svälter ihjäl medan de sitter där och gnäller, och det har samma effekt som afriksbarnen* hade på mig när jag var barn. Ingen alls. Jag vill att de ska förstå hur bra de har det, under vilka omständigheter en stor del av världens barn faktiskt lever, även om de nu inte glufsar i sig falukorven för det. Men jag vet inte riktigt hur och när jag ska berätta, så att de verkligen lyssnar och förstår. Jag tänkte att ett fadderbarn, ett barn de har en bild och ett namn på, en uppfattning om hur det lever, kanske skulle kunna hjälpa till. Fast ett fadderbarn har det ju förhållandevis bra. Å andra sidan behöver de kanske inte se det allra värsta. Kanske är det allra värsta i alla fall för svårt att greppa.

Jag tänkte också att jag skulle vilja stödja Vi-skogen regelbundet. Jag tror på det de gör. Dels trädplanteringen, dels fokus på kvinnorna. Vad jag förstår visar all forskning på att bäst resultat vid bistånd ger satsning på kvinnorna.

Under tiden jag suttit här och googlat för att välja organisation för fadderbarn (svårt!) och utröna hur man kan stödja Vi-skogen, så har jag fått nys om skattereduktionen vid gåvor till hjälporganisationer - något som tidigare gått mig helt förbi. Och då inser jag att jag bör höja mina 100 kronor i månaden till Läkare utan gränser till 200.

***

Ja, Läkare utan gränser har jag fixat medan jag satt här och skrev. Nu ska jag bara välja organisation för fadderbarn (SOS barnbyar? Plan Sverige? Barnfonden? Någon annan?) och lyckas få till autogirot till Vi-skogen. Jag gjorde ett tappert försök med e-legitimation alldeles nyss, men jag har fått en ny variant som jag av någon anledning aldrig lyckas lära mig. Insert card! Kort? Vilket kort???



*Afriksbarnen är vad jag själv lär ha kallat de-stackars-barnen-som-svalt-i-Afrika, som mina ömma föräldrar försökte använda sig av i sin fostran av sin bortskämda i-landsunge.

2 kommentarer:

Mira sa...

Tänk-på-barnen-i-Biafra! fick vi höra när vi gnölade om maten. Jag tror matgnöl är självfallet för oss numer bortskämda västerlänningar. För inte så länge sen svalts det här också. Då kanske ungarna gnölade om nåt annat.

AnnA sa...

Biafra barnen fick man höra talas om några gånger ja.. Dock fick vi se en dokumentär i mellanstadiet av en föreläsare som själv filmat om barnen i Afrika. Den sitter fortfarande på näthinnan. Inte för att det var så synd om barnen, utan den visade äckliga (för svåra saker) Kinder som spruckit av obehandlade infektioner bl.a. Nog bäst att ta det varsamt med barnen, även om jag förstår frustrationen. Mina är så gott som vuxna och de hade minsann också behövt höra om Biafra barnen!!

Angående kortet, tror jag faktiskt det finns dosor som ska ha ett kort som stoppas i. Fast jag kan ha fel.